Svaret från
kungahuset lät sig dock inte vänta. Den där bittra lulehasafoten
ska inte få dra skam över oss, har det viskats om i salarna på
Drottningholm, Haga och pensionärsboenden, från övervintrade
Herman Lindqvist-figurer och trötta löständer. Blåblodets
styrkedemonstration mot den gula urinen. Madeleine och hennes
brittisk-amerikanska riddare i skinande rustning, den vida kostymen,
hade nu förlovat sig och till sommaren väntar ett nytt bröllop,
nytt porslin, förhoppningsvis jubileumsmazariner och folk som viftar
med små flaggor och ännu mindre eftertanke. Spektaklet Sverige. Och
Alkberg vrider sig i sin grav.
Applåder. Och med det vita sminket
utsmetat, av svett och stress, ser man när Mattias Alkbergs
begravning bugar inte bara fysiskt igenom masken och teatern utan
något ännu mer, något som når ännu djupare, kanske tillbaka till
livet. Förstår tidigt att jag vrider på mig för att det kliar i
stjärten. Insikten om att det med ett koncept i förgrunden lätt
blir mer hjärna än hjärta. Mindre punk och mer hov. Mindre Matti
och mer fasad. Från stålverkets och snålblåstens Luleå har det
kommit många sanningar. Den här har jag nog bara inte riktigt förstått
ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar