Kväll i inlandet - Av Harry Martinson.

Dialekten hade sedan länge bänglat sig ner genom älvdalen. Det visste Finnen.
Inte lika lätt är det för kött och blod och nostalgi att ta sig för.
Inte minst på grund av alla tysta löften.
Det faller sig helt enkelt aldrig lika naturligt
för en människa.
Visst är det samma älv även om den är längre bort, här säljer ju kiosken både snus och agn så vad finns egentligen att lämna, och det blir ju alltid eljest om man skulle få för sig att flytta. Att flytta är ett skällsord värre än EU, brukar man alltid skämta om här uppe. Här uppe skämtar man aldrig. Och vad är egentligen EU?

Den här historien börjar med en påtår. Inte med sprit.
- Varför åker du inte då? frågade hon och fyllde på koppen.
Hon, Giang, hade jobbat extra här på cafét ett par år nu.
- Det är så jävligt det där med att testa nya saker, mumlade Finnen och fortsatte, du vet att rätt vad det är så gillar man det.
Hon ryckte på axlarna som knakade ovant. De var länge sedan de hade något som folk kallade hållning; axlarna, Finnen och Giang. Men det berodde inte på mörkret. Det berodde på att affär'n slagit igen och man nu fick gå med alla tunga påsar hela vägen från kooperativet. Så sade i alla fall husläkaren. Han blev husläkare när affär'n fick slå igen.
Finnen sörplade ur koppen och fortsatte.
- Precis som när grabben min åkte iväg och kom hem med dig. Har alltid sagt att det är något speciellt med kärleken men då har jag alltid pratat om älven. Trodde inte att han skulle komma hem med något annat än fler fräknar och utan pengar. 'Vi ska gifta oss'? Förlåt men det var lite svårt att förstå. Men så klart. Det var väl enda sättet. Ni började med det praktiska.
Giang lyssnade inte men svarade hummande. Som så många gånger förr. Det kändes nästan bättre när hon inte förstod.
- Du förstår va?
- Mmmm...

Samhället, som i folkmun kallades Byn, i mycket som förväntat; med det nämnda kooperativet, den lilla backen upp mot kiosken där ingen snattade, ett bankkontor som var öppet tisdagar och torsdagar och inte hanterade kontanter men gärna kärleksproblem. Det är så jobbigt med kontanter. Nya området uppe vid Bergstigen byggdes någon gång på 70-talet och sporthallen den kroknade i februari. Kyrkan fick däremot underhåll, av vaktmästaren som knappast vigt sitt liv åt Den Helige Ande; i alla fall inte mer än åt den nya åkgräsklipparen, men detta handlade om bidrag. Kyrkan stod stark. Här gifte sig folk en gång var tionde år men varje vecka var det fika. Sötsaker må vara djävulens påhitt men hit bort ser knappast några allseende ögon, försäkrade prästen, och skattemasen har jag inte sett på flera år. Ni har inget att oroa er för. Finska pinnar, en mjuk pepparkaka, hallongrottor. Amen.

Vid slutet av regnbågen finner man en skatt. Men i Byn finns mest svarta pengar.

Den där backen har än så länge inte blivit utkonkurrerad av större jättar från stan.
- Men tvi fan! Vänta bara, fräste Finnen åt Lidmans äldsta dotter just när han kom över krönet med sin postcykel. Men du har så klart ingen empati för en sann arbetare! Att ni kan leva så här och skjuta budbäraren med era jävla mejl och annat elände.
- Gubbjävel!
Efter Lidmans. Tre röda hus och sedan upp på trottoaren, innan vägen svänger, för att undvika vägarbetet. Vägarbetet tog en paus för några år sedan. Kanske tjugo. In på gränden för att snart tvingas stanna vid Femman och lådan som alltid krånglar. Ett knack på sidan och sedan försiktigt öppna locket, ner med räkningar och ett vykort, sedan upp med stödet och vidare. Rundan skulle ta tre timmar men ofta höll han på det dubbla. Halva nöjet med att dela ut posten är att fundera på avsändaren. Det var något speciellt med det där vägarbetet. Det var något speciellt med att ha hela världen i 20 till 30 kuvert.

