Mer än vällagade kåldolmar - jag möter Torgny Lindgren.

Gårdsplanen ensam.

Dimman, lågt över gräsmattan, slingrar sig mellan aldrig riktigt gröna strån och vidare mot barrskog i tre och ett halvt vädersträck. Det är endast där vägen kommer från gränsen man pratar med ord som jag inte riktigt förstår och ett halvt språk av samma träd men fler konsonanter. Ibland använde farmor och farfar finlandssvenskan för att vi inte skulle veta vad som väntade. Stakande och annorlunda. Nerv. Det handlade nästan alltid om fika eller sängdags, lärde jag mig, men aldrig om tro. Om nu inte Drömmar räknas.
Jag stod ofta där när morgonen hade försovit sig, som skrivstil lutad mot fönsterkarmen, med händerna i håret och blicken riktad mot det större huset och väntade på att skorstenen skulle ge ifrån sig den första signalen av liv. Små flämtningar av värme. Ett enda andetag från läpparna på taknocken räckte för att jag skulle hoppa jämfota i mina skor och slänga jackan över axlarna. För syns skull. ”Man blir ändå inte förkyld av att vara kall”, hade jag lärt mig. Man lärde sig mycket här, både i det stora huset och det lilla huset men allra mest i skogen, där man tog tre snabba stövelsteg för att precis komma ikapp med farfars enda. Stigarna slingrade upp mot gläntan där man sköt gevär och rekylen satte sig som ett avtryck både i axeln och i själen. Stigarna mot sjön, Haukijärvi, där tiden lyste långsamt och berättade om en tradition som för alltid skulle glömmas bort men aldrig begravas. Stigarna och berättelserna båda i svår terräng då rötterna sköt upp ur marken som minnen från förritin. Tankar om imorgon. Underjordiska ledningar från norr till norr. Från han till mig. Och när vi gick där så berättade han historier om berget och när han fick sitt första körkort och när framrutan gick sönder på bussen. Det var kallt och långt hem men man blir inte sjuk av kyla. Sånt är för Stockholmare. Och sen. Det stora huset med Silverbibeln uppslagen på bordet i allrummet och medaljen från Erlander bredvid. Metall som inte förstod damm och tro som inte förlåter. Det gamla testamentet, det rangliga folkhemmet. Det lilla huset med en mellanstor familj som fortfarande sov och jag i startposition. Vaken.
Gårdsplanen ensam.
Haparanda.
Barn.

Vuxen.
Skellefteå.
Parkeringen livlig.
Det är många år senare och traditionen begravdes en sommar och jag hade köpt fel färg på slipsen, men jag fick 15% sorgerabatt, och en kvinna sjöng hans psalmer med falsk röst och överdrivet vibrato. Han dog på ålderdomshemmet han aldrig gillade. Farfar. Men det mesta överlevde. Det regnar eller snöar här och det känns som om världens samlade tårar tävlar om att träffa just min vindruta. Jag sitter på parkeringen och låter andetagen ta sin tid, små flämtningar av värme, i hopplösa försök att rikta min kropp och min själ. Mot honom. Jag ska träffa personen bakom. Det var en dag då det var ok att prata väder och ändå gjorde vi det inte, faktiskt inte en enda gång, om nu inte tårarna räknas. Han sitter i fåtöljen på Stadshotellet, han är Torgny Lindgren, benen ligger omlott men blicken är rak och riktad mot uppslaget i kvällstidningen där en stor bild av en leende Anders Behring Breivik täcker nästan halva ena sidan. Rysningarna och allvaret lämnar ett malande i luften, som senare visar sig vara en automatisk kaffekvarn, men situationen gör alla metaforer överflödiga. Vi skakar på våra huvuden men luften står stilla. Jag står bredvid hans fåtölj och den står utanför hatet.

- Du är hockeyspelaren va?
- Och du är författaren?
- Det är en grym värld det här.
- Fascismen?
- Och idrotten?
- Och livet.
- Ja.

Färden går sedan från schelettraktens dalgångar till storföretagens tidigare samarbeten med nazityskland. Och samhällets ständiga samarbete med samma mekanismer. Vi smaskar mentala kåldolmar som tar minst tre dagar att tillaga men så mycket tid har man bara om man är författare, berättar Torgny. Eller sitter i fängelse, svarar jag. Vi tar på oss handskar och smeker med försiktiga handflator över ryggen på det stinkande lik som en gång var seriös journalistik och man känner fortfarande ryckningar av liv men det kan också vara en puls av död. Jag säger att jag skriver för lokalorganet. Han säger att han var målvakt och ogillade dåliga bakåtpassningar. Vi kommer överens om att det kanske är samma sak.

