AC/DC.

Fann mig själv
tre minuter utanför de stora dörrarna
med en insikt om att livet kom till mig
samtidigt som döden
och en inplastad ostsmörgås.
Kanske var det ödet.

Du skrek
berättade man för mig
i flera oktaver och med slem
och med blod och med frustration
över en melodi jag kände igen
från ett gammalt blandband.
Kanske var det AC/DC.

Hemma igen
två dygn eller ett liv senare
med dig i en mjuk korg
som jag ställde i hallen
andades ut
och in
ut
och in
för att samla tankar och luft
förstod att det här var något nytt.
Kanske var det ödet.


Publicerad ingenstans men finns i en påbörjad novell.