Fann mig själv
tre minuter utanför de stora dörrarna
med
en insikt om att livet kom till mig
samtidigt som döden
och
en inplastad ostsmörgås.
Kanske var det ödet.
Du
skrek
berättade man för mig
i flera oktaver och med slem
och
med blod och med frustration
över en melodi jag kände igen
från
ett gammalt blandband.
Kanske var det AC/DC.
Hemma igen
två
dygn eller ett liv senare
med dig i en mjuk korg
som jag
ställde i hallen
andades ut
och in
ut
och in
för
att samla tankar och luft
förstod att det här var något
nytt.
Kanske var det ödet.
Publicerad ingenstans men finns i en påbörjad novell.
tisdag 26 februari 2013
måndag 25 februari 2013
Dansar i bruset.
Ser skorstenen från fabriken ute vid
kusten. Ser den lilla kiosken längre bort på gatan. Ser mig själv
i en spegel och håret verkar nyvaket. Framför datan. Framför
internet. Framför världen och med högerhandens små rörelser kan
man helt plötsligt pilla på saker som man i sandlådan endast kunde
drömma om. Där ens ungdoms-jag grävde och grävde i hopp om att
möta Kina och nya världar men istället kletade nyllet fullt med
kattpiss och folköl. Det finns en oändlig resa i det lilla
tidsspann som innefattar mitt liv. Att på ett decennium ha lyckats
reducera världen till en knapptryckning. Inte alltid helt utan
problem. Inte längre svindlande. Men alltid med en strävan mot att
förstå.
Mem - "En ur kulturarvet utbruten
enhet, hypotetiskt sett analog med en specifik gen, och lydande under
samma naturliga urval beroende av sina fördelar inom den egna
idéfenotypen för sin överlevnad och utbredning i kulturmiljön”.
Äsch. Mem är ett nätfenomen, en nätreaktion, där ofta smala och
knasiga flugor sprider sig över internet och plötsligt blir en del
av oss. Det har varit söta djur, Gangam Style, folk som försöker
att göra sig illa på roliga sätt eller se ut som ugglor, och nu
senast Harlem Shake. Harlem Shake går ut på att många människor
dansar tillsammans i typ konstiga mössor. Lite som en studentfest.
Sedan filmar man spektaklet, lägger ut det på internet, och på ett
par dagar har memet dragit över 180 miljoner visningar. Det har
blivit en del av oss. Vi har blivit det.
Min rufsiga frisyr och mina blanka ögon. Yrvaken inför framtidens hets mot att få sina 15 minuter i skenet av skärmens ljus. Jag känner mig som en kålsupare. Vi, ni, ungdomen och medelåldern kämpar mot att synas i ett allt mer grovkornigt brus av trivialiteter och nonsens. En jakt på bekräftelse med avsmak för sanning, ett gatlopp i en labyrint, en metafor som saknar grund. Jag sätter mig i sandlådan åter igen. I hopp och tro om att det inte är i pisslukt, men väl med skit under naglarna och genom ett öppet sinne, som världen blir lite bättre. Det är mitt mem till världen.
Publicerad i Norran 2013-02-25
Min rufsiga frisyr och mina blanka ögon. Yrvaken inför framtidens hets mot att få sina 15 minuter i skenet av skärmens ljus. Jag känner mig som en kålsupare. Vi, ni, ungdomen och medelåldern kämpar mot att synas i ett allt mer grovkornigt brus av trivialiteter och nonsens. En jakt på bekräftelse med avsmak för sanning, ett gatlopp i en labyrint, en metafor som saknar grund. Jag sätter mig i sandlådan åter igen. I hopp och tro om att det inte är i pisslukt, men väl med skit under naglarna och genom ett öppet sinne, som världen blir lite bättre. Det är mitt mem till världen.
Publicerad i Norran 2013-02-25
måndag 18 februari 2013
Tonartshöjde mitt gråa liv.
Det är dagen efter. Och jag går i
samma korridorer. Det är dagen efter och på golvet ligger rester
från då stormvinden drog in över staden. Fjädrar från en rosa
boa har sopats mot väggen i ett halvhjärtat försök att glömma.
Lukten har inte bestämt sig. Publiken är borta men luften vill inte
riktigt släppa taget och bli mänsklig, bli vardag, åter igen bli
ett med djuret och svetten och de verkliga tårarna. Utanför arenan
packas den sista långtradaren med de sista lådorna och snart har
man glömt oss. Förälskelsen drar vidare mot andra deltävlingar
men samma innehåll. Det är bara vi som är utbytta.
Kvällen innan. Dagen med stort D men små likheter. Jag hade bestämt mig för att försöka, ge mig hän, kväva mig själv med en discokula och bli en del av ett sammanhang. Det kändes festligt. Det kändes läskigt. Hemma framför stora spegeln gjorde jag miner och verkade uppriktigt glad, klädde mig i gå bort-kläder, tränade på tummen upp och upprepade MELLO MELLO MELLO som ett mantra. Det blev äkta. Det blev på låtsas men jag blev det på riktigt. Kom dit i tid och trängdes och köade och såg ett arrangemang värdigt en diktatur och en tävling värdig en diktatur och jag skrattade när jag borde skratta och jag överlevde och röstade och jag trängdes och jag kände mig som en del av ett sammanhang och jag försvann i en dimma av kall rök och varma känslor. Jag vet inte vad som hände. Jag blev bjuden på kaffe och mys. Man tog mig i sin famn.
Kvällen innan. Dagen med stort D men små likheter. Jag hade bestämt mig för att försöka, ge mig hän, kväva mig själv med en discokula och bli en del av ett sammanhang. Det kändes festligt. Det kändes läskigt. Hemma framför stora spegeln gjorde jag miner och verkade uppriktigt glad, klädde mig i gå bort-kläder, tränade på tummen upp och upprepade MELLO MELLO MELLO som ett mantra. Det blev äkta. Det blev på låtsas men jag blev det på riktigt. Kom dit i tid och trängdes och köade och såg ett arrangemang värdigt en diktatur och en tävling värdig en diktatur och jag skrattade när jag borde skratta och jag överlevde och röstade och jag trängdes och jag kände mig som en del av ett sammanhang och jag försvann i en dimma av kall rök och varma känslor. Jag vet inte vad som hände. Jag blev bjuden på kaffe och mys. Man tog mig i sin famn.
Det är kvällen efter. Jag har under
ett helt dygn sopat intrycken mot den bakre väggen av mitt
medvetande men kräver nu mig själv på ett svar. Det låter mindre
farligt än vad det är. Det låter nästan okej. Vet inte om rätt
eller fel låt vann eller fick en andra chans. Vet inte om folket
tyckte att manuset var bra. Vet inte om man bryr sig om patriarkatets
upprepade käftsmällar. Vet inte om jag såg Christer Björkman. Det
enda jag vet är att många människor tycker att det är skönt att
finnas i ett sammanhang. Jag försökte men det kändes nog mest som
en jävla schlager. Men så klart. Det är bara innehållet som är
utbytt. Och mitt liv drog vidare mot nya deltävlingar.
Publicerad i Norran 2013-02-18
Publicerad i Norran 2013-02-18
söndag 17 februari 2013
Cirkusen drog förbi.
Vi satt på parkeringsdäcket
och såg cirkusen dra förbi.
Solen gick upp
eller ner
det skiljer bara minuter så här års
och den grå asfalten välkomnade färg.
Det gjorde också vi.
Du hade hånglat med min kompis.
Jag hade inte hånglat med någon
bortsett från natten
intrycken
ytligheten
vännerna!
(Doften från en popcornmaskin)
vännerna?
ytligheten
uttrycken.
Uppe i lägenheten hade människor
somnat
det kändes bäst så.
Här nere var det svårare att veta.
Vi satt på parkeringsdäcket
och såg cirkusen dra förbi.
Kanske var det våra liv
lördag 16 februari 2013
Rasism - en rotvälta.
Åt sydväst skjuts vi genom landet och
utanför mitt fönster finns i varje ögonblick en ny bild av det Sverige som sakta har börjat rinna oss ur fingrarna för att
där nere i avgrunden ta mark. Dropp, dropp, dropp. Men ljudet är
sedan länge bortglömt. I den fukten närs råttor stora som
katten och åsikter små som fingerborgen. Åt sydväst. Den
nedlagda skolan gapar förvånat och endast gardinerna vill liv,
bensinmacken är naken, tvingad till snabba tankar och
sedelinmatningen fungerar en gång på fyra, ibland inte ens det. Den
våta asfalten vi åker på leder till Värmland och uttalade mål
men vägen dit gör att man åter börjar tänka, på världen
bortom diket, på orättvisor och en bortglömd medmänsklighet. På
pekfingrar och gester, mot olikheten, den som vi istället borde
applådera. Man förstår nu att det är sant som dom säger. Och jag
pratar för mig själv: tror nog att någon glömt bort oss. Tror nog
att vi glömt bort oss själva.
