måndag 2 december 2013

Fishtank - 5:2.

Granitgolvet,
slätt som efter år av nederbörd,
tårar och flytande drömmar som fallit och slipat marken under den helvetiska himlen. Satt där i duschen och försökte andas mellan suckarna som aldrig frågade men alltid försökte få omvärlden att förstå att ironin bara var ytterligare ett lager av pansar på personen jag och att leendet bara fanns där för att jaga bort en spegelbild. Frågan: vad ska man inte äta till lunch idag då?

Det hade börjat långt tidigare. För minst fem kilo och ytterligare några år sedan. Nej jag har inte gått ner i vikt jag har bara en smal själastomme, var orden som man sprang ikapp med genom natten. Gick bredvid. Cyklade framför. Lyfte på morgonen för att gymmet var alltid öppet. Sömnen var aldrig stängd. Det fanns något hotfullt i hinhålhydraterna som var tvunget att förvisas och det fanns en för stor del av personen jag som var tvungen att förgöras. Det fanns helt enkelt aldrig nog lite. Mamma ringde. Det gjorde hon inte så ofta.

- Jag såg en bild på dig på internet. Du ser välmående ut och har former. Det hade inte jag i din ålder. Då vägde bara knappt 40 kilo.

Tomrummet,
tystnaden som fyllde hela huvudet,
var uppbyggt av flera hundra kalorier självhat och några väl valda ord. Jag har ätit tapenade idag, sade jag inte utan hummade mest avväpnande men det var jag som stod naken. Naken. Naken-Janne. Minns hur han gick där på tv med den bleka kroppen, den något krumma hållningen men stolta personen som drev frihetens budskap och naturens dingeldanglande kuk till åsikt om att våga vara sig själv. Reducerat till sin innersta kärna. Skrynklig. Han och den. Vi också. Och naken – bortsett från glasögonen. För inte ens en fri själ klarar sig med ett synfel. Inte ens ett bart arsle kan blända världen. Naken. Men jag hade alltid flera lager kläder på mig för att dölja. Naken-Janne. Och tv:n lägger visst på ett par kilo självförakt. Jag hade bara ätit tapenade idag. Det var ungefär vad jag åt. På tal om Naken-Janne - och Charles Dicken. En kost av oliver med twist.

- Jag måste sluta. Ska iväg på en dejt.
- Dejt? Visst vet du att onani är kalorifritt?

Det hade slutat i korta intervall. Ärren på knogarna var påminnelser om måltider som kommit och gått. Som inristningar på väggen i en fängelsecell. Som grön paprika i en sallad. Något som man försökte blunda inför men som ändå aldrig gick att glömma. Där såret inte var fysiskt och smaken alltid var fadd. Jag orkade inte orka längre. Men det är en helt annan historia. Den platsar inte i humor. Det handlar inte om paleo. Mitt största problem med paleo är att det faktiskt inte fanns Instagram på stenåldern? I alla fall inte digitalt. Men jag gillar din grottmålning och det var bra att du ropade kvarg. Ensam. Jag hade funnit formeln. Det hade aldrig kvällstidningarna. Aldrig förortsmammorna. Aldrig han med PT. Det hade ingen annan gjort. Och det fanns något hotfullt i det.

Granitgolvet,
slätt som efter år av nederbörd,
där jag satt och grät utan anledning innan jag förstod att det alltid finns en anledning. Det var inte min historia. Men det var hennes. Min kompis. Hennes pappa. Grabben på bussen. Förortsmamman. Han med PT. Alla hade förstått att det handlar om att springa iväg från sig själv. Det handlar om att onanera och att sakta tugga den gröna paprikan. I slutändan är det ändå en mäktig efterätt från Halv åtta hos mig som dödar glädjen. Där ditt adamsäpple är min passionsfrukt. Och där spegelbilden av samhällets strukturer aldrig verkar bli en annan än igår.

Vi vägde inte mer än 40 kilo. Du och jag och Naken-Janne.

söndag 10 november 2013

Världens fegaste människa.

Låt mig försöka förklara, sade aldrig den övertygade människan och fortsatte. Men för mig handlar orden allra mest om att kryssa sig fram mot den här världens begriplighet. Jag bad till Gud varje kväll under flera månader. Det här är nog 10 år sedan nu.

