tag:blogger.com,1999:blog-78240787514918906992024-03-18T21:02:29.175-07:00SAMMA VATTEN - I OLIKA TANKARJohan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.comBlogger64125tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-61869849076246427752014-10-31T09:44:00.002-07:002014-10-31T09:44:40.666-07:00Det som är och skola bli.Kanske hade vi aldrig samma dröm<br />
du sa: vill bli gammal med dig<br />
jag: önskade oss evig ungdomJohan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-43344316907567138102014-10-29T11:06:00.003-07:002014-10-29T14:04:03.311-07:00Tre, två, ett, rött ljus.tre:<br />
tjuvkopplad in i min ryggmärg<br />
är du reflexen<br />
vid min sida<br />
där imorgon är mötande trafik<br />
på promenaden mot Bombers Bicycle<br />
<br />
<br />
två:<br />
på den kalla behovstrappan<br />
är jag munnen<br />
som viskar dina ord:<br />
någon att älska, något att göra, något att hoppas på<br />
men allt som kommer ut är rök<br />
<br />
<br />
(sätter inte punkt)<br />
<br />
<br />
ett:<br />
stormarknaden - ett myller<br />
av halvfabrikat<br />
och människor på extrapris<br />
är inte längre något äventyr<br />
precis som livet<br />
<br /><br />
(rött ljus)Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-25702149040474546272014-10-29T10:48:00.003-07:002014-10-29T10:48:51.699-07:00Brev fem – tjugotredje augusti, tjugohundrafjorton: vila i frid.Jag har aldrig varit närmare Sherwoodskogen, <br />och aldrig
längre ifrån dig, <br />my lady.<br />
<br />
Man vet att platsen man landar på inte kommer att sprudla när
man ser Ryan Air-planen stå parkerade vid den enda terminalen. Men
med sina usla villkor och billiga pris kan jag faktiskt känna igen
mig vid flygplanskropparnas tomma, ostädade, skal som nästan alltid
gör människor besvikna. Där destinationen aldrig blir rätt utan
jag bara är en anhalt innan den riktiga semestern. Där mitt liv är
det helvete av sena avgångar och äcklig mat som andra tvingas lida
igenom innan drömmen man betalat för tar vid. <br />
<br />Det här är
England, som filmen berättar, och i bästa fall lyckas man stöta på
huliganer på stan och man har på sig fel färg på tröjan och blir
ihjälslagen. Ärrade knogar rakt i det barnsliga ansiktet som jag
själv redan dunkat blodigt i min nymålade vägg hemma i lägenheten.
Att man får se sin tidslinje på Facebook passera i revy samtidigt
som ärmarna på den svarta pikétröjan spänns runt hans energiska
överarmar. Han heter säkert Steven. Och bryr sig inte. Där möts
vi. Jag och Steven. <br />
Men så tur har man väl inte, <br />att man
får misshandlas, <br />och jag gillar inte ens fotboll.<br />
<br />
Många säger att det här har varit den varmaste sommaren sedan
1994. Då var jag grabb och satt uppe med pappa på nätterna för
att titta på fotbolls-VM. Vi åt chips men mest knäckebröd och det
handlade nästan aldrig om idrott men alltid om att få finnas bara
vi två; tätt omslutna av mörkret och det slitna tyget från
fåtöljen. Vi övervann tvivel och tvekan, en bronsmedalj, och hela
landets samlade ego blåstes upp till något som sedan dess har bitit
oss i arslet. Tanken på att vi faktiskt kan. Tanken på att jag
alltid kan sitta hos pappa där i den där fåtöljen när natten
smyger sig på, när svärtan bränner, och känna att perspektivet
alltid kan förflyttas inåt. Tryggheten i att Brolin alltid kommer
att göra något bra oavsett om det handlar om fotboll eller
städning. Vetskapen om att Klabbe aldrig skulle sluta stånga sig
blodig.<br />Så är det aldrig längre.<br />
Aldrig.<br />
Även om det där dammsugarmunstycket funkar rätt bra.<br /><br />
Sommaren 2014 blev den
varmaste och kallaste. <br />Sommaren 2014 blev mitt lidande och min
död. <br />Alltid. <br />Så kommer det alltid att vara. <br /><br />
Ingenstans
nu eller framåt kommer jag att glömma hur brevet var utformat. Hur
hen helst ville se mig lida ganska länge för att sedan dö. Som en
insekt. Personen verkade faktiskt vara rätt övertygad om att lösa
det här åt mig. Så att jag slapp anstränga mig mer. Och jag
kan med allt mitt förstånd inte förstå hur Steven kunde ha fått
tag i min mejladress. Men här sitter jag nu i Nottingham och fuktar
heltäckningsmattan med skammen från mina ögon och svärtan som
rinner rakt ur mitt bröst är oljefläcken som breder ut sig över
oceanen mig själv. Aldrig verkar energireserven av må dåligt ge upp. <br />Mitt självhat är Ingesson.<br />
<br />
Utanför fönstret är det grått men det känns som ett rum av
regnbågar i jämförelse med hur det ser ut när jag tittar inåt.