Problemet har haft olika angreppspunkter: ibland har det varit att bibliotekens kamp mot fördomar nafsat sig själv i stjärten och glömt ord som yttrandefrihet. Senare; en äldre sportjournalist som ville in för att värma sig men mycket snart hamnade i en svinkyla. Det har varit, och är, internetforum, skolgårdar, fikarum och det dolda spraket i stugorna. Röken ur skorstenarna och opinionsundersökningar, elden, rasismen, om den så är till vardags eller fest, är där närvarande. Den är där. Den är här. Ibland vet vi inte, ser den inte, vill inte se den, kastar något gammalt över den, klappar i smyg, matar den med rester från dagen, intryck eller brödbitar. I fukten och stor som katten. Fräsande.
By blir till skog och skog blir till by – ett bildspel som repriseras i mil efter mil. Min kropp har inte hälften så mycket problem som resten; huvudet, Sverige och världen. Jag räknar rotvältor men ger snart upp då antalet får övertaget kring min koncentration. Tänker istället på om det beror på dålig inställning eller på Gudrun. Vilken än just den sanningen må vara så ser jag något mycket livgivande i att rötter blottläggs, att stammen läggs omkull så att verkligheten kan synas. För trots att vissa tycker att man ska låta gamla saker, värderingar, människor och tallar få fortsätta med sina skeenden i lugn och ro så är det allra nödvändigast också att öppna ögonen. Att se djupare. Vi kan inte bara prata med oss själva, om oss själva, för om vi inte gör det här tillsammans kommer vi aldrig att hitta tillbaka. I stormen är snart världen ett kalhygge. Och i avgrunden är varje droppe den som rinner över.
Problemet har haft olika angreppspunkter: ibland har det varit att bibliotekens kamp mot fördomar nafsat sig själv i stjärten och glömt ord som yttrandefrihet. Senare; en äldre sportjournalist som ville in för att värma sig men mycket snart hamnade i en svinkyla. Det har varit, och är, internetforum, skolgårdar, fikarum och det dolda spraket i stugorna. Röken ur skorstenarna och opinionsundersökningar, elden, rasismen, om den så är till vardags eller fest, är där närvarande. Den är där. Den är här. Ibland vet vi inte, ser den inte, vill inte se den, kastar något gammalt över den, klappar i smyg, matar den med rester från dagen, intryck eller brödbitar. I fukten och stor som katten. Fräsande.
By blir till skog och skog blir till by – ett bildspel som repriseras i mil efter mil. Min kropp har inte hälften så mycket problem som resten; huvudet, Sverige och världen. Jag räknar rotvältor men ger snart upp då antalet får övertaget kring min koncentration. Tänker istället på om det beror på dålig inställning eller på Gudrun. Vilken än just den sanningen må vara så ser jag något mycket livgivande i att rötter blottläggs, att stammen läggs omkull så att verkligheten kan synas. För trots att vissa tycker att man ska låta gamla saker, värderingar, människor och tallar få fortsätta med sina skeenden i lugn och ro så är det allra nödvändigast också att öppna ögonen. Att se djupare. Vi kan inte bara prata med oss själva, om oss själva, för om vi inte gör det här tillsammans kommer vi aldrig att hitta tillbaka. I stormen är snart världen ett kalhygge. Och i avgrunden är varje droppe den som rinner över.
Publicerad i Sveriges Radio P4 2012-11-16
torsdag 14 februari 2013
Baghmati eller älven.
Baghmati.
Jag är 12 år. Men dör när jag är 13. Man dör om man vill det.
Sniffa lim. Dyka efter pengar. Och mamma är full.
Baghmati.
Jag dyker från stranden.
Fyller magen. Med mat och liv.
Jag gör det för att överleva.
Älven.
Jag är 60 år. Men dör när jag är 61. Man dör om man vill det.
Hålla andan. Dyka efter minnen. Och jag är full.
Älven.
Jag dyker från stranden.
Fyller hålen. Med tro och hopp.
Jag gör det för att överleva.
Vattnet är varmt.
Vattnet är kallt.
Den flyter i dalen.
Vinden har nu blåst bort våra drömmar.
Och vi fick aldrig träffas.
Jag är 12 år. Men dör när jag är 13. Man dör om man vill det.
Sniffa lim. Dyka efter pengar. Och mamma är full.
Baghmati.
Jag dyker från stranden.
Fyller magen. Med mat och liv.
Jag gör det för att överleva.
Älven.
Jag är 60 år. Men dör när jag är 61. Man dör om man vill det.
Hålla andan. Dyka efter minnen. Och jag är full.
Älven.
Jag dyker från stranden.
Fyller hålen. Med tro och hopp.
Jag gör det för att överleva.
Vattnet är varmt.
Vattnet är kallt.
Den flyter i dalen.
Vinden har nu blåst bort våra drömmar.