En lugn junivind drar in från söder och fåglar jag känner igen pratar om sommaren. Det är 2013 och på mammas torp har jag just satt mig nere vid älven med en dator och en kopp kaffe. Älven som har varit en del av mig sedan begynnelsen. Vi bodde där på andra sidan från det att jag var ett år fram till det att jag drog.

Båthamnen nere till vänster – alltid välkomnande och vi låg ofta på bryggorna i timmar bara för att få känna oss levande, fria, där vågornas puls blev ett med ens egen och tankarna försvann hela vägen till ön mitt emot. Ibland pratade vi om känslor och kärlek och framtiden men nästan alltid lyssnade vi bara till lugnet. Det var jag, brorsan och han.
Han bodde på andra sidan järnvägen och var stark. Han brukade skydda mig när det blev bråk och jag brukade bjuda tillbaka på fika och mig själv. Han var min första riktiga kompis men ändå har jag så svårt att prata med honom om saker. Kanske är det åren som gör så med oss. Omvärderar vänskaper till att passa in i just sin tidsanda, placerar minnet av bryggan längre bak och förminskar känslan av att barndomen faktiskt betyder något. Jag träffade honom förra sommaren här hemma och vi drack öl och han berättade att saker höll på att gå riktigt åt helvete. Vi grät. Jag berättade nog ingenting om mitt liv men det kändes som en småsak i sammanhanget. Det kändes som att varje sekund av äkta samtal inte hade funnits sedan dagarna där i hamnen. Vi delade våra liv. Och våra liv delade oss.
Han ska bli pappa i slutet av sommaren.
Han alltså.
Det ska inte jag.
Men det känns som en småsak i sammanhanget.

Lekparken långt till höger – inbjudande och dold från saker som kunde uppfattas som verkliga: vuxna, krav och regler. Under det stora huset fanns porrtidningar som Tom snodde från kiosken. Han brukade göra hål på bilderna av tjejernas könsorgan i det där tidningarna och sen tog han fram sitt eget och pillade in den i hålet. Vi såg häpna på de första fem eller sex gångerna men sen blev det bara tröttsamt. Lekparken. Det var här folk tjuvrökte men jag vågade inte för jag kände mycket väl till både cancer och skam. Och sen visste jag inte ens hur man gjorde. Vissa hånglade och jag tittade på för jag visste inte ens hur man gjorde och vissa slog sönder saker men jag har nog aldrig sett tjusningen i att ta isär.
Att se hur världen, eller ett fönster, eller mitt eget hjärta verkligen är uppbyggt.
Kanske berodde allt, kanske beror allt, bara på att jag är den fegaste människan i världen.
En gång sparkade Tom en annan kille i huvudet så att han svimmade och vi trodde att han var död. Han dog visserligen ett par år senare men det berodde nog mer på knark än på Tom.
Eller? Jo.
Skolan på toppen av backen – var väl en vanlig skola i en vanlig småstad där man snabbt lärde sig saker: matte, stavning, engelska, stå ut och att Marias pappa brukade våldta henne på kvällarna. Jag tror nog att det var matten som var enklast.
Toaletterna låg i källaren och dit gick man helst inte, speciellt efter den där dagen då en kille med finsk brytning hotade att han skulle knivmörda mig om han inte fick min jojo. Det hör så klart inte hit att han hade finsk brytning och att kniven var rätt liten. Men det var en fin jojo.
I matsalen anordnades det discon där de coola hade ett eget hångelrum och där de mobbade satt på bänken i hallen och där jag fanns i ett vakuum av det ultimata utanförskapet. Jag var varken cool eller mobbad, varken inne eller ute, kanske medvetet men aldrig uppskattat.
Ibland dansade jag med Maria.
Det gjorde jag inte.
Men det hade varit fint.

Kiosken – röd med vita knutar och snäll personal som inte visste att mina kompisar alltid brukade snatta godis och förtroende. Och porr. Killen som Tom sparkade i huvudet rånade den där kiosken ett par år innan han dog. Fick med sig ett par hundra spänn men glömde mitt brännbollsträ.
Mamma brukade skicka mig till kiosken för att köpa cigaretter och jag tänkte ofta på att jag var Döden på två hjul men Döden hade en stor svaghet: Tip Top-struten.
Ibland hjälpte jag till på kiosken. Bar ut sopor och packade upp varor men jag visste nog inte att det skulle bli mitt sista jobb på många år. Jag hade högflygande planer på att bli...pilot? Ja, men allra mest läkare. Farmor tyckte att det var utmärkt så varje gång man åkte dit på besök så fick jag träna rättstavning och Bibeln. Farfar lärde mig att tälja, äta kaffeost och skjuta prick med luftgevär.
Den där kiosken finns inte kvar längre.
Den där rånaren finns inte kvar längre.
Den där farmorn och farfarn finns inte kvar längre.
Men den där Tip Top-struten har återvänt.
Amen!

