Sommartorpet.

Dagarna på torpet. Genom den uttunnade lövdräkten ser jag Piteälven närma sig land nere vid stranden, där sätter vågorna vasstrån i vibration; flera tusen stumma stämgafflar. En hund har skällt i säkert tio minuter. Varför. Färgen på det större huset åldras snabbt nu och vissa plankor verkar endast stanna på fasaden för att de aldrig testat något annat, rädslan av att släppa taget om sin historia är för stor. Mannen på granngården, han med den krokiga ryggen, skjuter om morgnarna sin rullator framför sig och mot högen med tjocka grenar. Det ska bli till brasved. Ett hugg för att låta eggen få fäste i barken och sedan ett hårt slag ner för att klyva. Sådär håller det på under så lång tid att ljudet blir ett med allt och försvinner ur mitt medvetande.

Jag försvinner tillsammans med Arvo Pärt, upp på loftet i det där huset. Här finns gamla möbler och fotografier, många böcker och symaskinen som man måste trampa runt, bordet jag alltid slår smalbenen mot, spikar som det en gång hängde på, här finns historia och en märklig lukt. Luktar inte nu utan hemma. Jag lägger mig i sängen och stirrar på det tak som så många före mig stirrat rakt upp i, vissa av utmattning, många med drömmar men de flesta bara för att. Att sova här uppe är ibland för kallt, ibland för varmt men alltid tänkvärt. Och de gamla fönstren knakar alltid lugnt mot morgonen.

En trappa upp och man kan lämna världen. Man behöver inte tänka på oljeborrningar och ensamma barn, inte på småsaker som skaver, eller på patriarkatet, eller på Lars Winnerbäck eller på foliehattarna. Och återigen hör jag yxan. I tider där det mesta handlar om att utmana sig själv finns det något sunt i grannfarbrorn' och i plankorna på husfasaden. I sådana som inte alls vill kasta sig ut handlöst utan vill vårda det som fungerar fram till den dagen då man blir som spiken: krokig och rostfläckig, slagen på huvudet men fortfarande stark. Jag ligger där och förstår allt. Imorgon vet jag återigen ingenting.


Publicerad i Sveriges Radio P4 2012-11-26