Och vi fick aldrig träffas.
onsdag 13 februari 2013
Harsprånget.
Det är kallt här. Men kaminen
skriker, spottar och fräser för att hjälpa mig och mina
tjocksockar i kampen mot gammeldags isolering. Radion, den gröna med
stukad antenn, pratar som vanligt med hes röst. P4 Norrbotten från
Jokkmokks marknad: Vild-Hasse, Finnen och Korvhandlare Bengtsson
diskuterar pärleporten och kubanska cigarrer och man kan se ångan
från deras munnar, iskristallerna i skägget, de långa liven och
det korta allvaret. Mest av allt skratten. Titta på spåren från
haren där ute, säger mamma och avbryter radiovågorna. Den tar
alltid samma väg.
Det är kallt här. I den andra världen, med andra värden, men tyckarna skriker, spottar och fräser för att hjälpa någon eller sig själv i kampen mot gammeldags eller i högsta grad aktuella åsikter. Internet, med stukad självcensur, pratar som vanligt med versaler. På Twitter och i papperstidningar och i tv-soffor och hos grannen och i förtältet diskuteras de andra människorna. Man kan se glöden i deras ögon, de yviga gesterna och den snabba kicken. Mest av allt skratten. Eller gråten. Titta på den större bilden, säger ingen och hatet fortsätter. Det tar alltid samma väg.
Det är kallt här. I den andra världen, med andra värden, men tyckarna skriker, spottar och fräser för att hjälpa någon eller sig själv i kampen mot gammeldags eller i högsta grad aktuella åsikter. Internet, med stukad självcensur, pratar som vanligt med versaler. På Twitter och i papperstidningar och i tv-soffor och hos grannen och i förtältet diskuteras de andra människorna. Man kan se glöden i deras ögon, de yviga gesterna och den snabba kicken. Mest av allt skratten. Eller gråten. Titta på den större bilden, säger ingen och hatet fortsätter. Det tar alltid samma väg.
Kyla eller kyla är det liv man lever i
åtminstone halva livet. Det är en uppdelning som heller inte är
beroende av klimat. Det finns inga dåliga kläder i en orkan blir
det finns inga dåliga åsikter i det samhälle som kommit till att
handla om att dela ut käftsmällar. Uppåt eller neråt eller på
den andra kinden. Haren då? Mästare på att förvilla sina
förföljare genom att springa tillbaka i sina egna spår för att
sedan göra ett långt hopp, ett så kallat avhopp, vilket gör det
svårt för jakthunden att följa spåret. Det känns som att vi har
mycket att lära. För om det inte handlar om att våga titta
tillbaka, omvärdera sig själv och sin värld, för att ibland
skutta långt och sidan och fortsätta. Då kommer den där sista
kubanska cigarren inte att smaka speciellt gott. Det måste vi
förstå. Eller så dö i kylan.
Publicerad i Norran 2013-02-12
måndag 11 februari 2013
Kuken på svenska flaggan.
Jag pissar på flaggan, skrek Mattias
Alkberg från scenen på Nordanå när han förra veckan hade kommit
hit för scenshow tillika sin egen begravning och sedan fortsatte han
med en sång om lillprinsen; fylld med monarkikäftsmällar, könsord,
anarkism och med ett sväng som i vanliga fall hade rimmat med
sittdans. Det var inte död, han var inte död, men så här en vecka
senare har jag fortfarande inte bestämt mig. I det mörker som låg
över hela sammanhanget, många lager täckfärg, har jag förblivit
i dagarna sju, försmäktat och jonglerat med bollarna: geni,
nödvändigt bottenslam eller bara märkligt. Konceptet, sminket och
motorsågen; de yviga gesterna. Känslan suger, som ungdomen en gång
sade. Suger musten ur en. Att inte riktigt veta vad man känner är
värre än att inte känna alls.
Svaret från
kungahuset lät sig dock inte vänta. Den där bittra lulehasafoten
ska inte få dra skam över oss, har det viskats om i salarna på
Drottningholm, Haga och pensionärsboenden, från övervintrade
Herman Lindqvist-figurer och trötta löständer. Blåblodets
styrkedemonstration mot den gula urinen. Madeleine och hennes
brittisk-amerikanska riddare i skinande rustning, den vida kostymen,
hade nu förlovat sig och till sommaren väntar ett nytt bröllop,
nytt porslin, förhoppningsvis jubileumsmazariner och folk som viftar
med små flaggor och ännu mindre eftertanke. Spektaklet Sverige. Och
Alkberg vrider sig i sin grav.