Sommaren går mot höst och jag går mot min sista vila för att
Brasilien är svårslagna i värmen, <br />och med knäckebröd mellan
skinkorna, <br />är jag den Robin Hood som tar från mig själv för att överleva. <br />Ett guldmynt i taget.<br /><br />Han slutade springa,<br />men gav aldrig upp,<br />
och ofta känns just det helt overkligt.<br />
<br />
Oo-de-lally, oo-de-lally, hoppsan, vilken dag!<br />
Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-43174198781726194332014-08-25T10:11:00.001-07:002014-08-25T10:12:23.247-07:00Ur Brev sex – tjugofjärde augusti, tjugohundrafjorton.<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">[...] </span>Ingenstans finns handdukar som tvättats med lagom för mycket sköljmedel som alltid luktar liljor. Doften som berättar sommar när man stänger ögonen.<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"> [...]</span><br />
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br /></span>
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">[...]</span><br />
<br />
<div>
Nu är det här och ALLES IST GUT, hade hon sagt i sitt sista andetag. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Nu skriver han sitt, svarade jag. </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<div>
<br /></div>
</div>
Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-34608541065063036772014-08-24T22:26:00.003-07:002014-08-24T22:26:59.309-07:00RIP Mr. Hammond. Jag är alla personer i Jurassic Park III.Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-88198291630871498032014-08-24T01:23:00.000-07:002014-08-24T01:23:18.370-07:00Ur Brev två – tjugoförsta augusti, tjugohundrafjorton.[...] blev världen som en studentkorridor
där man bara gav sig ut för att sno glutenfritt knäckebröd ur det gemensamma skafferiet [...]<br />
<br />
[...] <br />
<br />
Till ljudet av musiken längst
Reeperbahn, <br /><div style="margin-bottom: 0cm;">
i den svala mellaneuropeiska luften,</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
säger jag det högt för mig själv:</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag förtjänar inte att dö.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Inte än. </div>
<br />Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-7019101108114666612014-08-23T10:27:00.002-07:002014-08-23T10:27:57.399-07:00.<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi7PFs-4CXeiWJdaCGefKrhO3pLE3-FzpporFbRK-mchDS2IQUXEEOILaKvtbMaVhEVqVgs02TkODursr24wMGZyxnHeSZlZ1ymEFh_eR0eU_4vt-60I2Tu6KicFwcNwijvetTfriowsP1y/s1600/ballen.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi7PFs-4CXeiWJdaCGefKrhO3pLE3-FzpporFbRK-mchDS2IQUXEEOILaKvtbMaVhEVqVgs02TkODursr24wMGZyxnHeSZlZ1ymEFh_eR0eU_4vt-60I2Tu6KicFwcNwijvetTfriowsP1y/s1600/ballen.jpg" height="320" width="302" /></a></div>
<br />Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-37810191153910784842014-07-25T05:23:00.000-07:002014-07-25T05:23:03.524-07:00(nr 1836) Smak: Söt, lätt, frisk, ren, fruktig smak. Eftersmak: Allt är lögn.Vi som aldrig sa █████<br />är aldrig din vän<br />
egentligen den man trodde? <br />
<br />
Förra sommaren. Eller förrförra. Det kan också ha varit en annan årstid. Eller igår.<br />
Hon stod på tå och upprepade:<br />
du måste söka hjälp, du måste söka hjälp, du måste söka hjälp!<br />
Sedan ytterligare en klunk. Det luktade sött och päron.<br />
du måste söka hjälp, du måste söka hjälp, du måste söka hjälp!<br />
Jag som trodde att hjälp var för folk som verkligen behöver den.<br />
Hon lät försiktigt fötterna landa mot asfalten. Försiktigt inte så mycket.<br />
Sedan skiljdes vi åt.<br />
Hon skulle dansa.<br />
Jag pausa.<br />
<br />
Vi som alltid sa █████<br />är alltid din vän<br />
egentligen Bert Karlsson!Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-72788078140753108182014-07-25T03:37:00.000-07:002014-07-25T03:37:00.314-07:00Lodrätt - 16 bokstäver. Ledtråd: jag.Barnet i mig<br />
en ensam och övergiven<br />
krake<br />
rädd för nästan allt<br />
är ändå nyfiken på att försöka förstå världen.<br />
Facebook <br />
Twitter<br />
elaka tungor viskar <br />
LIVET?<br />
ser mer och mer ut som en illusion<br />
en jakt på din uppmärksamhet<br />
bortom<br />
en tid då andra värden fanns.<br />
Hotet om att inte vara älskad<br />
oavsett röst<br />
värker i mig.Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-67711292843856427992014-07-24T09:26:00.003-07:002014-07-24T09:26:24.490-07:00En dikt från sommarsverige.ISRAEL UT UR PALESTINA!<br />
men först hämtpizza.Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-61626209056437180422014-07-24T09:18:00.000-07:002014-07-24T09:18:29.973-07:00 saker*I.<br />
I en bortglömd busskur<br />
satt du inte längre<br />
och väntade på mig.<br />
<br />
II. <br />
Solen skapade skuggor<br />
den glesa skogsdungen<br />
penseldrag på asfalten.<br />
<br />
III.<br />
Minnet<br />
liljorna vissnade<br />
utan förvarning.<br />
<br />
IIII.<br />
Vi satt i diket <br />
du, åkerbär - jag, ogräs<br />
bredvid en förlorad navkapsel.<br />
<br />
IIII.<br />Jag satt i diket<br />
du, borta, jag ensam<br />
bredvid ett förlorat hopp.<br />
<br />
III.<br />
Minnet<br />
imorgon fanns<br />
blott som en illusion<br />
<br />
II.<br />
Moln skapar skuggor<br />
den glesa sanningen<br />
om kommande solsken.<br />
<br />
I.<br />
I en bortglömd busskur<br />
satt jag kvar<br />
och väntade på ingenting. Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-27864088906189858102014-07-24T06:32:00.001-07:002014-07-24T06:41:17.574-07:00Brev ett – tjugofjärde juli, tjugohundrafjorton.För att en natt ska få kallas
”tropisk” krävs det att temperaturen överstiger 20 grader ändå
till morgonen. För att ett liv ska få kallas värdigt krävs det
mycket mer än så.