En lugn junivind drar in från söder och fåglar jag glömt namnet på pratar om ett uppvaknande. Det är 2013 och på mammas torp har jag suttit här nere vid älven ett tag nu och kaffet är sedan länge slut. Min blick fastnar ett tiotal meter ut från stranden där man tydligt kan se var vattnet tvärt bli djupt och vuxet. Den ljusa sanden störtar rakt ner i avgrunden där man inte längre kan bottna.
Djupblå, nej svart, är färgen och känslan är alla gånger svindlande. Livet i sig på bara ett steg. Från fotfäste till att för evigt trampa vatten ovanför vardagens alla svårmödor och inbetalningar och beslut och uppsägningstider och med den övertygande tron om att allt håller på att gå riktigt åt helvete.
Han ska bli pappa i slutet av sommaren.
Han alltså.
Det ska inte jag.
Men det känns som en småsak i sammanhanget.
Maria kanske fortfarande blir våldtagen varje kväll och att det bara är hennes pappa som är utbytt.
Tom kanske fortfarande pillar hål i porrtidningar.
Hon på kiosken kanske har kvar mitt brännbollsträ.
Ingen kanske har bottnat.

Jag,
världens fegaste människa,
sitter vid älven och tänker att jag har tagit mig till en annan strand men står kvar i precis samma liv.
Det här är nog 10 år sedan nu.
10 år eller som mest en timme.
Ingenting förändras.
Någonsin.

onsdag 9 oktober 2013

Taget ur sitt sammanhang.

Praefatio.
Prolog - före ord.
En prolog säger man utan att veta vad framtiden vill, hur pennan kan komma att lägga sig mot pekfingret och snart ilsket bränna rött för att man krampaktigt försöker få bokstäverna att komma nära; varandra och sig själv. I skymningen blinkar lamporna. I ryggen värker det. Livet ska nu ta plats, står jag och visar med båda händerna, men livet vet inte hur.

Prolog -
före ord,
men innan döden.
Han darrade nästan ingenting när han skrev.
Ute är det vad folk brukar kalla för vår men årstider är ingenting man äger.
Det sade jag till mig själv i en dröm.
...mars blev april och april blev ett helvete!, står det överst på sidan.
- Det spelar mindre roll vilket år det var men säg 62 eller 63, svarar han högt från köket och fortsätter sedan att smälla med kastruller. Men det är med minnet som med världen. Bättre förr!

- Här står det 61 och att det var ett helvete.
- Att det var ett helvete det minns jag.
Den isfria fåran i mitten av Piteälven är bara några dagar gammal, precis som älgspåren bakom torpet, men det råder ingen rusning för det. Snön är fortfarande midjedjup och varje steg mot vedbon tar tre sekunder eller mer. Vedbon, den är bara halvtom då vintern blev mild.
- Har du sett att vedbon bara är halvtom? frågar han och sträcker fram en kopp ur vilken det ångar hetsigt.
- Mild vinter igen?
- Ska det fortsätta så här och jag slipper hugga måste jag kanske skaffa en hobby. Läste något i tidningen om att bejaka livet. Kanske vore det något att testa.
Johan tar två stora klunkar av kaffet mer ger inget svar.
- Antingen det eller tango.
Ingen skrattade.
Förutom hackspetten.