Applåder. Och med det vita sminket
utsmetat, av svett och stress, ser man när Mattias Alkbergs
begravning bugar inte bara fysiskt igenom masken och teatern utan
något ännu mer, något som når ännu djupare, kanske tillbaka till
livet. Förstår tidigt att jag vrider på mig för att det kliar i
stjärten. Insikten om att det med ett koncept i förgrunden lätt
blir mer hjärna än hjärta. Mindre punk och mer hov. Mindre Matti
och mer fasad. Från stålverkets och snålblåstens Luleå har det
kommit många sanningar. Den här har jag nog bara inte riktigt förstått
ännu.
söndag 10 februari 2013
Döbelns park.
Halleluja
skrek du med tysk brytning
fundamenten höjde sina ögonbryn
och vi gömde oss
i kapprummet
där en spiraltrappa ledde till fika
Halleluja
drömmarna
var bakade av änglarna
och var den här världens godaste
sade han och log
ett norrbottensleende
läpparna svagt krökta
till något positivt
välsignat
fritidsgårdigt
villrådigt
Amen
för påtåren
och påtåren
och påtåren
I Döbelns park spelade ett band
dödsmetal
med ondskans siluetter och en illa
stämd bas
det måste ha varit lokalt
inte riktig död
utan lokalt
Amen
för varma tankar
och kalla jackor
du visste vägen genom häcken
jag visste mycket annat
till exempel att
det inte var ett hej då
utan ett farväl
Amen
din jävel
Amen
Om mina ord.
Varför söker du detta
stipendium?
Beskriv kortfattat hur du
arbetat med din berättelse och hur du relaterar till årets tema?
Hur skulle du vilja utveckla
din berättelse/berättarteknik inför ett muntligt framförande?
Din tidigare erfarenhet inom
muntligt berättande?
I mycket kom det över mig när en länk
till Berättarkrafts hemsida hamnade under min näsa. Jag såg temat
AVGÖRANDE ÖGONBLICK och förflyttades snart till inlandet och till
människor som inte sett kusten och till en berättartradition som
inte sällan handlar om att hålla käft. Jag känner mig mycket
hemma i en omgivning som har mycket att berätta men faktiskt låter
bli, som bygger luftslott, och inte tar för givet att folk vill
lyssna.
Jag packar väskan varje kväll.
Och packar upp den på morgonen.
Att berätta, med ord, är kanske den
enda utflykten.
Det finns situationer som kan verka
speciella men egentligen handlar livet allra mest om de ögonblick
som man faktiskt inte minns. I det lilla är varje ögonblick
livsavgörande och i byn kan alla höra dig skrika, det är just
därför man låter bli.
Arbetet med berättelsen började i ett
möte och slutade ett par timmar senare i 7996 tecken. Så är det
nästan alltid.
Enda skillnaden är att flaskposten den
här gången nådde land.
Bara orden 'muntligt' och 'framförande'
skär som två knivar i mig. Jag vet att det inte är bra men jag har
svårt att se andra vägar. Utveckla?
En gång när jag gick i till exempel
mellanstadiet höll jag en fem minuters muntlig redovisning om
brunbjörnen. Man kunde nog tro att den satt under katedern.
Anmälningsformulär till stipendiet Berättarkraft 2013.
Anmälningsformulär till stipendiet Berättarkraft 2013.
lördag 9 februari 2013
Det kommer garanterat att bli fisk.
Vi har satt ut varsitt bottenmete,
agnat med mask eller illaluktande klet, kastat snett från sidan för
att inte fastna i kvistarna från barrträden omkring och vi har
skickat blysänket mot botten av Nävertjärn, kring Piteå, nästan
i Sjulsmark och definitivt i lugn och ro. Vattnet krusar sig knappt
märkbart. På andra sidan sitter en holk och gapar förvånat över
långväga gäster, jag och sjöfågeln, samtidigt som solen smyger
in och färglägger skuggorna, svart och vitt blir mycket ljusare men
glömmer aldrig sin kärna, jag har sällan känt mig mer upplyst och
inte ens myggen verkar vilja skapa oreda. Morfar säger att det helt
garanterat kommer att bli fisk. Det kommer garanterat att bli fisk.
Den öppna elden är inte blyg för att
här finns inga främlingar och ur den lilla vedbon, nött av tiden,
väntar virket i vågrätt givakt, redo att värma kaffepannan. Det
nappar inte. Två sädesärlor flyger i området, tvära kast i jakt
på mest sländor, tätt över ytan men djupt i mitt hjärta, och ur
deras näbbar spretar det snart av insekter med endast ett öde. Det
är många munnar att mätta. När jag ska hämta mer ved ser jag
boet och jag vill genast försvinna, där i ligger tre döda små
sädesärlor, där i ligger det som en gång var ödet. Föräldrarnas
jakt - tidigare beundransvärd, heroisk, nödvändig – känns nu
som ett sorgearbete och det är lätt att bli drabbad. Plötsligt ett
försiktigt rop, pip, och jag förstår att det finns en överlevare.
