Allt på rött.

Vet inte om det var mycket folk eller mindre än så, mina förväntningar har en förmåga att dra en blöt filt av okoncentration över eventuella omgivningar. Alltså hade den suddiga verkligheten som var en foajé på Nordanå lika gärna kunnat vara i mitt eget huvud, i duschen, i ingenting eller i allt. Jag hängde inte av mig jackan trots att många andra gjorde det. Många andra var nästan uteslutande småbarnsföräldrar. Man kände varandra och log brett men här fanns inga barnvagnar att hålla avstånd med, inga lägliga blöjbyten eller lagoma möten på dagis, det här var avskalat och naket och skönt att se från distans, från den höjd som min relativa ungdom och definitiva kravlöshet byggt under mina sulor, påklädd och utanför. Med händerna i fickorna kunde ingen se mig.

Höst i Västerbotten. Höst i landet och till och med scendekoren ville bli ett med löven. Ett med Löven inte lika mycket. Det är vi som är Henry Chapman, berättar sångaren Magnus Ericsson en kort bit in i spelningen. Henry är egentligen mycket maskiner, fortsätter han men förklarar att man ikväll ska göra som Tomas, och ta det lugnt. Det kallas förband men betyder mycket mer då vi för första gången på många år, faktiskt sedan albumet Futurum, får ta del av kärvheten, sparkarna och den ikväll helt blottade sanningen. Jag vet inte om man ska tycka att uttrycket låter bittert, vissa gör det, många undrar varför det inte låtit alls, och jag själv förstår inte varför det tar slut. Under sista låtens, den för många helt nya Kastanjetter, avslutning blir stämningen något mycket större. På scenen står Magnus med vänster hand i luften, som en predikant framför sin fromma församling, och messar: hej då, hej då, hej då! Jag vägrar lyssna. Det här bör inte bli något annat än en nystart.

Hämtar andan och antecknar digitala stödord i min smartphone, det mesta i versaler: STARTEN, ALLT PÅ RÖTT, HALLELUJA och samtidigt kommer Tomas Andersson Wij in på scenen och sjunger att: ”jag var på väg mot Max, utan en aning vart jag skulle sen”. Kanske vet han också något om det som resten av Sverige kallar Norrland. Men aldrig lika mycket som oss. Aldrig lika mycket som Henry Chapman.

Publicerad i Norran 2012-10-22