Utanför har himlen lugnat ner sig och innanför också jag, moln på drift, där ord och värme skingrat det värsta av mörkret. Vi skrattar i munnen på varandra, som jag minns det, och ibland är det skönt att försvinna till frizonen i den där fåtöljen som står utanför sunt förnuft, till det lilla huset som står mitt i skogen, där omvärldens skrik blir ett sorl och framtidens hot blir en stilla suck. Men ingenting varar längre än till påtåren. Jag frågar om barndomen. Hur Torgny Lindgrens uppväxt var. Han berättar om tuberkulosen. Han berättar om kampen. Helvetet i luftvägarna. Men det är en infektion och inget annat för det har jag lärt mig, avbryter jag. Hur kroppen knappt orkade hanka sig till nästa andetag, fortsätter han. Energin som försvinner i små doser koldioxid, och läppar som försöker hålla kvar det sista av liv. Rösten är lugn men drabbande. Jag vet inte exakt när jag slutade lyssna. Men jag vet att jag var tvungen då tårarna började rinna nedför kinden under mitt friska öga. Orden kom för nära, helt enkelt, sammanhanget blev för intensivt för mitt övertygande ansiktes alla försök att hålla masken. Jag rämnade. Minnet av rötterna, då jag drömmer mig bort och tillbaka till Haparanda, och det sista mötet vi hade där på äldreboendet. Jag och farfar. Det ansiktet också med tydliga årsringar, en ödmjuk blick som förstår, glasögon för syns men inte för synens skull och en luftkonditionering som hostar ovant. Svagt kaffe. Torr kaka. MEN! Också en värme som betyder mycket mer än allt vi kan stoppa i oss. Till och med mer än vällagade kåldolmar. Som betyder kärlek och familj. Som betyder liv när det finns som minst av det. Tre bokstäver är LIV och DÖD. Värmen här hemma är densamma. Värmen här hemma, säger jag och håller handen för bröstet. Jag gråter fortfarande och jag vänder mig bort. Förlåt men ditt berättande påminde mig om farfar, säger jag skakigt. Ni är lika. Han hade också tuberkulos och hans bror dog i detsamma för att han inte åkte till sanatorium. Inte ville, som han sa, vara i vägen.
Det är ingen fara, försäkrade Torgny. Och jag förstod att det var så. Att det egentligen aldrig är någon fara.
En grym värld där ute
Men aldrig i berättandet.
Så torkade jag tårarna.
Och vi gick vidare.

Hallgolvet ensamt.

Ett vitt kuvert, den första snön, och Svenska akademins logotyp i hörnet är överkryssad. Hans namn står där istället, Torgny Lindgren, i spretig skrivstil. Jag tar upp det med båda händerna. Väger orden. Ibland använde farmor och farfar finlandsvenskan för att vi inte skulle förstå men man lärde sig ändå. Och det är samma sak med berättandet. För världen kan handla om fika eller om läggdags, ibland om drömmar eller religion, tuberkulos, konsonanter, fascism, rekylen eller Tage Erlander. Men det finns alltid där en tradition som kanske kan begravas men som aldrig kommer glömmas bort. Sammanhang som till slut alltid kommer rinna nedför någons kind. Min. Och din.
När jag som barn fanns där vid fönstret i det lilla huset med blicken fäst på skorstenen på andra sidan gården så ser man också bilden av bröderna Hadar och Olof från boken Hummelhonung. Där de stod och inväntade döden och jag stod och inväntade livet. Tre bokstäver är både LIV och DÖD.

Men skogen och orden är alltid eviga. Därför är det ingen fara om man gråter ibland.

Ingen fara om man ibland måste gå vidare,

så länge man inte glömmer rötterna
och där berättandet får vara en frizon.
En fåtölj. Moln på drift. Den döda journalisten. Tre och ett halv vädersträck.

Tack för den insikten Torgny.

Tack för kaffe och tår.

Din vän,

Johan.



Publicerad 2014 i Berätta - Ett nyfiket magasin om litterärt och muntligt berättande i Skellefteregeionen.