onsdag 9 oktober 2013

Taget ur sitt sammanhang.

Praefatio.
Prolog - före ord.
En prolog säger man utan att veta vad framtiden vill, hur pennan kan komma att lägga sig mot pekfingret och snart ilsket bränna rött för att man krampaktigt försöker få bokstäverna att komma nära; varandra och sig själv. I skymningen blinkar lamporna. I ryggen värker det. Livet ska nu ta plats, står jag och visar med båda händerna, men livet vet inte hur.

Prolog -
före ord,
men innan döden.
Han darrade nästan ingenting när han skrev.
Ute är det vad folk brukar kalla för vår men årstider är ingenting man äger.
Det sade jag till mig själv i en dröm.
...mars blev april och april blev ett helvete!, står det överst på sidan.
- Det spelar mindre roll vilket år det var men säg 62 eller 63, svarar han högt från köket och fortsätter sedan att smälla med kastruller. Men det är med minnet som med världen. Bättre förr!

- Här står det 61 och att det var ett helvete.
- Att det var ett helvete det minns jag.
Den isfria fåran i mitten av Piteälven är bara några dagar gammal, precis som älgspåren bakom torpet, men det råder ingen rusning för det. Snön är fortfarande midjedjup och varje steg mot vedbon tar tre sekunder eller mer. Vedbon, den är bara halvtom då vintern blev mild.
- Har du sett att vedbon bara är halvtom? frågar han och sträcker fram en kopp ur vilken det ångar hetsigt.
- Mild vinter igen?
- Ska det fortsätta så här och jag slipper hugga måste jag kanske skaffa en hobby. Läste något i tidningen om att bejaka livet. Kanske vore det något att testa.
Johan tar två stora klunkar av kaffet mer ger inget svar.
- Antingen det eller tango.
Ingen skrattade.
Förutom hackspetten.

Sista sidan.
Ett tag ville jag bli något men sedan blev jag rädd för att fantisera. Jag tänkte resa men både på tåg och till sjöss blev jag sjuk. Jag slutade på sågen. Där allting började.
- Man känner lukten ändå hit. Av flisen och svetten och av grusade drömmar.
- Vad sa du farsan? ropar Johan från ett avlägset rum. Det kan vara sovrummet men det spelar mindre roll.
- Är du i sovrummet?
- Ja.
- Varför undrar du?
- Det spelar mindre roll.
I skymningen, och på andra sidan älven, blinkar lamporna från verket som hundratalet slocknande stjärnor och hans ögon en direkt reflektion av det. En gång såg dessa ögon fram emot ett liv värt att berätta om. En framtid bortom skogen till vänster och oket i norr. Han skulle besöka Indien och kanske Spanien och kanske hitta någon att koka palten till. Det var därför han började att anteckna. Det var inte för att nu sitta här och stirra på hela sitt liv. Böckerna på bordet och stjärnorna på andra sidan.
Och det ångade inte längre ur koppen.

Det var en annan dag nu men kunde lika gärna fortfarande ha varit tisdag. Fortfarande ha varit vinter. Kanske hade också kalendern övergivit Johan och farsan. Vintern slokade så sakta och snart stod sparkens medar på bar mark. Gräset fanns men saknade liv.
Man slapp halka.
Men inte hostan.
- Varför Indien?
- Kommer inte ihåg. Det hade säkert något med kryddor att göra.

__________

I maj 1991.

Idag hörde jag på radion om floden Bhagmati. Den ligger i Indien och är mycket skitigare än vattendragen jag känner. Jag känner mest älvar. En gång tänkte jag åka till Indien men det är nog lika bra att det aldrig blev av. Jag har så svårt för stark mat.


Baghmati.

Jag är 12 år. Men dör när jag är 13. Man dör om man vill det.

Sniffa lim. Dyka efter pengar. Och mamma är full.

Baghmati.

Jag dyker från stranden

Fyller magen.
Med mat och liv.

Jag gör det för att överleva.

Älven.

Jag är 60 år.
Men dör när jag är 61. Man dör om man vill det.