- Gubbjävel kan du vara själv, sade Finnen högt för sig själv och tänkte på sin pappas sista ord.
Det var egentligen han som var Finnen men Finnen hade så att säga vuxit in i rollen och det var nu många år sedan farsan dog. Kanske tretti. Begravningen hade varit en storm, inte av känslor utan av riktiga sekundmeter, men hela byn hade nog ändå kommit, fyllt de främre raderna och satt nu där med besvärliga ansikten. Att dö har man på sådana här platser alltid gjort med en vetskap om att det skulle viskas bakom ens rygg. Att dö var att ge upp och att ge upp var för folk längst kusten.
Hon från kiosken sjöng tre psalmer.
Alla grät.
Hon sjöng tre psalmer för mycket.
Sedan var det fika för att det var lördag. Det tyckte prästen var viktigt. Men efter sista doppet stressade alla hem och kvar blev Finnen lämnad med sin fars tystnad och det rent praktiska. Skiten skulle ju under jord. Visst hade han fått ärva mycket - alltså både huset och skulderna och sitt nya namn – men kvar stod det facto. Och han hade aldrig varit mycket för att gräva.
Svetten i vaktmästarens ansikte.
Svetten i Finnens ansikte.
Alltså Ny-Finnen.
Det var alldeles säkert svett och inte tårar. Aldrig att det var tårar. Okej att gräsklipparen tjorvade och att farsan var död, två problem, men det fanns mycket värre saker att slåss mot än känslor.
Till exempel framtiden.
Vaktmästaren torkar en droppe ur ögonvrån på Finnen men sätter samtidigt dit ett tiotal nya med den blöta vanten.
- Hur än gärna man försöker rätta till ett fel så blir det bara värre, mumlar han.
Att gräva skulle ta tre timmar men de höll på det dubbla. Halva nöjet med att begrava någon är att fundera på mottagaren. Det var något speciellt med svetten. Det var något speciellt med att ta hela världen i 20 till 30 spadtag.
Men skiten kom ner.

- Tänker du på det där han sa nu igen? frågade Giang.
Det var en annan dag och en annan påtår.
- Du ser alltid ut som...vad heter det nu igen...skaren? i ansiktet när du tänker.
- Gör jag inte alls. Å jag tänker inte i onödan. Jag har hört man kan få cancer då, svarade Finnen.
Han kom hit varje dag när hans runda var klar. Till Stinas Café.
Så hade han gjort i många år.
Idag var det allt de sade till varandra,
och det var mer än vanligt.

Kväll.
Kanske.
I mörkret såg han olika nyanser av just mörker. Långa hyllplan sträckte sig som staplade horisonter längst väggarna och på dessa: färgburkar, magasinerade drömmar och de orörda sommardäcken. Stolen i bilen var sedan länge nedsutten och vid höger lår försökte en driven fjäder pocka på uppmärksamt. Den fick ingen. I det här garaget hade han suttit många gånger, främst de senaste veckorna, och i bagaget låg den packade väskan. I hans knä, kartan.
Det skulle ske nu.
Han skulle åka.
Kasta sig ut nedströms och någon gång möta kusten och staden och ljuset och folk som vet vad EU är. Han skulle dricka kaffet med skummad mjölk för att det hade han sett på teven och han skulle kanske smaka något annat än den röda paprikan för att det hade han aldrig gjort. 'Då man inte vet hur alternativen är så ska man inte chansa', var precis vad hans pappa hade lämnat efter sig förutom huset, skulderna och namnet.
Det riktiga arvet.
Därför hade han inte smakat grön eller gul eller någon annan färg på paprikan heller för den delen.
Därför skulle han åka nu.
Ungefär nu.
Han kom snart på bättre tankar, gick in, och packade upp sina saker.
Alternativ känns överskattat.
Kvällsmackan med ost och paprika.
Kaffet.
EU?

Några månader gick.
Plumsade.
Finnen bestämde sig varje dag för att åka men delade nästkommande morgon ut hela världen i kuvert till Byns brevlådor.
Lidmans dotter skrek GUBBJÄVEL! men det hade han glömt redan vid första koppen.
Giang drömde om att skriva
i brist på kunskap ett heltidsjobb
i brist på heltidsjobb något nytt
i brist därpå något gammalt
i brist därpå att servera påtåren till männen och kvinnorna och att torka upp efter barnen och plumsa genom livet med Finnens grabb.
- Kan du läsa det här? frågade hon Finnen som nu satt och nästan sov vid bordet.
- Stavningen är sådär, hejdade hon och sträckte sedan fram pappret.
- Det är en dikt jag skrivit. Du vet som Harry Martinson.
Några minuter gick. Finnen samlade sig.
- Första delen är väl okej men sen går det utför. Som i livet.
- Vi ska flytta till Vietnam. Jag och grabben din.
- Okej.