Bakom en ensam klabb, en lika ensam sädesärla. Jakten hade
plötsligt en mening igen och jag smyger ut. Det nappar inte.
Mest tyst; sitter vi vid lägerelden,
insuper stämning och kaffe, mår mer än värdigt bra över stunden
och att historien med fågelboet ändå fick ett något så när
lyckligt slut. Så länge nu inte någon dumjävel kommer och tar det
där vedträet, suckar morfar. Så är det nästan alltid, att man
tar ett vedträ med god mening men att det i förlängningen kan
förstöra ett liv. Det kommer garanterat att bli fisk, fortsätter
han och öppnar frysfacket.
Publicerad i Norran 2012-07-09
Publicerad i Norran 2012-07-09
fredag 8 februari 2013
Allt på rött.
Vet inte om det var mycket folk eller
mindre än så, mina förväntningar har en förmåga att dra en blöt
filt av okoncentration över eventuella omgivningar. Alltså hade den
suddiga verkligheten som var en foajé på Nordanå lika gärna
kunnat vara i mitt eget huvud, i duschen, i ingenting eller i allt.
Jag hängde inte av mig jackan trots att många andra gjorde det.
Många andra var nästan uteslutande småbarnsföräldrar. Man kände
varandra och log brett men här fanns inga barnvagnar att hålla
avstånd med, inga lägliga blöjbyten eller lagoma möten på dagis,
det här var avskalat och naket och skönt att se från distans, från
den höjd som min relativa ungdom och definitiva kravlöshet byggt
under mina sulor, påklädd och utanför. Med händerna i fickorna
kunde ingen se mig.
Höst i Västerbotten. Höst i landet
och till och med scendekoren ville bli ett med löven. Ett med Löven
inte lika mycket. Det är vi som är Henry Chapman, berättar
sångaren Magnus Ericsson en kort bit in i spelningen. Henry är
egentligen mycket maskiner, fortsätter han men förklarar att man
ikväll ska göra som Tomas, och ta det lugnt. Det kallas förband
men betyder mycket mer då vi för första gången på många år,
faktiskt sedan albumet Futurum, får ta del av kärvheten, sparkarna
och den ikväll helt blottade sanningen. Jag vet inte om man ska
tycka att uttrycket låter bittert, vissa gör det, många undrar
varför det inte låtit alls, och jag själv förstår inte varför
det tar slut. Under sista låtens, den för många helt nya
Kastanjetter, avslutning blir stämningen något mycket större. På
scenen står Magnus med vänster hand i luften, som en predikant
framför sin fromma församling, och messar: hej då, hej då, hej
då! Jag vägrar lyssna. Det här bör inte bli något annat än en
nystart.
Hämtar andan och antecknar digitala
stödord i min smartphone, det mesta i versaler: STARTEN, ALLT PÅ
RÖTT, HALLELUJA och samtidigt kommer Tomas Andersson Wij in på
scenen och sjunger att: ”jag var på väg mot Max, utan en aning
vart jag skulle sen”. Kanske vet han också något om det som
resten av Sverige kallar Norrland. Men aldrig lika mycket som oss.
Aldrig lika mycket som Henry Chapman.
Publicerad i Norran 2012-10-22
torsdag 7 februari 2013
Hepatica nobilis.
Undrar
varför orkar jag ens lyssna
på ert bla bla bla
om Hepatica nobilis
när det finns
så många andra
blommor
som inte spränger
genom snön
och inte vägrar
värme
när jag gråter
mig till sömns
genom mörkret
i fyra raka nätter.
onsdag 6 februari 2013
Sommartorpet.
Dagarna på torpet. Genom den uttunnade
lövdräkten ser jag Piteälven närma sig land nere vid stranden,
där sätter vågorna vasstrån i vibration; flera tusen stumma
stämgafflar. En hund har skällt i säkert tio minuter. Varför.
Färgen på det större huset åldras snabbt nu och vissa plankor
verkar endast stanna på fasaden för att de aldrig testat något
annat, rädslan av att släppa taget om sin historia är för stor. Mannen på granngården, han med den krokiga ryggen, skjuter om
morgnarna sin rullator framför sig och mot högen med tjocka grenar.
Det ska bli till brasved. Ett hugg för att låta eggen få fäste i barken och sedan ett hårt slag ner för att klyva. Sådär håller
det på under så lång tid att ljudet blir ett med allt och
försvinner ur mitt medvetande.