Sista sidan.
Ett tag ville jag bli något men sedan blev jag rädd för att fantisera. Jag tänkte resa men både på tåg och till sjöss blev jag sjuk. Jag slutade på sågen. Där allting började.
- Man känner lukten ändå hit. Av flisen och svetten och av grusade drömmar.
- Vad sa du farsan? ropar Johan från ett avlägset rum. Det kan vara sovrummet men det spelar mindre roll.
- Är du i sovrummet?
- Ja.
- Varför undrar du?
- Det spelar mindre roll.
I skymningen, och på andra sidan älven, blinkar lamporna från verket som hundratalet slocknande stjärnor och hans ögon en direkt reflektion av det. En gång såg dessa ögon fram emot ett liv värt att berätta om. En framtid bortom skogen till vänster och oket i norr. Han skulle besöka Indien och kanske Spanien och kanske hitta någon att koka palten till. Det var därför han började att anteckna. Det var inte för att nu sitta här och stirra på hela sitt liv. Böckerna på bordet och stjärnorna på andra sidan.
Och det ångade inte längre ur koppen.

Det var en annan dag nu men kunde lika gärna fortfarande ha varit tisdag. Fortfarande ha varit vinter. Kanske hade också kalendern övergivit Johan och farsan. Vintern slokade så sakta och snart stod sparkens medar på bar mark. Gräset fanns men saknade liv.
Man slapp halka.
Men inte hostan.
- Varför Indien?
- Kommer inte ihåg. Det hade säkert något med kryddor att göra.

__________

I maj 1991.

Idag hörde jag på radion om floden Bhagmati. Den ligger i Indien och är mycket skitigare än vattendragen jag känner. Jag känner mest älvar. En gång tänkte jag åka till Indien men det är nog lika bra att det aldrig blev av. Jag har så svårt för stark mat.


Baghmati.

Jag är 12 år. Men dör när jag är 13. Man dör om man vill det.

Sniffa lim. Dyka efter pengar. Och mamma är full.

Baghmati.

Jag dyker från stranden

Fyller magen.
Med mat och liv.

Jag gör det för att överleva.

Älven.

Jag är 60 år.
Men dör när jag är 61. Man dör om man vill det.

Hålla andan. Dyka efter minnen. Och jag är full.

Älven.

Jag dyker från stranden.

Fyller hålen.
Med tro och vin.

Jag gör det för att överleva.

Vattnet är varmt. 

Vattnet är kallt.

Vattnet flyter i dalen.

Vinden har nu blåst bort våra drömmar.

Och vi fick aldrig träffas.



__________


Johan lyfter blicken ur anteckningsboken som han samtidigt börjar vifta med. Det är en av de mer aktuella och det ser man tydligt på omslaget. Vitt med EM-maskoten på. Farsan hade fått den i julklapp av barnen. Ingen i familjen gillade egentligen sport men inne i stan var det tydligen något man skulle ha. Sport i blodet. Och en anteckningsbok.
- Jag visste inte att du skrev dikter.
- Inte jag heller.
- Och jag visste inte att du vill dö, fortsatte Johan.
- Vill jag? svarade farsan och lät uppriktigt förvånad. Jag som inte har varit så här livsglad på många år. Men det kanske bara är för att det närmar sig slutet.
Ingen skrattade,
så de satte igång med maten.
Nyfångad abborre med mos och kärlek.
- Johan...
- Ja?
- Du vet väl att kärlek egentligen bara är smör.
- Ja. Du har sagt det.
På bonaden i köket fanns ett citat av Izaak Walton.
”Att meta är som att skriva poesi, det måste vara medfött.”

De åt under tystnad. Inte för att man nödvändigtvis måste äta under tystnad men så här vid middagstid hade vanligtvis orden tagit slut. Umgås man med någon under många dagar i följd så övergår snart språket till att handla om nickningar, svängningar i stämning, ibland en flämtning men sällan om fulla meningsbyggnader. Klossarna. En. Och. En. Kropparna också dessa hopslingrade till någon okänd varelse av kött och blod och kött och blod i två generationer, minst femton bra historier men aldrig rätt tidpunkt. Sammanhanget passade utmärkt med mat i mun och ögonblicksbilden av pappan och sonen vid köksbordet var egentligen en nog så bra sammanfattning av den första tiden där i huset. Den första tiden i huset kom till att bli ett skådespel. Sufflören låg däckad av något lämpligt som tuberkulos och morgondagen var bara kanske.
Det fanns ingen anledning att stressa.
Det fanns all anledning att stressa.
- Vi borde ta tag i vårt förflutna, sade farsan efter middagen med en röst som ville annat. Men först får vi nog se till att diska undan.
- Ja. Annars torkar det säkert in.
- Och det vore fan det.