Avskedet var egentligen inget speciellt. Som när farsan dog men lite mer levande och med färre tårar.
Förlåt svett.
Det här skulle bli bra för alla. Grabben och Giang skulle starta om på nygammalt men också för Finnen väntade en annan slags morgondag. Han hade den här gången inte bara packat utan också släckt brasan i vardagsrummet. Nu skulle han bara säga 'på återseende' till vaktmästaren. Han var den enda som visste. Och gömma undan katten på något smidigt sätt.
Kanske i forsen.
- Ha det så bra då och skriv gärna. I alla fall vid jul.
Grabben satte sig i bilen utan att svara men det var som vanligt.
- Visst vet du att mitt namn betyder 'älv', avslutade Giang och kramade Finnen snabbt.
Sedan vidare mot världen.
Han skulle vidare mot kusten.
Så snart katten var dränkt.

Borta vid backen, ni känner den vid det här laget, kommer bilen tillbaka men ingen är där för att välkomna budet. En del är nere vid forsen, andra står vid Stinas Café men de flesta väntar på något som är mycket svårare att sätta fingret på.
Till exempel förritin.
Hon parkerar på grusgången just när Finnen kommer tillbaka.
Han är blöt upp till armbågarna.
Hon är blöt i hela ansiktet.
- Grabben sa att han skulle gå på toaletten och sedan sköt han sig. Han sköt sig, berättade Giang sakligt men hon grät inte längre. Hon kan bara ha gråtit i 20 minuter. Aldrig längre.
- Pojkjävel! svarade Finnen.
- Nu är det så här att jag har ingenting i Vietnam och här får jag inte uppehållstillstånd längre.
- Statjävel! svarade Finnen.
- Men...
- Vi börjar med det praktiska. Du får väl bo hos mig då. Det är enda sättet. Men katten den har jag dränkt.
- Så länge du lovar att inte prata bakom ryggen på grabben. Han gav inte upp. Han var nog bara rädd för förändring.
- Ja, svarade Finnen. Det riktiga arvet.

Han lyfter väskan och drömmen om kusten från bagaget på bilen.
Ställer båda två på grusgången.
- Låt gå. Om du fortsätter att skriva. Och någon gång sprätter lite mjölk på kaffet.
Han ser på Älven och bestämmer sig för att det räcker,
med ett vägarbete.

Dialekten hade sedan länge bänglat sig ner genom älvdalen.
Men det faller sig helt enkelt aldrig lika naturligt
för en människa.

Den här historien slutar med en påtår. Inte med sprit.

Patientupplevd kvalitet.

Igår

när jag var ung

sprang vi över ängen utan rädsla för sorkfeber
såg vi rakt mot solen

med två friska ögon
och isglassen smälte alltid lagom snabbt

under översyn av en tunga och en mamma

Igår
när jag var ung
fanns ingen patientupplevd kvalitet
för de rena korridorerna
lika ensliga som punkmusik

fanns bara långt långt borta

om flera år eller i England

i värsta fall hos någon avlägsen släkting

Idag
är ett liv efter min återfödelse

och imorgon är bara en sekund bort

i vårregnet talar tusen röster i munnen på varandra

men ingen

jag säger ingen

vet vad fan det är frågan om

Igår -

Idag -

Imorgon -

Det kan vara när som helst.

Jesaja, 28:x

Mitt emellan

sportbaren och altaret

hade Döden parkerat sin sportkombi.

Det är något särskilt med att Döden alltid måste rulla med tonade rutor

rädslan för solljuset

ivriga fans

eller bara av fåfänga.

Mitt emellan
tårarna och en stor stark

satt Döden och tomkörde livet.

Det finns något överjävligt med att Döden alltid lyssnar på bra musik

Dark Eyes

Fur Alina

eller bara älven.

Det sjätte F är Farväl.

Det fjärde F är Flickan, så smilande och skön; hon lockar dig till dårskap som får sin svåra lön.