Jag försvinner tillsammans med Arvo Pärt, upp på loftet i det där huset. Här finns gamla möbler och fotografier, många böcker och symaskinen som man måste trampa runt, bordet jag alltid slår smalbenen mot, spikar som det en gång hängde på, här finns historia och en märklig lukt. Luktar inte nu utan hemma. Jag lägger mig i sängen och stirrar på det tak som så många före mig stirrat rakt upp i, vissa av utmattning, många med drömmar men de flesta bara för att. Att sova här uppe är ibland för kallt, ibland för varmt men alltid tänkvärt. Och de gamla fönstren knakar alltid lugnt mot morgonen.
En trappa upp och man kan lämna världen. Man behöver inte tänka på oljeborrningar och ensamma barn, inte på småsaker som skaver, eller på patriarkatet, eller på Lars Winnerbäck eller på foliehattarna. Och återigen hör jag yxan. I tider där det mesta handlar om att utmana sig själv finns det något sunt i grannfarbrorn' och i plankorna på husfasaden. I sådana som inte alls vill kasta sig ut handlöst utan vill vårda det som fungerar fram till den dagen då man blir som spiken: krokig och rostfläckig, slagen på huvudet men fortfarande stark. Jag ligger där och förstår allt. Imorgon vet jag återigen ingenting.
Publicerad i Sveriges Radio P4 2012-11-26
Jag försvinner tillsammans med Arvo Pärt, upp på loftet i det där huset. Här finns gamla möbler och fotografier, många böcker och symaskinen som man måste trampa runt, bordet jag alltid slår smalbenen mot, spikar som det en gång hängde på, här finns historia och en märklig lukt. Luktar inte nu utan hemma. Jag lägger mig i sängen och stirrar på det tak som så många före mig stirrat rakt upp i, vissa av utmattning, många med drömmar men de flesta bara för att. Att sova här uppe är ibland för kallt, ibland för varmt men alltid tänkvärt. Och de gamla fönstren knakar alltid lugnt mot morgonen.
En trappa upp och man kan lämna världen. Man behöver inte tänka på oljeborrningar och ensamma barn, inte på småsaker som skaver, eller på patriarkatet, eller på Lars Winnerbäck eller på foliehattarna. Och återigen hör jag yxan. I tider där det mesta handlar om att utmana sig själv finns det något sunt i grannfarbrorn' och i plankorna på husfasaden. I sådana som inte alls vill kasta sig ut handlöst utan vill vårda det som fungerar fram till den dagen då man blir som spiken: krokig och rostfläckig, slagen på huvudet men fortfarande stark. Jag ligger där och förstår allt. Imorgon vet jag återigen ingenting.
Publicerad i Sveriges Radio P4 2012-11-26
tisdag 5 februari 2013
Livet är vackert att se på.
Morgonen rullar försiktigt in och det
är söndag, plötsligt, men grannens översnöade bil verkar inte
höja torkarbladen avsevärt över detta faktum då dennes ide verkar
handla om att sova i fem månader eller mer. Det är svårt att känna
igen sig. Både i morgonen och i bilen och i människor som pratar
med ord man förstår men med sammanhang som verkar komma från ett
annat universum. Alla bara: Kylan är så vacker att se på. Bara man
slipper gå ut i den.
Men visst. Det är lätt att man av ren
lättja faller djupt i de svarta rubrikerna och de snabba uttalandena
och snart ser sig själv trampa gegga för att hålla näsan över
ytan. Att man sugs mot eländet och vänder ryggen mot ljuset med
rädsla för att bländas, förföras, forslas iväg till en plats
där man går på rosa moln och klär sig i typ morgonrock och ett
lätt samvete. Där lugnet och söndagarna inte alls betyder mycket
mer än Vinterstudion och sofflocket och promenader och ännu
långsammare tankar och där man helt enkelt blir en del av det andra
universumet. Där Lisa Nordén vinner Jerringpriset och ”HUR FAN
HAR NI RÖSTAT?” medan rasisterna kommer in i riksdagen och ”FOLKET
HAR SAGT SITT!”
Morgonen rullar försiktigt in och det
är måndag, det är tisdag och det är onsdag. Morgnarna rullar in
och ut ur våra medvetanden och kalendrar. Det finns något ihärdig
med morgnar, som med ockupanter eller bagare eller inkastare eller
långtradarchaufförer eller sjuksköterskor eller du och jag. Vare
sig ni tänker omfamna dagen med solsken i blick eller med huvudet
gömt under allvaret så måste ni lova att ta hand om varandra, att
klä er varmt och inte glömma dubbla sockar. Alla bara: Kylan är så
vacker att se på. Bara man slipper gå ut i den. Jag svarar: Livet
är så vackert att se på. Bara man slipper gå ut i det.