Hålla andan. Dyka efter minnen. Och jag är full.

Älven.

Jag dyker från stranden.

Fyller hålen.
Med tro och vin.

Jag gör det för att överleva.

Vattnet är varmt. 

Vattnet är kallt.

Vattnet flyter i dalen.

Vinden har nu blåst bort våra drömmar.

Och vi fick aldrig träffas.



__________


Johan lyfter blicken ur anteckningsboken som han samtidigt börjar vifta med. Det är en av de mer aktuella och det ser man tydligt på omslaget. Vitt med EM-maskoten på. Farsan hade fått den i julklapp av barnen. Ingen i familjen gillade egentligen sport men inne i stan var det tydligen något man skulle ha. Sport i blodet. Och en anteckningsbok.
- Jag visste inte att du skrev dikter.
- Inte jag heller.
- Och jag visste inte att du vill dö, fortsatte Johan.
- Vill jag? svarade farsan och lät uppriktigt förvånad. Jag som inte har varit så här livsglad på många år. Men det kanske bara är för att det närmar sig slutet.
Ingen skrattade,
så de satte igång med maten.
Nyfångad abborre med mos och kärlek.
- Johan...
- Ja?
- Du vet väl att kärlek egentligen bara är smör.
- Ja. Du har sagt det.
På bonaden i köket fanns ett citat av Izaak Walton.
”Att meta är som att skriva poesi, det måste vara medfött.”

De åt under tystnad. Inte för att man nödvändigtvis måste äta under tystnad men så här vid middagstid hade vanligtvis orden tagit slut. Umgås man med någon under många dagar i följd så övergår snart språket till att handla om nickningar, svängningar i stämning, ibland en flämtning men sällan om fulla meningsbyggnader. Klossarna. En. Och. En. Kropparna också dessa hopslingrade till någon okänd varelse av kött och blod och kött och blod i två generationer, minst femton bra historier men aldrig rätt tidpunkt. Sammanhanget passade utmärkt med mat i mun och ögonblicksbilden av pappan och sonen vid köksbordet var egentligen en nog så bra sammanfattning av den första tiden där i huset. Den första tiden i huset kom till att bli ett skådespel. Sufflören låg däckad av något lämpligt som tuberkulos och morgondagen var bara kanske.
Det fanns ingen anledning att stressa.
Det fanns all anledning att stressa.
- Vi borde ta tag i vårt förflutna, sade farsan efter middagen med en röst som ville annat. Men först får vi nog se till att diska undan.
- Ja. Annars torkar det säkert in.
- Och det vore fan det.

Brasan i det lilla rummet gav ett dovt sken över hans ansikte. Farsan fanns där under men Johan såg tydligt hur fårorna försökte karva ut en ny profil och skapa något Gudalikt eller något eländigt eller bara död. I alla fall att det inte var som sommaren 83.
Brasan i det lilla rummet gav små korta stickningar i tystnaden. Farsan knäppte med fingrarna som om det var en lek eller som att det handlade om att han bara ville passa på. Sjukdomen hade nu på slutet gjort så att han tappat finessen.
- Alltså fysiskt, brukade han svara på sin egen utläggning. För humorn och skrattet har jag alltid haft nära till hands.
- Nu tänker du nog på pipan.
Två vedträn rasade ihop. Stämningen orkade inte bry sig. Farsan och Johan gick till sängs mätta och belåtna.
- I alla fall mätta.
- God natt då.
- God natt.
Täckgardinen räckte bara ner över halva fönstret och midnattssolen hade inga planer på att ge med sig. Det är så med norrbottningar på sommaren. Glada för att få finnas till. Kanske i bara en dag till.
Det var god natt eller farväl.

__________


Anteckningsbok 1973/01-1973/05

Första sidan.


Fann mig själv

tre minuter utanför de stora dörrarna

med en insikt om att livet kom till mig

samtidigt som döden 

och en inplastad ostsmörgås.

Kanske var det ödet.



Du skrek

berättade man för mig

i flera oktaver och med slem

och med blod och med frustratio
n
över en melodi jag kände igen

från ett gammalt blandband.