Karlfeldt skrev det där och någonstans mitt i meningen, med livet?, så fanns hon bara där i sovrummet. Nätterna hade inte varit sig lik i två, eller tre, eller tolv veckor. Hur många visste man inte för att tiden verkade inte spela roll i ett sammanhang av känslor och roulette. Här inne finns inga klockor, sade den kvicka turisten men förstod inte alls att det egentligen handlade om att 'här inne finns inga vänner'. Här inne finns bara död men för att göra det ordentligt måste man ta hissen upp på översta våningen. På alla andra våningar går det inte att öppna fönstren. Ska man verkligen dö måste man ta sig förbi hotellvakten som vill se ditt hotellkort eller ditt testamente och sen måste du ta hissen till högsta våningen och sen måste du kasta dig ut och landa på i bästa fall asfalt. I sämsta fall en pool, en sanning eller en familj från Nebraska. Märkligt nog kommer de alltid från Nebraska.
Där inne finns inga klockor och i mitt sovrum finns inga vänner.
Varje natt.
Högsta våningen.
Asfalt.

Hon.

Död.

Tre timmar innan läggdags blev aldrig vad man hade tänkt sig och rann snarare över till morgonen. Morgonen var egentligen bara en anhalt för att kunna fortsätta livet. Beställa tjocka pannkakor av smala människor.
Beställa mer tid av Herren.
Herren? The Lord.
För här inne var det han som bestämde vem som skulle få lönnsirap och vem som fick nöja sig med blåbär. Jag blev alltid utan båda. Men tro fan det om man ska stå på sig.

Det heter faktiskt plättar.
Plättar? The Plätts.

Morgonen eller förmiddagen eller då man inte orkade lyssna mer till sin egen stilla klagan, och värmens djupa hunger. Och Karlfeldt.

När man satt där i mörkret på sängen.

När man sätt där i ljuset med älven.

Tänkte tillbaka på för tre djupa andetag sedan och förstod att om lika långsamt som de unga lövens svajningar och lika osäkert som världens överlevnad fanns man nu ensam igen. Det bortglömda kyskhetsbälten. Tom. 

Utan kort på hand.

Ett. Två. Tre. Fyra. Fem.

Noll.

Utan pengar på banken

Noll. Noll. Noll. Noll.

Noll.

Men med ett fuck (you) som kanske allra mest försöker icke-förklara om instanser, papper, möten, åtgärder, omfördelning, utbildning, kompasser och bajs. Och Karlfeldt så klart.

Är jag den enda?

Nej.

Är jag den enda?

Ja.

I väntrummet satt kanske femton personer och det var svårt att se vilka som egentligen behövde hjälp. Mannen just bredvid hade somnat av alkohol. Det var alldeles säkert alkohol för det luktade billig whisky. Jag var den lukten bekant. På min inre resan från punkt A till punkt Jim Beam hade timmarna varit åtskilliga och i avsaknaden av likvida...blä....av cash lärde man sig att känna igen vissa lukter. Medan andra försvann.
Det daggvåta gräset. Borta.

Sågverket mitt emot. Borta.

Fyra fingrar starkt med en skvätt tropisk juice. Och dimman låg tät över fjärden.
Kvinnan. Barnet. Kvinnan med det andra barnet. Jag tappade räkningen efter sex men det var allra säkrast 15. 15 människor och endast en eller två spelade roll. Resten var bara raka streck i små kolumner och sned skrivstil på raka rader och korta försök till att sätta sig in i känslor. Det blev lätt utsvävande när man försökte närma sig. Det var bara då dialekten fick fart. Det var bara då man skrattade åt världens allra hemskaste trick.

15 människor.
Men bara en skulle helt säkert dö.
Han hade hotellnyckeln i handen.

På andra sidan staketet är gräset aldrig lika grönt som man minns det från drömmen. Men det finns ett hus och knackar man på så kan man få stanna längre. Men aldrig nog länge.
Du vill nog glömma. 

Jag har myggbett överallt.

Planet landade.
Det blåste kraftigt från öster. Nej väster så klart.

Nordanvinden var påtaglig när informationen mötte den enda passageraren. Han satt mest tyst och lyssnade utan att förstå precis som om det skulle göra att situationen försvann. Nordanvinden drev genom medvetandet som en ungdom och kvar fanns snart bara spillror.

Vraket.
Söndersliten metall, sådana där små Coca Cola-burkar, hans själ.
Över den sluttande gräsmatten ner mot älven låg spillrorna av två, eller tre, eller tolv veckor.
Nordanvinden.
Hotellvakten.

Familjen från Nebraska.

The Lord.

Och Karlfeldt den jäveln.

Jag satte mig ner och orden lossnade,

blev till minnen,

blev till Minnen.

Karlfeldt har ingenting på Torgny.

Och jag fick aldrig bjuda på kåldolmar.

Tre. Två. Ett.
Noll.

Död.