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Man ska hitta någon att älska.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Som älskar en tillbaka.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Man ska älska och älskas ungefär
lika mycket (plusminus ett par procent). Annars bildas sprickor.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Sprickor gör att man börjar bråka om
saker*.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
saker* kan vara till exempel:<br />
du
köper aldrig blommor, du kysser mig med tungan, du är Ernst,
lögnare, jag hoppas att du dör!</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Man ska hitta någon att älska.<br />
Det
ska helst vara en person av ett annat kön. Men samma kultur. För
det säger normen.<br />
Det ska helst vara så att ni vill bo på cirka
samma ställe. Till exempel ”jag trivs inte i Göteborg”.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det ska helst inte skilja så mycket i
ålder. Där finns det en ekvation. Också det säger normen.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Om ålder: Han är för gammal. Det är
bara en siffra. Äckel. Gubbslem. Digger. Din jävla idiot. Usch!</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Normen säger mycket och det mesta
bakom våra ryggar. Bla bla hen är ett svin - punkt - .<br />
Ekvationer
skriker andra sanningar rakt i våra ansikten, som tårarna, men
mycket torrare.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Där x och y inte är kuk och fitta,
där ingen vet vad x och y egentligen är. <br />
Där kön är en
illusion utan ideal.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Där ingen vet men alla försöker
hitta genvägarna. Till värmen, Gran Canaria, och kärleken.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Men,</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
facit ljuger.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag är facit. </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Du är. </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Folk tittar på mig. Oss. Litar på mig. Oss. Känner sig trygga där längst bak i boken. </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Hon gjorde.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Han gjorde.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Du gjorde.<br />
Låt oss
understryka.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Gjorde.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Låt oss understryka.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Som älskar en tillbaka.<br />
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det är torsdag hemma på torpet och
den tredje raka tropiska natten har åter blivit dag. Jag välkomnade
den allt mer stukade midnattssolen med ett huvud fullt av tvivel och
tvekan, med ett huvud vars reservoar av tårar verkar till synes
oändlig, med tre koppar pulverkaffe lika starkt som självhatet. I
alla fall nästan.<br />
För att ett liv ska få kallas värdigt krävs
det inte bara kärlek, sprit, charter, matematik, kuk och fitta. Det
krävs att man bottnar i den övertygelse som är att man inte spelar
någon roll.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<style type="text/css">P { margin-bottom: 0.21cm; }</style>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Att jag blev en person, att jag alltid
varit, som bär på en förbannelse. Det gör också du. Att siffrorna
på sidorna längst bak i vår bok bara är ett chiffer, en karta, där
sista krysset visar stupet som man borde kasta sig ut från. Bara man
hittar ett lämpligt stup.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Men det är svårt att hitta bra stup nuförtiden.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jävla it-samhälle! </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Och den sista ekvationen lyder.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
X + Y = det spelar ingen roll.<br />
Där vi är x och y är livet.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det är 31 grader i skuggan. <br />
Jag
längtar efter vintern.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-41616573147410240592014-06-02T11:09:00.001-07:002014-06-02T11:11:25.243-07:00Min religion.Kanske Koranen.<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
Den
ensliga skogsvägen mellan här och 25:e varje månad är smalare än
vanligt då en illa plogad omgivning nu reducerat den till bara en
och halv fil. Till bara ett par meters felmarginal. Livet och riksväg
nummer nånting. Där, genom dagens första andetag, rör sig
postbilen inåt landet på övertygade dubbdäck. Radion letar efter
en klar röst men genom den täta skogen når varken ljuset eller Rix
FM. Sprak. Sprak. Spak. På passagerarsätet ligger den heliga skrift
och berättar sanningar man aldrig behöver tolka så länge tron är
stark. Programmet. Det handlar om öga för öga, det handlar om
sjunga för full hals och att vandra genom öknen för att nå en
frusen oas.<br />
Jörgen, vid ratten, är 40 eller 43 år gammal
beroende på när man slutar räkna och han har kört den här
sträckan i ett par år nu. Morgonens tidningar och framtidens
människor, gårdagens tragik i bakluckan, löpsedlar till folket.
Han kör Stockholms-rubrikerna. Han kör mest av allt för att ha
råd. På helgerna jobbar Jörgen extra och på vardagarna jobbar
Jörgen extra och på vardagskvällarna jobbar Jörgen ofta för att
någon måste ta hand om gräsplanen bakom skolan eller hålla
ordning på gården eller någon behöver hjälp att flytta eller.
<br />
Eller? <br />
Eller. <br />
Han jobbar mest allra mest, lever allra
helst, för att ha råd med sin övertygelse. Att det finns så många
Eller? i livet att man därför måste vårda mötena. Människorna
med samma tro. Insats. Därför är sammanhanget så avgörande.
Övertygelsen, den aldrig avdomnade, om att det är genom prövning
man hittar hem. Inte med en GPS. <br />
OM 50 METER. SVÄNG HÖGER,
uppmanar den bekanta rösten. <br />
Kaffestopp. Halvvägs. Klockan är
strax efter sex och tretti.<br />
- Jag hörde det blev stökigt under
senaste mötet, ler cafébiträdet.<br />
- Utan känslor vore det här
ingenting, svarar Jörgen och fortsätter.<br />
- Nästan som en hobby.
Nu är det religion istället.<br />
- Religion?<br />
- Min religion.<br />
-
Aha. Mjölk i?<br />
- Amen.<br />
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Tror Torah.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Den lilla enrummaren, så trång att
orden tvingas stånästanpåvarandra, är inredd med en känsla av
minimalisk ekonomi eller ännu mindre insats men här handlar det om
kunskap, inte om Josef Frank-tyger. Hennes ansikte är upplyst av
skärmen, ansiktet fyllt av digitala fräknar, hennes huvud inställt
på tenta och säkert sociologi och saker som står antecknat i
kollegieblock. Frasig i kanterna och aldrig slutförda. Sidorna och
livet. På skrivbordet: smutsiga glas, tre pensionerade pennor och
ännu fler tankar, en bok, ytterligare en bok men den här är mycket
större, doftljuset som mest doftar stearin och sen ikonbilden så
klart. Ikonbilden - ansiktet med de sammanbitna läpparna, glöden i
ögonen, löften om lycka och välgång. Den är nog lite dammig men
bara fysiskt. <br />
Jag borde verkligen, säger hon för sig själv.
Borde verkligen, verkligen verkligen.<br />
Och tar upp telefonen.<br />
-
Hej det är Imam. Jag kan tyvärr inte komma på fikat ikväll.<br />
-
Nej, men jag känner mig hängig och.<br />
- Tyvärr. <br />
- Jag följer
med en annan gång. Lovar.<br />
Hon bor inte hemma längre, utan borta,
men församlingen är alltid närvarande i hennes liv, ibland så
närvarande att man måste ljuga, ibland så definitiv att inte ens
en morotskaka kan övertala, ibland är alltid och alltid är en del
av vem man blev. Vad man tror på. Bland likasinnade är det aldrig
lika svårt men heller aldrig lika spännande, orden behöver vässas
nu, och man varken kan eller orkar alltid diskutera för sin sak.