Brasan i det lilla rummet gav ett dovt sken över hans ansikte. Farsan fanns där under men Johan såg tydligt hur fårorna försökte karva ut en ny profil och skapa något Gudalikt eller något eländigt eller bara död. I alla fall att det inte var som sommaren 83.
Brasan i det lilla rummet gav små korta stickningar i tystnaden. Farsan knäppte med fingrarna som om det var en lek eller som att det handlade om att han bara ville passa på. Sjukdomen hade nu på slutet gjort så att han tappat finessen.
- Alltså fysiskt, brukade han svara på sin egen utläggning. För humorn och skrattet har jag alltid haft nära till hands.
- Nu tänker du nog på pipan.
Två vedträn rasade ihop. Stämningen orkade inte bry sig. Farsan och Johan gick till sängs mätta och belåtna.
- I alla fall mätta.
- God natt då.
- God natt.
Täckgardinen räckte bara ner över halva fönstret och midnattssolen hade inga planer på att ge med sig. Det är så med norrbottningar på sommaren. Glada för att få finnas till. Kanske i bara en dag till.
Det var god natt eller farväl.

__________


Anteckningsbok 1973/01-1973/05

Första sidan.


Fann mig själv

tre minuter utanför de stora dörrarna

med en insikt om att livet kom till mig

samtidigt som döden 

och en inplastad ostsmörgås.

Kanske var det ödet.



Du skrek

berättade man för mig

i flera oktaver och med slem

och med blod och med frustratio
n
över en melodi jag kände igen

från ett gammalt blandband.

Kanske var det AC/DC.



Hemma igen

två dygn eller ett liv senare

med dig i en mjuk korg

som jag ställde i hallen

andades ut

och in

ut och in

för att samla tankar och luft

förstod att det här var något nytt.

Kanske var det ödet.

__________

”ryggsäcken väntar därute

på pallen i köket

och i morgon vaknar

260 000 norrbottningar”


- Sven Nyberg.



Ibland är imorgon bara en sekund bort. Man blinkar och plötsligt står man i framtiden. Man somnar och vaknar upp i svett och elände och man måste koka vattnet och hämta veden, torka gruset ur ögonen och bli ett med det nya. Ryggsäcken väntar på att fyllas med erfarenheter men det är så mycket annat som måste göras. Fasaden behöver också kärlek. 

Färgen på det större huset hade åldras snabbt på slutet och vissa plankor verkade endast stanna på plats för att de aldrig testat något annat. Rädslan över att släppa taget om sin historia är för skrämmande.

- Det är lätt att känna igen sig, mumlar han från en stol längre bort på gården, också i spikarna som det en gång hängde på. Nu rostiga och krokiga och med ett sönderbankat huvud. 

Johan står och bråkar med en hammare och ett tålamod.

- Men kanske är det lika bra. 

- Lika bra vad? frågar Johan övertygat eller irriterat.

- Att man tas ifrån alla möjligheter att skapa nya historier när man blir äldre. Som att det är ett tecken på att man ska minnas istället. Efter 75 börjar livet passera i revy men det går väldigt långsamt. Till och med under sjukdomen. 

- Men du pratade ju om att börja dansa?

Farsan knackar yvigt med pipan mot karmen på stolen och skrockar högt.

- Både humorn och pipan sonen min. Både humorn och pipan.

Och en sval vind drog in över gården.



Tre eller fyra timmar senare, ibland tog klockan som man såg genom köksfönstret rast, var kortsidan på huset något mindre spretig. Gamla trasiga bitar låg utspridda på gräset. Ett skeppsbrott. De nya plankorna på fasaden stack ut med sin omålade utsida och sin ungdomliga charm. Hammaren var trött. Johan var övertygad eller irriterad. Och trött. Farsan hade gått och lagt sig för att sova middag och Johan hade satt sig i den där stolen och stirrat mot det där huset och slungats tillbaka till en tid då mörkret bara fanns på natten.

Skratt. Riktiga. Skratt.

Inte skratten man nu såg i fikarummet. Skratten man försvarar sig med när man råkar stöta ihop på affären. Skratten. Masken av glädje. Skölden. Mot allvaret och för att kanalisera det lilla ljus som man ges. Att fylla vinterförrådet. Han minns hur farsan hade berättat så många gånger:



- Jag bodde borta hos min faster och hennes familj under veckorna för att gå i småskola där i byn. Småskolan hos Ömans. Kommunen hade hyrt ett rum som låg bakom köket i deras hus och fru Öman var lärarinna och herr Öman var i bästa fall nykter. Många gånger handlade det nog lika mycket om att överleva som att lära sig saker. Att överleva är kanske nog så viktigt. 
Här brukade han skratta. Eller harkla sig.