Kanske var det AC/DC.



Hemma igen

två dygn eller ett liv senare

med dig i en mjuk korg

som jag ställde i hallen

andades ut

och in

ut och in

för att samla tankar och luft

förstod att det här var något nytt.

Kanske var det ödet.

__________

”ryggsäcken väntar därute

på pallen i köket

och i morgon vaknar

260 000 norrbottningar”


- Sven Nyberg.



Ibland är imorgon bara en sekund bort. Man blinkar och plötsligt står man i framtiden. Man somnar och vaknar upp i svett och elände och man måste koka vattnet och hämta veden, torka gruset ur ögonen och bli ett med det nya. Ryggsäcken väntar på att fyllas med erfarenheter men det är så mycket annat som måste göras. Fasaden behöver också kärlek. 

Färgen på det större huset hade åldras snabbt på slutet och vissa plankor verkade endast stanna på plats för att de aldrig testat något annat. Rädslan över att släppa taget om sin historia är för skrämmande.

- Det är lätt att känna igen sig, mumlar han från en stol längre bort på gården, också i spikarna som det en gång hängde på. Nu rostiga och krokiga och med ett sönderbankat huvud. 

Johan står och bråkar med en hammare och ett tålamod.

- Men kanske är det lika bra. 

- Lika bra vad? frågar Johan övertygat eller irriterat.

- Att man tas ifrån alla möjligheter att skapa nya historier när man blir äldre. Som att det är ett tecken på att man ska minnas istället. Efter 75 börjar livet passera i revy men det går väldigt långsamt. Till och med under sjukdomen. 

- Men du pratade ju om att börja dansa?

Farsan knackar yvigt med pipan mot karmen på stolen och skrockar högt.

- Både humorn och pipan sonen min. Både humorn och pipan.

Och en sval vind drog in över gården.



Tre eller fyra timmar senare, ibland tog klockan som man såg genom köksfönstret rast, var kortsidan på huset något mindre spretig. Gamla trasiga bitar låg utspridda på gräset. Ett skeppsbrott. De nya plankorna på fasaden stack ut med sin omålade utsida och sin ungdomliga charm. Hammaren var trött. Johan var övertygad eller irriterad. Och trött. Farsan hade gått och lagt sig för att sova middag och Johan hade satt sig i den där stolen och stirrat mot det där huset och slungats tillbaka till en tid då mörkret bara fanns på natten.

Skratt. Riktiga. Skratt.

Inte skratten man nu såg i fikarummet. Skratten man försvarar sig med när man råkar stöta ihop på affären. Skratten. Masken av glädje. Skölden. Mot allvaret och för att kanalisera det lilla ljus som man ges. Att fylla vinterförrådet. Han minns hur farsan hade berättat så många gånger:



- Jag bodde borta hos min faster och hennes familj under veckorna för att gå i småskola där i byn. Småskolan hos Ömans. Kommunen hade hyrt ett rum som låg bakom köket i deras hus och fru Öman var lärarinna och herr Öman var i bästa fall nykter. Många gånger handlade det nog lika mycket om att överleva som att lära sig saker. Att överleva är kanske nog så viktigt. 
Här brukade han skratta. Eller harkla sig.



- Vi bodde alltså där under veckorna i nästan sex år. Fem personer i ett rum. Tur att det bara fanns en vilja. Så en kall vinterdag. Alltså en vinterdag. Man kunde från fönstret vid köksbordet se hur älven slingrade sig från ganska långt bort, rund udden och sedan vidare med skogen, åt väster och öster. Den här dagen kom det någon med skidor på isen. Det hade aldrig hänt förr. Något var inte riktigt som det skulle. Och mycket riktigt. Han kom fram till huset och kom in, tog av sig mössan och satte sig på stolen i hallen. ”Jag kommer med sorgens budskap”. Pappas bror hade hittats död och vi åkte dit direkt. Han var död och det var hjärtat. En man som så sällan hade älskat och det kanske var ödets ironi. Det var hjärtat och han var död och döden var nu närvarande i mitt liv. Ett par veckor senare dog också min pappa. I tuberkulos. Det kändes mera lämpligt.