Ibland vill man bara försvinna i övertygelsen. Känna så mycket
att blodådrorna vid tinningarna får liv igen. Känna hur världen
hänger på just min bön.<br />
Jag borde verkligen. Borde verkligen,
verkligen verkligen.<br />
Säger hon och sätter sig leende i soffan.
<br />
Det här är också religion.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Eller?<br />
Min religion.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Bland annat Bibeln.<br />
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
- Kim.<br />
- KIM! Börja göra dig i
ordning. Vi ska åka nu.<br />
Det är söndag och morgon. Det är som
de flesta andra söndagsmorgnar; sömnigt, förväntansfullt och på
gång mot uppklätt hemma i radhuset. Hemma i radhuset skulle också
kunna ha varit en metafor men just här så är det praktiskt nog
inte. Eller? Hemma i radhuset bor familjen som är Kim och hens
föräldrar och hemma i radhuset har saker på sistone börjat bli
mer och mer på riktigt. Tonen är allvarligare och kallare, trots
att ingen har tvivlat, men det kanske helt enkelt är så det blir
med tiden. <br />
- Jag är på väg!<br />
- Vill du inte åka så behöver
du inte.<br />
Stressen, ibland som karikatyr av sig själv, förvränger
rösterna och skapar en nerv i de mest banala samtal. Man vet precis.
Men glömmer alltid.<br />
- Ska du ha en macka innan vi åker? Du vet
att det kan hålla på ganska länge.<br />
- OK!<br />
Kampen, ofta en
förlängning av lek, kan visst bli ett helvete att aldrig brinna i
men alltid brännas av. Till den grad att man ger upp. Många hamnar
där. Ännu fler borde. Är det inte din religion är det någon
annans. Är det inte religion överhuvudtaget så är det kanske
fars.<br />
- Det här är inget tvång. Huvudsaken är att du har
roligt.<br />
- Amen.<br />
Det är söndag och morgon, också ett upplyst
ögonblick, hemma i radhuset som mycket väl kan användas som
metafor också här. Det sekulariserade, kalla, eländiga,
visserligen vita och fräscha och Ikea-chica, men också allvarliga
och på kanten till en avgrund, det hårda klimatet och mjuka
ryggradernas folkhem. <br />
Kim gjorde sig i ordning för sitt sista
sakrament. <br />
Föräldrarna hade annat att tänka på. <br />
Eller?
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Hemma i radhuset. <br />
”Hemma i
radhuset”.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Kung Milindas frågor.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
</div>
<i></i><br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
I
arenan. Kören sjunger, prisar, spelarnas kamp.<br />
Ishockeyreligionen
reduceras ner till trummans pulsslag. <br />
Envetet, hängivna ögon,
bestämda handflator för framtida segrar. Här står Jörgen, här
står Imam, här står Kim, här står var och en med det
människovärde de kom att beskriva. Bara tre av många andra. Var
och en men alltid tillsammans. Var och en men aldrig ensam att dela
glädje och sorg med, att hand i hand gå genom öknen, leverera
rubrikerna andra har skapat för att själv kunna, vilja och måsta,
vara en del av det här sammanhanget, missa en morotskaka och tre
vänner för att matchen visas på tv, att ge upp sin egen kamp men
aldrig den för sanningen om idrott, viljan i att finnas bland
människor som aldrig blir mer olika men ändå övertygas om att
vårda kärleken till ikonen, gruppen, staden eller laget eller bara
en universell gemenskap av kokt korv, tidiga morgnar i kalla
ishallar, tältsängar, svikna löften och brutna ben, oljemiljoner,
förutfattade meningar, uppklädd i axelskydd och hjälm, rädslan
att förlora, machoidealet, den heliga skrift av statistik, de
oändliga budorden av domartabbar, svordomarna, kramarna, värmen,
chansen att påverka, glädjen i ett barns ögon, mjölk i kaffet,
vädjan i sin mammas ansikte, hans sista pengar, din medmänniskas
totala oförståelse, NHL, ett par millimeters felmarginal och han
den snygga från Åre.<br />
<br />
Det är inte alltid lätt att
förstå,<br />
men det är min religion,<br />
säger Imam, Kim och Jörgen
och tar på sig sina halsdukar. Alla i olika färg. <br />
En regnbåge
av framtid.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
För alla eller ingen. Men alltid för
någon.<br />
<br />
Amen.<br /><br /><br />Publicerad i Norrländsk Journal Nr.2 2014.<br />
Köp på: http://norrländskjournal.se/</div>
Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-47583056669371882832014-04-28T13:07:00.000-07:002014-04-28T13:07:35.088-07:00I tid, min otid.Vad händer med tiden
<br />då visaren är i rörelse
<br />Finns du näraJohan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-53182484102755832392014-04-03T04:10:00.001-07:002014-04-03T04:10:28.902-07:00Arkimedes pilar.<span class="userContent" data-ft="{"tn":"K"}">Mät inte<br /> kärlek med sorg,<br /> men likt Arkimedes princip<br /> är tyngden av den undanträngda vätskan; tårarna,<br /> en lika stor kraft som <br /> densiteten i mitt hjärta.</span>Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-81490981844605079822014-03-27T05:02:00.000-07:002014-03-27T05:02:45.900-07:00Mer än vällagade kåldolmar - jag möter Torgny Lindgren.Gårdsplanen ensam.