Publicerad i Norran 2013-01-21
Astrid och punkaren.
Kanske har jag skrivit om honom förut,
Piteås snyggaste punkare, men i sådana fall pekar det helt riktigt
mot hur nära just det minnet alltid ligger hos mig. Vi brukade cykla
förbi det där huset. Det var gult och såg ungefär ut som hus
gjorde på vårt kvarter. På uppfarten framför garaget en stor bil
och en liten bil men man visste att det här bara var en fasad. Där
inne gömde han människolik och anarki och pentagram och bestämda
åsikter och hårspray till sin tuppkam. Precis som alla punkare. Vi
brukade cykla förbi huset och tänka att där inne fanns ett jävlar
anamma. Sedan åt vi glass.
Mitt Norrbotten i fokus. Dels. Det
stora och vidsträckta som är svårt att greppa, där många tusen
småsparares plånböcker försvunnit djupt i en gruva kring Pajala,
men också rubrikerna och bilderna som pekar på utfrysning av
känslor och inte kapital, där Tunaskolan i Luleå tyckte det var
lattjo med sexistiska väggmålningar och där de vuxna skrattade åt
den enda som vågade säga ifrån, 14-åriga Astrid. På internet
stormade det i ett vattenglas men i den köttsliga delen av världen
luftades andra typer av åsikter och det luktade minst sagt unket.
Det luktade avföring och presens. Det luktade som vi gör.
En gång möttes vi på den stora
parkeringen mellan lekparken och stora vägen. Jag stirrade i
asfalten och såg en lika hotfull som av piercingar och
självförtroende brokig skuggbild. Han sade hej och jag sade
ingenting. Han sade att han gillade min keps och jag cyklade
därifrån. Efter det så var han min hjälte. Många år senare fick
jag på omvägar höra att han blivit uppäten av sin orm och en del
av mig dog. Han var Piteås snyggaste punkare. Det verkar nu som att
Astrid ska fylla hans plats. För är det något jag uppskattar mer
än säkerhetsnålar och Joe Strummer så är det folk som faktiskt
vågar säga ifrån. Jag tänker att vi cyklar förbi det där huset.
Nu bor hon där.
Publicerad i Norran 2013-02-05
måndag 4 februari 2013
Palmevind i mitt ansikte.
Det blåser högervindar i världen.
Snålblåsten i ansiktet på de som tror på människan och som inte
tittar snett mot olika bakgrund och hudfärg, mat och kultur, musik
och tankar. Det blåser högervindar i Europa. Allvaret där man inte
bara kan, utan tydligen också med gott resultat bör, gå till val
med en politik som vill skapa ett större avstånd istället för att
förena och som söker svaren i skuggorna. Det blåser högervindar i
Sverige. Där fikarummen bubblar av äckligt kaffe och ännu bittrare
ton och där man pekar finger mot en egen sanning och mot isbjörnar
och Ica-handlare och det som för just den dagen passar in. Det
blåser. Blåser.
Jag läser SvD Kulturs recension av En
pilgrims död, miniserien om Palmemordet som bygger på Leif GW
Perssons bokserie Välfärdsstatens fall. Och texten berättar redan
i ingressen: ”Tv-dramat bjuder på alldeles för lite action och
för mycket prat, och många av gestalterna blir bara karikatyrer”.
Förstår orden men har svårt att greppa sammanhanget. För visst
har svenska snutar på film och tv genom åren haft svårt att föra
sig i realistiskt dialog men visst måste det var minst lika
tröttsamt att kräva ett hollywoodyfierat polishus och pangpang. Men
någonstans talar det här om vår generation. Att det ska vara
mycket action och lite prat. Att det gärna får smälla utan
eftertanke. Någonstans i denna utvecklingen är det faktiskt skönt
med det gråa och ibland taffliga, med det rossliga suckarna och det
långsamma allvaret. Med livet.
Det var många år sedan nu. Det var
många år sedan det var 1986 men det är med jämna mellanrum han
kommer tillbaka till våra vardagsrum. Ibland som dokumentär, ibland
som fiktion, ofta övertygad men alltid med blicken mot något
rättvist. Man må tycka vad man vill om orden. Man må tycka att det
är för lite action och karikatyren den har alltid både stor näsa
och stort ego. Men ibland är det skönt att det blåser
Palme-vindar. Som omväxling.
Publicerad i Norran 2013-01-28
Publicerad i Norran 2013-01-28
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)