Där stod jag då. 15 år med livets ok hastigt och slafsigt slängt på mina axlar. Äldsta sonens jävla förbannelse. Att med plöjning och röjning med jordbruk och skogen ta hand om familjen. Mamma var ju duktig men det handlade om mera än så. Det handlade om att fylla vinterförrådet. På med skidorna och ut på skiftet för att hugga och kvista och kapa björken i 40 centimeters långa bitar och sedan upp på skidorna och hem. Ner med sådden och bort med tankarna och känslan av att livet fanns någon annanstans. Det fanns varken tid för skratt eller gråt. Det fanns bara tid för att överleva. Kanske har jag lärarinnan Öman att tacka för det. Kanske var jag bara tvungen.



En enda norrbottning vaknar.

Johan nickar till. Kanske har han sovit, kanske har han rest. 

Skrattet fastnar nästan alltid i halsen om man inte gör det på riktigt. Det är med falska skratt som med illa kokt potatis. 

Och en ljummen vind drog in över gården


Inledning,

Det hela började så klart där det började. Alla hade sedan länge vetat att det också skulle sluta här men om det pratade man aldrig speciellt mycket. Det var lite som med Stockholm. Johan hade fått ett samtal från sjukhuset som egentligen inte fick berätta men i små städer har det där med sekretess aldrig riktigt fått fäste.

Saker och ting kommer ändå alltid upp till ytan.

Antingen som utslag eller på kiosken.

- Hej det är från sjukhuset, hade hon sagt utan ansats till att dölja sig själv. Johan kunde nästan känna lukten av handsprit och Gula Blend över telefonen. Lukten av handsprit och Gula Blend var egentligen en metafor som farsan brukade använda när de skulle åka för att träffa släkten. Den desinfekterade svulsten.

Den infekterade svulsten,

tillbaka till den.

- … och det är egentligen inget mer vi kan göra. Din pappa har nog bara en sommar kvar.

- Så vem ska ta hand om karlstackarn? Får han ett rum?

- Till och med städskrubben är upptagen. Och hjälp i hemmet får han bara om vi med säkerhet kan säga att han inte överlever vintern. Det är nya direktiv.

Över den korta tystnaden ligger en ansats, en eftertanke, och det praktiska får vila i stunden.

- Men varför har han inte sagt något?

- Varför?

- Ja.

- Han ville nog inte ställa till problem. Döden är ju faktiskt bara en hållplats.

- Jag visste inte att du var troende.

- Det är jag inte. Men det är nya direktiv.

Man önskar varandra en trevlig dag även om man vet att dagen sedan länge övergått från att handla om timmar och minuter till att handla om ångest och minuter. Man bara är sån.

Ett kort klick och samtalet bryts. Det var egentligen sedan länge slut men på den södra sidan av linjen fanns en tom själ och på den andra fanns 19 000 kronor innan skatt. Också efter klicket.

Många tyckte att det fanns mer att kapa. 
Men både Johan och hushållskassan låg utslagna under livet. 
Lukten av handsprit och Gula Blend.

Svulsten.

Döden.



Sju dagar senare. Om man räknar sakta.

Taxi till flyget till taxi till grusgången.

Grusgången ner från den stora vägen välkomnar inte gärna folk men
 så har det alltid varit.

Om man lyssnar mycket noga så kan man faktiskt höra E4:an i väster. Eller i alla fall bilarna men
 så har det inte alltid varit. 
Johan står med den lilla väskan: några tröjor, necessär, laddare, dator, vemod, underkläder och två böcker. Datorn hade han fått av jobbet men vemodet var hans eget. Böckerna var Bodil Malmsten och den där yngre killen med kostym. Lapidus. Ibland var det skönt att försvinna i korta meningar.

- Men män med kostym vill alltid ha något av dig: dina pengar eller din själ eller både och.

Nå.
Rakt fram står det mindre huset och snett till höger verkar det större huset ha somnat där altanen sviktar av dåligt självförtroende, där takplåten saknar riktning men där varje kvadrat också innehåller eviga minnen och ett direkt tilltal. Det finns ingenting som är evigt. Inte ens minnen. 