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Dimman, lågt över gräsmattan,
slingrar sig mellan aldrig riktigt gröna strån och vidare mot
barrskog i tre och ett halvt vädersträck. Det är endast där vägen
kommer från gränsen man pratar med ord som jag inte riktigt förstår
och ett halvt språk av samma träd men fler konsonanter. Ibland
använde farmor och farfar finlandssvenskan för att vi inte skulle
veta vad som väntade. Stakande och annorlunda. Nerv. Det handlade
nästan alltid om fika eller sängdags, lärde jag mig, men aldrig om
tro. Om nu inte Drömmar räknas. <br />Jag stod ofta där när
morgonen hade försovit sig, som skrivstil lutad mot fönsterkarmen,
med händerna i håret och blicken riktad mot det större huset och
väntade på att skorstenen skulle ge ifrån sig den första signalen
av liv. Små flämtningar av värme. Ett enda andetag från läpparna
på taknocken räckte för att jag skulle hoppa jämfota i mina skor
och slänga jackan över axlarna. För syns skull. ”Man blir ändå
inte förkyld av att vara kall”, hade jag lärt mig. Man lärde sig
mycket här, både i det stora huset och det lilla huset men allra
mest i skogen, där man tog tre snabba stövelsteg för att precis
komma ikapp med farfars enda. Stigarna slingrade upp mot gläntan där
man sköt gevär och rekylen satte sig som ett avtryck både i axeln
och i själen. Stigarna mot sjön, Haukijärvi, där tiden lyste
långsamt och berättade om en tradition som för alltid skulle
glömmas bort men aldrig begravas. Stigarna och berättelserna båda
i svår terräng då rötterna sköt upp ur marken som minnen från
förritin. Tankar om imorgon. Underjordiska ledningar från norr till
norr. Från han till mig. Och när vi gick där så berättade han
historier om berget och när han fick sitt första körkort och när
framrutan gick sönder på bussen. Det var kallt och långt hem men
man blir inte sjuk av kyla. Sånt är för Stockholmare. Och sen. Det
stora huset med Silverbibeln uppslagen på bordet i allrummet och
medaljen från Erlander bredvid. Metall som inte förstod damm och
tro som inte förlåter. Det gamla testamentet, det rangliga
folkhemmet. Det lilla huset med en mellanstor familj som fortfarande
sov och jag i startposition. Vaken.<br />Gårdsplanen
ensam.<br />Haparanda.<br />Barn. <br /><br />Vuxen.<br />Skellefteå.<br />Parkeringen
livlig.<br />Det är många år senare och traditionen begravdes en
sommar och jag hade köpt fel färg på slipsen, men jag fick 15%
sorgerabatt, och en kvinna sjöng hans psalmer med falsk röst och
överdrivet vibrato. Han dog på ålderdomshemmet han aldrig gillade.
Farfar. Men det mesta överlevde. Det regnar eller snöar här och
det känns som om världens samlade tårar tävlar om att träffa
just min vindruta. Jag sitter på parkeringen och låter andetagen ta
sin tid, små flämtningar av värme, i hopplösa försök att rikta
min kropp och min själ. Mot honom. Jag ska träffa personen bakom.
Det var en dag då det var ok att prata väder och ändå gjorde vi
det inte, faktiskt inte en enda gång, om nu inte tårarna räknas.
Han sitter i fåtöljen på Stadshotellet, han är Torgny Lindgren,
benen ligger omlott men blicken är rak och riktad mot uppslaget i
kvällstidningen där en stor bild av en leende Anders Behring
Breivik täcker nästan halva ena sidan. Rysningarna och allvaret
lämnar ett malande i luften, som senare visar sig vara en automatisk
kaffekvarn, men situationen gör alla metaforer överflödiga. Vi
skakar på våra huvuden men luften står stilla. Jag står bredvid
hans fåtölj och den står utanför hatet.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />- Du är hockeyspelaren va?<br />-
Och du är författaren?<br />- Det är en grym värld det här.<br />-
Fascismen?<br />- Och idrotten?<br />- Och livet.<br />- Ja.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Färden går sedan från
<span style="font-style: normal;">schelettraktens dalgångar till
storföretagens tidigare samarbeten med nazityskland. Och samhällets
ständiga samarbete med samma mekanismer. Vi smaskar mentala
kåldolmar som tar minst tre dagar att tillaga men så mycket tid har
man bara om man är författare, berättar Torgny. Eller sitter i
fängelse, svarar jag. Vi tar på oss handskar och smeker med
försiktiga handflator över ryggen på det stinkande lik som en gång
var seriös journalistik och man känner fortfarande ryckningar av
liv men det kan också vara en puls av död. Jag säger att jag
skriver för lokalorganet. Han säger att han var målvakt och
ogillade dåliga bakåtpassningar. Vi kommer överens om att det
kanske är samma sak. </span>
</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
<br />Utanför har
himlen lugnat ner sig och innanför också jag, moln på drift, där
ord och värme skingrat det värsta av mörkret. Vi skrattar i munnen
på varandra, som jag minns det, och ibland är det skönt att
försvinna till frizonen i den där fåtöljen som står utanför
sunt förnuft, till det lilla huset som står mitt i skogen, där
omvärldens skrik blir ett sorl och framtidens hot blir en stilla
suck. Men ingenting varar längre än till påtåren. Jag frågar om
barndomen. Hur Torgny Lindgrens uppväxt var. Han berättar om
tuberkulosen. Han berättar om kampen. Helvetet i luftvägarna. Men
det är en infektion och inget annat för det har jag lärt mig,
avbryter jag. Hur kroppen knappt orkade hanka sig till nästa
andetag, fortsätter han. Energin som försvinner i små doser
koldioxid, och läppar som försöker hålla kvar det sista av liv.
Rösten är lugn men drabbande. Jag vet inte exakt när jag slutade
lyssna. Men jag vet att jag var tvungen då tårarna började rinna
nedför kinden under mitt friska öga. Orden kom för nära, helt
enkelt, sammanhanget blev för intensivt för mitt övertygande
ansiktes alla försök att hålla masken. Jag rämnade. Minnet av
rötterna, då jag drömmer mig bort och tillbaka till Haparanda, och
det sista mötet vi hade där på äldreboendet. Jag och farfar. Det
ansiktet också med tydliga årsringar, en ödmjuk blick som förstår,
glasögon för syns men inte för synens skull och en
luftkonditionering som hostar ovant. Svagt kaffe. Torr kaka. MEN!