- Vi bodde alltså där under veckorna i nästan sex år. Fem personer i ett rum. Tur att det bara fanns en vilja. Så en kall vinterdag. Alltså en vinterdag. Man kunde från fönstret vid köksbordet se hur älven slingrade sig från ganska långt bort, rund udden och sedan vidare med skogen, åt väster och öster. Den här dagen kom det någon med skidor på isen. Det hade aldrig hänt förr. Något var inte riktigt som det skulle. Och mycket riktigt. Han kom fram till huset och kom in, tog av sig mössan och satte sig på stolen i hallen. ”Jag kommer med sorgens budskap”. Pappas bror hade hittats död och vi åkte dit direkt. Han var död och det var hjärtat. En man som så sällan hade älskat och det kanske var ödets ironi. Det var hjärtat och han var död och döden var nu närvarande i mitt liv. Ett par veckor senare dog också min pappa. I tuberkulos. Det kändes mera lämpligt.

Där stod jag då. 15 år med livets ok hastigt och slafsigt slängt på mina axlar. Äldsta sonens jävla förbannelse. Att med plöjning och röjning med jordbruk och skogen ta hand om familjen. Mamma var ju duktig men det handlade om mera än så. Det handlade om att fylla vinterförrådet. På med skidorna och ut på skiftet för att hugga och kvista och kapa björken i 40 centimeters långa bitar och sedan upp på skidorna och hem. Ner med sådden och bort med tankarna och känslan av att livet fanns någon annanstans. Det fanns varken tid för skratt eller gråt. Det fanns bara tid för att överleva. Kanske har jag lärarinnan Öman att tacka för det. Kanske var jag bara tvungen.



En enda norrbottning vaknar.

Johan nickar till. Kanske har han sovit, kanske har han rest. 

Skrattet fastnar nästan alltid i halsen om man inte gör det på riktigt. Det är med falska skratt som med illa kokt potatis. 

Och en ljummen vind drog in över gården


Inledning,

Det hela började så klart där det började. Alla hade sedan länge vetat att det också skulle sluta här men om det pratade man aldrig speciellt mycket. Det var lite som med Stockholm. Johan hade fått ett samtal från sjukhuset som egentligen inte fick berätta men i små städer har det där med sekretess aldrig riktigt fått fäste.

Saker och ting kommer ändå alltid upp till ytan.

Antingen som utslag eller på kiosken.

- Hej det är från sjukhuset, hade hon sagt utan ansats till att dölja sig själv. Johan kunde nästan känna lukten av handsprit och Gula Blend över telefonen. Lukten av handsprit och Gula Blend var egentligen en metafor som farsan brukade använda när de skulle åka för att träffa släkten. Den desinfekterade svulsten.

Den infekterade svulsten,

tillbaka till den.

- … och det är egentligen inget mer vi kan göra. Din pappa har nog bara en sommar kvar.

- Så vem ska ta hand om karlstackarn? Får han ett rum?

- Till och med städskrubben är upptagen. Och hjälp i hemmet får han bara om vi med säkerhet kan säga att han inte överlever vintern. Det är nya direktiv.

Över den korta tystnaden ligger en ansats, en eftertanke, och det praktiska får vila i stunden.

- Men varför har han inte sagt något?

- Varför?

- Ja.

- Han ville nog inte ställa till problem. Döden är ju faktiskt bara en hållplats.

- Jag visste inte att du var troende.

- Det är jag inte. Men det är nya direktiv.

Man önskar varandra en trevlig dag även om man vet att dagen sedan länge övergått från att handla om timmar och minuter till att handla om ångest och minuter. Man bara är sån.

Ett kort klick och samtalet bryts. Det var egentligen sedan länge slut men på den södra sidan av linjen fanns en tom själ och på den andra fanns 19 000 kronor innan skatt. Också efter klicket.

Många tyckte att det fanns mer att kapa. 
Men både Johan och hushållskassan låg utslagna under livet. 
Lukten av handsprit och Gula Blend.