- Vem var det nu som sade det igen?
Men just här är allt evigt så länge man kommer ihåg det. Och Johan minns varenda sekund.

- Ungefär.

Han pratar med sig själv.

Han knackar på dörren.

Han bankar på dörren.

Han öppnar dörren.

- Varför knackar du när du är hemma, säger rösten från köksbordet. 

- Hej farsan. Jag ville inte skrämma dig.

- Nåååå. Nog är det sant att jag räds sörlänningar men..

- Hur mår du?

- Har aldrig mått bättre.

De satt där vid köksbordet fram till det att kvällen tog över och skymningen drog in också över himlen. Den första dagen i huset kom till att bli precis som förväntat. Kaffet dracks. Potatisen kokade. Samtalet nuddade vädret och kaffet och potatisen. Livsnödvändigheter men aldrig livet.

Den sista sommaren skulle just börja.

Den sista och den första.



_________


Anteckningsbok 1989 och så vidare.


Snön

som ligger där i väggrenen

vid korsningen

som en grå och smutsig och bortglömd släkting

hade lika gärna kunnat falla

i Chamonix.



Jag

som ligger där i soffan

med ett knädoppat självförtroende

och en flaska som skvalpar trekvart

hade lika gärna kunnat falla

i glömska. 

__________

- Minns du när vi brukade åka skidor? Hela familjen. Det var hyrbil och storkok och skratt. Snön där uppe i fjällen är alltid mycket vitare än den som man stöter på under veckodagarna. Den är i gå bort-kläder. Minns du? Ni vuxna satt på after-skin och sjöng med i låtarna men utan riktiga ord. Vi ungdomar spelade flipper eller kastade jordnötter. Det fanns något otvunget, barnsligt, i det. Minns du? Hur vi åkte i sittliften och inte pratade men ändå var överens om att utsikten var något särskilt speciellt och hur dalsprickorna inte behövde hjälp av fantasin för att leda till en annan värld. Minns du farsan, frågar Johan som nu återvänt också mentalt. Minns du?
- Det är precis samma snö.
Farsan verkar märkbart tagen men ännu större del av hans ansikte berättar övertygat om ordens vikt.
Densiteten i en åldrande sjuklings åsikter ter sig ibland omvänt exponentiellt mot den fysiska kraften.
- Va?
- Det är precis samma snö. Låt dig inte luras av den putsade fasaden. I slutändan handlar allt om känslor. Allt. Men visst kan också jag sakna den stora grytan av djupt brun kalops och skålen med lagom potatis. Och där handlar det så klart inte om känslor utan om tålamod. Det finns inga genvägar med kalopsen. Tro aldrig det.Det här var nog första gången som de närmade sig kärnan.
- Hungrig?
- Inte som då.
Men det korta ögonblick av riktigt nerv var snart på andra sidan älven och på väg bort. I egenskap av far och son fanns så många vägar bort från varandra. Många fler än nerfarterna och dalsprickorna. Många fler än stjärnorna på himlen.
Det var klart den här dagen.
Men varje blinkning var ett moln.
- Jag går och lägger mig i soffan ett tag, säger farsan och smyger bort.
- Jag kommer aldrig glömma, vill Johan svara.
Men självförtroendet var fortfarande på uppkok.

Längre bort på gården har grannens hund skällt i trettio minuter. Så länge att han själv har glömt varför och så länge att alla de mänskliga öronen sorterat bort ljudet till förmån för vindens sorl och eftermiddagens försök till att spela roll. Under tallen där blicken aldrig annars stannar, där gräset aldrig får äkta liv, svävar några blåsippor ett par centimeter ovanför marken och berättar om en ceremoni för de utstötta. Naturens egen bjudning. Johan känner inte igen sig. Han står nuförtiden stadigare på asfalten och perrongen dit tusen tunnelbanevagnar kommit och gått men aldrig riktigt kunnat ta rygg på de snabba kasten och storstadsmänniskans driv. Tankarna rusar på rälsen i oändliga hastigheter och känslorna på låns från folk som vet, folk på internet eller på fiket med lattekonst, från de ergonomiska barnvagnarna med fjädring men utan koll på övertid, från sena trender om tidiga matvanor och övervintrade förståsigpåare på kvällstidningarnas alla slagskepp. Från de höga hästarna och de höga gästerna i det skådespel som är livet.
Från dig.
Från mig.
Han stod stadigare på asfalten,
men den var minst 90 mil bort.
Ute på gården fanns han i nuet och inne på soffan låg hans framtid och förflutna.