Också en värme som betyder mycket mer än allt vi kan stoppa i oss.
Till och med mer än vällagade kåldolmar. Som betyder kärlek och
familj. Som betyder liv när det finns som minst av det. Tre
bokstäver är LIV och DÖD. Värmen här hemma är densamma. Värmen
här hemma, säger jag och håller handen för bröstet. Jag gråter
fortfarande och jag vänder mig bort. Förlåt men ditt berättande
påminde mig om farfar, säger jag skakigt. Ni är lika. Han hade
också tuberkulos och hans bror dog i detsamma för att han inte åkte
till sanatorium. Inte ville, som han sa, vara i vägen. <br />Det är
ingen fara, försäkrade Torgny. Och jag förstod att det var så.
Att det egentligen aldrig är någon fara. <br />En grym värld där
ute <br />Men aldrig i berättandet.<br />Så torkade jag tårarna. <br />Och
vi gick vidare.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
Hallgolvet ensamt.</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
Ett vitt kuvert,
den första snön, och Svenska akademins logotyp i hörnet är
överkryssad. Hans namn står där istället, Torgny Lindgren, i
spretig skrivstil. Jag tar upp det med båda händerna. Väger orden.
Ibland använde farmor och farfar finlandsvenskan för att vi inte
skulle förstå men man lärde sig ändå. Och det är samma sak med
berättandet. För världen kan handla om fika eller om läggdags,
ibland om drömmar eller religion, tuberkulos, konsonanter, fascism,
rekylen eller Tage Erlander. Men det finns alltid där en tradition
som kanske kan begravas men som aldrig kommer glömmas bort.
Sammanhang som till slut alltid kommer rinna nedför någons kind.
Min. Och din.<br />När jag som barn fanns där vid fönstret i det
lilla huset med blicken fäst på skorstenen på andra sidan gården
så ser man också bilden av bröderna Hadar och Olof från boken
Hummelhonung. Där de stod och inväntade döden och jag stod och
inväntade livet. Tre bokstäver är både LIV och DÖD.
</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
Men skogen och
orden är alltid eviga. Därför är det ingen fara om man gråter
ibland.</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
Ingen fara om man
ibland måste gå vidare,</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
så länge man inte
glömmer rötterna <br />och där berättandet får vara en frizon.<br />En
fåtölj. Moln på drift. Den döda journalisten. Tre och ett halv
vädersträck.<br /><br />Tack för den insikten Torgny.</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
Tack för kaffe och
tår.<br /><br />Din vän,</div>
<div style="font-style: normal; margin-bottom: 0cm;">
Johan.
<br /><br /><br /><br />Publicerad 2014 i Berätta - Ett nyfiket magasin om litterärt och muntligt berättande i Skellefteregeionen.</div>
Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-82820304369481505732014-02-27T01:36:00.001-08:002014-02-27T01:36:13.854-08:00Golv. Viiiiiiiiiiiiii,<br />
jag dröjer på ordet<br />
för att du inte ska gå.<br />
Tillsammans stängde vi in<br />
monstret i garderoben<br />
Vad finns under sängen?<br />
Golv, sa någon.<br />
Vad finns under golvet, undrade jag.<br />
Andra människor.<br />
Du såg mig.<br />
På ett annat sätt.<br />
Viiiiiiiiiiii,<br />
jag håller mig borta<br />
för att du inte ska glömma.<br />
Att jag tycker om dig.<br />
På fler sätt än jag kan beskriva.<br />
Golv.<br />
<br />
<br />Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-71360347863883607082014-02-27T01:24:00.001-08:002014-02-27T01:24:26.585-08:00Står skev på slätta. Ordens kraft är i paritet med naturens. Aldrig möjligt att helt och hållet övervinna den med mänskliga ansträngningar. Vi släpper ut giftiga moln av ditten och datten men orden är skrivna, sagda, och ligger som årsringar i vårt inre. Vissa mörka som framtiden, andra ljusa - knappt märkbara.<br />
<br />
Min vardag är en ständig kamp mot att, med lätta sulor, låta fötterna ta mark mellan konflikter. Omvägar på stan, uppskjutna samtal, en stängd käft. När man väl hittar sin ton, vågar vissla, blir det ibland lada. Man bygger ut sig själv.<br />
<br />
Det finns inga krav.<br />
Det finns bara nästa ord.<br />
<br />
Och nästa.<br />
Och nästa.Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-18349402628110745672014-02-23T09:11:00.000-08:002014-02-23T09:11:30.365-08:00Une saison en enfer.Det är den sjunde oktober 2013.
Klockan är kanske 17.39.
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag sitter i ett litet rum i min lagom
lägenhet. Det minsta rummet. Här inne har vi packat in mycket av de
saker som senare ska placerats ut i resten av lägenheten, så fort
den har målats klart. Målaren är här från sju till fyra men han
kommer alltid sent så i själva verket är han kanske här från nio
till tre. Jag vet inte. Försöker undvika att vara hemma för jag är
rädd för att få färg på kläderna och kallprat i ansiktet. Men
han verkar vara en bra man. Målaren alltså. </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Och lägenheten ska bli
vit. <br />Det blir enklast så. <br /> </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Här inne, i det lilla rummet,
ligger nedmonterade bokhyllor och några böcker: Barack
Obama-biografin, en Roslund & Hellström, Handbok i konsten att
vara social. Jag har inte läst någon av dem. Jag har knappt läst
en enda bok sedan jag fick ögonskadan. Men vi återkommer till det
senare. Vi återkommer till det om ett par kapitel eller i ett annat
liv. Här inne står min landsvägscykel som jag fick köpa billigt
och anteckningarna som kanske kommer att kosta mig mitt liv. Jag ser
ord: klassklyfta, HIV, svart materia och siffror som 941 och 666. Här
inne är det mörkt och jag lyssnar på Jason Isabel. Jag vet lika
lite om de båda men har förstått att det är något man ska finnas
i: svärta och nycountry.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Och hösten ska bli vit.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det blir enklast så.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag får ett sms och jag läser och jag ler. Vi har pratat om grundämnen och om charterresor. Hen skriver ord som passar
ihop och jag skriver något om Dylan. Utanför är det något väder som jag inte lade på minnet för att ibland är väder bara en parentes av ett visst antal grader och särskilda kläder. <br />Jag har aldrig förstått mig på folk som säger "det är så fint väder idag" när våren kommer mitt i vintern. För mig är det bara en inkräktare i lugnet. En främling som vill vilseleda vardagen och få oss att hoppas. Få 'bättre tider' i blicken.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det var den sjunde oktober 2013. Jag har fortfarande inte lärt mig klockan. </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Och helgen har varit vit. <br />Det blev enklast så. </div>
Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-19732478370526549292014-02-22T08:45:00.003-08:002014-02-22T08:45:27.351-08:00Gör hiphop som Anders Tatement. Ett utkast: <br />
<br />
Bottenviken hemmaplan / dricka kaffe,
hålla käft/<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
bara läsa Torgnys rader / lunka runt och vara
less.<br />Springer ingenstans nu längre / morgondagen full av
skit<br />riktar alltid blicken inåt / du och jag på lugna beats.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Stugan puffar röken mannen / eldar
bara äkta skog<br />ingen vet vad som är hemma / gläntan där min
Verner bor.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Gläntan där min Verner bor.<br />Bara
läsa Torgnys rader.<br /><br />Vill inte höras.<br />Vill inte synas.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Vågar inte andas. <br />Vågar inte
leva.
