Astrid och punkaren.

Kanske har jag skrivit om honom förut, Piteås snyggaste punkare, men i sådana fall pekar det helt riktigt mot hur nära just det minnet alltid ligger hos mig. Vi brukade cykla förbi det där huset. Det var gult och såg ungefär ut som hus gjorde på vårt kvarter. På uppfarten framför garaget en stor bil och en liten bil men man visste att det här bara var en fasad. Där inne gömde han människolik och anarki och pentagram och bestämda åsikter och hårspray till sin tuppkam. Precis som alla punkare. Vi brukade cykla förbi huset och tänka att där inne fanns ett jävlar anamma. Sedan åt vi glass.

Mitt Norrbotten i fokus. Dels. Det stora och vidsträckta som är svårt att greppa, där många tusen småsparares plånböcker försvunnit djupt i en gruva kring Pajala, men också rubrikerna och bilderna som pekar på utfrysning av känslor och inte kapital, där Tunaskolan i Luleå tyckte det var lattjo med sexistiska väggmålningar och där de vuxna skrattade åt den enda som vågade säga ifrån, 14-åriga Astrid. På internet stormade det i ett vattenglas men i den köttsliga delen av världen luftades andra typer av åsikter och det luktade minst sagt unket. Det luktade avföring och presens. Det luktade som vi gör.

En gång möttes vi på den stora parkeringen mellan lekparken och stora vägen. Jag stirrade i asfalten och såg en lika hotfull som av piercingar och självförtroende brokig skuggbild. Han sade hej och jag sade ingenting. Han sade att han gillade min keps och jag cyklade därifrån. Efter det så var han min hjälte. Många år senare fick jag på omvägar höra att han blivit uppäten av sin orm och en del av mig dog. Han var Piteås snyggaste punkare. Det verkar nu som att Astrid ska fylla hans plats. För är det något jag uppskattar mer än säkerhetsnålar och Joe Strummer så är det folk som faktiskt vågar säga ifrån. Jag tänker att vi cyklar förbi det där huset. Nu bor hon där. 

Publicerad i Norran 2013-02-05