Nu hade det nog sovits nog.

- Vakna farsan. Vi ska iväg till sjukhuset.

- Låter dom mig inte ens dö ifred?

- Det är en rutinkontroll. Och den är bokad sedan länge.

- Skönt. Det där med begravningar är påfrestande och jag vill inte bli jordfäst med för högt blodtryck.

- Ge dig.

- Innan vintern så.

Om hunden hade slutat skälla visste ingen,

förutom blåsipporna.

Korridorerna sedan.
De ljusa men aldrig vita väggarna och det blanka men aldrig överdådiga golvet av linoleum stampat av miljoner trötta fotsteg. Lamporna med ett sken som berättade sanningar och redan hade hört alla lögner fortsatte att leda vägen till väntrum tre och där satt det redan två kvinnor och en man.

Han var nog inte Döden. Döden skulle aldrig ha läst Hänt Extra. Döden skulle aldrig ha haft en polyfonisk ringsignal eller snytigt sig i tygnäsduk. Det är sådana saker man känner till om Döden. 
Förutom kylan och den neutrala lukten.

Där satt det redan två kvinnor och en man som inte var Döden. 
Han sjöng Speedy Gonzales. 
Och luktade Jim Beam.

- Bra låt det där.

Farsan och Johan satte sig i en soffa med landstingsmönstrat tyg.
Johan hade inga direkta minnen av sjukhus. Han hade varit en grabb som inte gärna ville utmana spänningen utan istället ville leva på sin sida. Det enda han visste var att sådant här tog tid och liv.

- Nationalteatern va? svarar Johan och låter till fyra femtedelar helt övertygad.

Han får inget svar utan fortsätter.

- I boken jag läser nu så skriver Bodil Malmsten att det sämsta med Sverige är all tid man som äldre slösar bort på att vänta på vården. I köer och väntrum. Har du tänkt på det?

- Var det hon som flyttade till Paris?

- Till Frankrike i alla fall. Hittade lugnet.

- Tror jag det när man inte förstår vad folk säger. Det var precis sådär när jag var på klassresa till Visby. Och sen säger folk att det handlar om naturen och om anorna. Jag säger att det handlar om möjligheten till att hålla käft. Hur länge har vi väntat nu?

- 45 minuter.

- Tvi fan det är till å vänta.

- Oui!



En sköterska ropar till slut upp hans namn men hans namn var inte längre något han lystrade till. Det fanns något bortglömt i klangen. Sedan länge kremerat. Han skulle få träffa doktor Bengtsson sade sköterskan kort som om det fanns andra doktorer där. Eller andra Bengtssons för den delen.

- Dina värden är rätt bra för en man i din ålder. I övrigt inte mycket att anmärka, säger han, doktor Bengtsson, efter att ha klämt och mätt den bleka kroppen. Bortsett från att du ska dö då.

- Småsaker skrockar farsan. Det kunde vart värre.

Johan hade inte sett honom så här glad,

sedan sommaren 83. 

Bengtsson hade sett det mesta.

- Vi kanske inte behöver boka in några fler undersökningar.

- Nej. Nästa gång vi ses får du nog ta gåbortskostymen. 

Speedy Gonzales sjöng fortfarande när de kom tillbaka ut till väntrummet.

♪ Ibland får man höra att samhället går att

rå på om man vet vad det gäller

Ok, sa man då, men jag vet inte och

jag vill fan inte veta nått heller ♪


Han hade nog inte speciellt ont,

i alla fall inte i kroppen.