</div>
Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-85038258362579741582014-02-21T15:43:00.005-08:002014-02-21T15:46:54.563-08:00Gamma - Jag/frost.På gravplatsen, <br />
och ljusen var 1000
ögon. <br />
Längst den branta dalgången kom minnen i en ravin av
förritin och jag försökte förstå varför massorna väntat till
nu. Jag visste, men försökte förstå. Många timmar längre bort
låg hon kedjad som ett djur av medicin men möblerna var inte
fastskruvade här, som på barnpsyk, och det var galler för fönstret
och väggarna var målade i ljusblått och sammanhanget andades
lugnt. En strukturväv i släta försök att vilja visa ett tecken på
liv. <br />
Igår fanns vi båda i tårarna och skriken och en barfota
vädjan om att få åka hem men vården tar aldrig ansvar för
brustna drömmar om en konsert med Schumann. Istället sitter man där
med eller utan foppatofflor och tittar på en kvinna som inte tittar
på tv men riktar sin hela uppmärksamhet mot den. Ett stadigt brus
av tusen svarta och vita punkter. Livet. <br />
Här, <br />
nedborrade i
grund snö, <br />
fanns lyktor och i avgrunden av mitt bröst låg lika
många glödande bitar självförakt som sakta förvandlade min
person till en vandrande mila. Vi hade pratat i tre månader. Varje
sekund fanns på band. <br />
Mitt Watergate. <br />
Min slutgiltiga
domedag. <br />
Jag tände ett ljus vid en sten som stod mörk. <br />
Ljusen
var nu 1001 ögon, <br />
då mitt andra försvann för några år
sedan.<br />
Man får inte ha skor där du är för att man kan strypa sig med
sina skosnören och människor med kardborre är redan nästan alltid
psykiskt sjuka. <br />
Så tänker man. <br />
Om skor, <br />
och Gud. <br />
Vi
pratar senare när ditt ansikte inte är lika svullet och jag sitter
i en bil och du sitter i skiten men vi är båda ironiskt nog på väg
mot samma mål. Den första eller fjärde snön möter min vindruta
och det är inte alls en metafor för livet tänker jag och kisar med
ögat för att inte krocka med mötande trafik. För en som hatar
livet så mycket är jag rätt bra på att överleva, säger jag för
mig själv när jag glömt att du är med mig. Ursäkta, säger du.
Vi skrattar. Är det något vi övertygat varandra om så är det att
vi måste le fram till att det blir bättre. <br />
'Här - världens
två mest överskrattade smilgropar.' <br />
- Jag vill ha en Jack
Russell. <br />
- Jag vill vara en uggla. <br />
- Den ska bli min biljett
bort från människodjuren. <br />
- Vill bara bo i skogen och kunna
vrida jättemycket på huvudet. <br />
- Vi ska äta mjukglass. <br />
-
Folk ska inbilla sig att jag är intelligent. <br />
Mil på mil på mil
och jag är milan som förkolnats under dessa samtal. Enligt någon
annans definition är jag kär och personen är kär i mig för det
sa hon redan i början på september. Jag är kär i dig, sa hon och
världen tystnade. Hallå, sa jag och samtalet hade brutits. Det var
inte alls en metafor för livet tänkte jag och blundade för att
inte se hur stormen tagit bort all kontakt med verkligheten men hon
ringde upp snart igen och sa 'hej jag heter Deep Throat och jag är
förälskad i dig'. <br />
<br />Någonstans där älven, också livet, kommer tillbaka efter lång
högersväng stannar jag bilen på en liten rastplats och sitter där
och försvinner under drivor av ångest. I min familj har vi aldrig
pratat om ångest. Aldrig. Någonsin. Mina föräldrars skilsmässa
var inte ångest.Trots bråken och tårarna och skriken och månaderna
av flykt. Min farfars död var inte ångest. Trots att kistan var
tung och jag hade köpt fel färg på slipsen och en kvinna i page
sjöng falska psalmer. Hennes pojkvän var inte ångest. Trots att
hon ringde mig på nätterna och lämnade luren på för att jag
skulle lyssna på hennes andetag och väcka henne ur mardrömmen.
<br />
Aldrig ångest. <br />
Bara liv. <br />
Jag satt där. En uggla mitt i
den mörkaste av skogar. <br />
Nackdelen var att jag inte kunde vrida
av min egen. <br />
Nacke. <br />
Och världen blir man ändå aldrig klok
på. <br />
Är Jack Russell ungefär som en schäfer? <br />
Jag låtsades
förstå. <br />
Ångest? <br />
Frost.<br />
Gud.<br />
<br />
På gravplatsen<br />
Jag
hade aldrig varit här tidigare.<br />
Det stod ett ortsnamn på en blå
skylt men döden har aldrig gjort skillnad på kommungränser i
jakten på att fullborda sin samling, skapa den perfekta avbilden av
jorden, där mänskliga själar inte behöver smycka ut sig med
åsikter eller foppatofflor. <br />
Backen upp var halkig. Känslorna
svajade men jag hade varit låst i en cirkel och hade gjort allt för
att bli religiös igen. Jag gick nu med fotriktiga skor och brodd.
<br />
Så tänker jag. <br />
Om skor, <br />
och Gud. <br />
Backen upp var
halkig för folk som inte tror. Men döden, den var för alla. Du
hade alltid velat ha en hög gravsten så att den fortfarande skulle
synas när vintern kom. <br />
Jag minns det,<br />
tydligt, <br />
för att
jag minns allt med dig som om den enda näthinnan hade präglats med
din profil och som om håligheterna i cerebrum fyllts med nysnö. <br />
-
Tycker du att jag är som en snöflinga, frågade rösten.<br />
- Hallå
vem är du, sa jag.<br />
- Jag går sönder av värme, svarade du i en
utandning.<br />
Går. Sönder. Av. Värme. <br />
Gick bestämt med orden
mot dig och mycket riktigt, stolt i ryggen, men krum under allvaret
att du faktiskt är död. Död. Men levande under snön. <br />
Sista
tiden var världen i ett brus av svarta och vita punkter. Livet. Du
tittade på skärmen. Jag hörde att du inte mindes: varken Clara
Schumann eller mig. Sakta fortsatte det vita ta mark runt omkring och
jag började förstå att mörker inte försvinner bara för att man
blundar. Det blir bara i en annorlunda nyans. <br />
Jag lät snön
ligga kvar på din gravsten.<br />
Min älskade Jack Russell. <br />
Min
slutgiltiga domedag. <br />
Jag tände ett ljus vid din sten som stod
mörk, <br />
och ljusen var nu 1001 ögon. <br />
Du försvann varje
sekund,<br />
där hösten blev till vinter på fem centimeter,<br />
i
kylan.<br />
<br />
<br />
Publicerad i Norrländsk Journal Nr.1 2014.<br />
Köp på: http://norrländskjournal.se/ Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-50973878254431562492014-02-21T14:40:00.001-08:002014-02-21T14:57:27.057-08:00Beta.Jag har aldrig varit dålig i skolan.<br />
Tvärtom.<br />
Jag lärde mig multiplikationstabellen.<br />
Jag lärde mig att passa in.<br />
Jag lärde mig att föra saker i bevis.<br />
Jag lärde mig att föra min talan.<br />
Sen tappade jag mitt språk. <br />
Jag lärde mig att böja franska verb.<br />
Jag och Anton lärde oss svåra ord.<br />
Jag och Johan byggde rökbomber.<br />
Jag och Carro gömde oss med ett skelett.<br />
Jag och Dan gick sida vid sida. <br />
Jag lärde mig periodiska systemet utan till.<br />
Jag lärde mig allt om renässansen.<br />
Jag skrev ett arbete om svarta hål.<br />
Sen föll jag i ett.<br />
Men först fick jag högsta betyg för min körsång,<br />
och mitt arbete om kommunism,<br />
och provet i mekanik,<br />
och för att jag aldrig sa hora. <br />
Jag har aldrig varit dålig i skolan.<br />
Men jag lärde mig klockan sist av alla mina klasskompisar.<br />
Och än idag har jag inte förstått vad vi ska ha tiden till.<br />
Tvärtom.<br />
<br />
Inget av namnen i texten är fingerade.<br />
Det är däremot drömmen om att övervinna kroppens gravitation. Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-81249361074727197672014-02-21T13:54:00.003-08:002014-02-21T13:54:25.785-08:00Alfa 2.0.Vi gick åt varsitt håll,<br />
jag fick tre böcker av Sara Lidman, perkulatorn, mitt pick å pack,<br />
och du tog min förmåga att älska. Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-60184201307367599942014-02-21T07:39:00.005-08:002014-02-21T07:39:46.912-08:00Alfa.Vi gick åt varsitt håll,<br />
och med dig tog du min förmåga att älska.Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7824078751491890699.post-89145575851726662172014-02-20T16:29:00.000-08:002014-02-20T17:01:12.052-08:00C.Varning! Om du är rädd för ord om att till exempel inte äta mat. Sluta läsa nu. Varning!<br />
<br />
I Sverige lider över 100 000 människor av ätstörningar. <br />
Att inte lita på speglar, att efter varje måltid med händerna undersöka hur kroppen utvecklats, att som en da Vinci av tårtdiagram uppfinna egna tallriksmodeller, själväckel och ångest, Ceasarsallad och ”det han tog men utan potatis”. Skrev jag tårta? Usch.<br />
Cykla 10 mil om dagen är kanske inte alltid för att man ogillar fenomenet män och därför fysiskt måste misshandla pung. Bara ibland.<br />
Bara ibland.<br />
Springa i skogen är mysigt i teorin men mygg i ögonen och barr i underkläderna, vrickade fötter på lömsk mossa, genomblöta kläder bakom lång väg hem, skav där ljumskar korvar sig, blå tånaglar bultar i takt med pulsen, kilometertid en kilometerstrid med kniven i strupen och. Bara ibland.<br />
Bara ibland.<br />
Att inte lita på ord, att se på andra och samtidigt dubbeldippa sin egen självdisciplin för att inte tvingas se hinhåledraterna i ögonen, att glömma sammanhanget "varje måltid", att promenera en podcast eller två trots att Alexander Bard redan tidigare i veckan försökte äta upp din själ. Skrev jag Bard? Usch.<br />
I Sverige lider över 100 001 människor av ätstörningar. <br />
För att jag är en av dessa.<br />
<br />
Varning! Om du är rädd för ord om att överleva livet. Sluta läsa min blogg nu. Varning!Johan Forsberghttp://www.blogger.com/profile/10622716890607970842noreply@blogger.com7