Svulsten.

Döden.



Sju dagar senare. Om man räknar sakta.

Taxi till flyget till taxi till grusgången.

Grusgången ner från den stora vägen välkomnar inte gärna folk men
 så har det alltid varit.

Om man lyssnar mycket noga så kan man faktiskt höra E4:an i väster. Eller i alla fall bilarna men
 så har det inte alltid varit. 
Johan står med den lilla väskan: några tröjor, necessär, laddare, dator, vemod, underkläder och två böcker. Datorn hade han fått av jobbet men vemodet var hans eget. Böckerna var Bodil Malmsten och den där yngre killen med kostym. Lapidus. Ibland var det skönt att försvinna i korta meningar.

- Men män med kostym vill alltid ha något av dig: dina pengar eller din själ eller både och.

Nå.
Rakt fram står det mindre huset och snett till höger verkar det större huset ha somnat där altanen sviktar av dåligt självförtroende, där takplåten saknar riktning men där varje kvadrat också innehåller eviga minnen och ett direkt tilltal. Det finns ingenting som är evigt. Inte ens minnen. 

- Vem var det nu som sade det igen?
Men just här är allt evigt så länge man kommer ihåg det. Och Johan minns varenda sekund.

- Ungefär.

Han pratar med sig själv.

Han knackar på dörren.

Han bankar på dörren.

Han öppnar dörren.

- Varför knackar du när du är hemma, säger rösten från köksbordet. 

- Hej farsan. Jag ville inte skrämma dig.

- Nåååå. Nog är det sant att jag räds sörlänningar men..

- Hur mår du?

- Har aldrig mått bättre.

De satt där vid köksbordet fram till det att kvällen tog över och skymningen drog in också över himlen. Den första dagen i huset kom till att bli precis som förväntat. Kaffet dracks. Potatisen kokade. Samtalet nuddade vädret och kaffet och potatisen. Livsnödvändigheter men aldrig livet.

Den sista sommaren skulle just börja.

Den sista och den första.



_________


Anteckningsbok 1989 och så vidare.


Snön

som ligger där i väggrenen

vid korsningen

som en grå och smutsig och bortglömd släkting

hade lika gärna kunnat falla

i Chamonix.



Jag

som ligger där i soffan

med ett knädoppat självförtroende

och en flaska som skvalpar trekvart

hade lika gärna kunnat falla

i glömska. 

__________

- Minns du när vi brukade åka skidor? Hela familjen. Det var hyrbil och storkok och skratt. Snön där uppe i fjällen är alltid mycket vitare än den som man stöter på under veckodagarna. Den är i gå bort-kläder. Minns du? Ni vuxna satt på after-skin och sjöng med i låtarna men utan riktiga ord. Vi ungdomar spelade flipper eller kastade jordnötter. Det fanns något otvunget, barnsligt, i det. Minns du? Hur vi åkte i sittliften och inte pratade men ändå var överens om att utsikten var något särskilt speciellt och hur dalsprickorna inte behövde hjälp av fantasin för att leda till en annan värld. Minns du farsan, frågar Johan som nu återvänt också mentalt. Minns du?
- Det är precis samma snö.
Farsan verkar märkbart tagen men ännu större del av hans ansikte berättar övertygat om ordens vikt.
Densiteten i en åldrande sjuklings åsikter ter sig ibland omvänt exponentiellt mot den fysiska kraften.
- Va?
- Det är precis samma snö. Låt dig inte luras av den putsade fasaden. I slutändan handlar allt om känslor. Allt. Men visst kan också jag sakna den stora grytan av djupt brun kalops och skålen med lagom potatis. Och där handlar det så klart inte om känslor utan om tålamod. Det finns inga genvägar med kalopsen. Tro aldrig det.Det här var nog första gången som de närmade sig kärnan.
- Hungrig?
- Inte som då.
Men det korta ögonblick av riktigt nerv var snart på andra sidan älven och på väg bort. I egenskap av far och son fanns så många vägar bort från varandra. Många fler än nerfarterna och dalsprickorna. Många fler än stjärnorna på himlen.
Det var klart den här dagen.
Men varje blinkning var ett moln.
- Jag går och lägger mig i soffan ett tag, säger farsan och smyger bort.
- Jag kommer aldrig glömma, vill Johan svara.
Men självförtroendet var fortfarande på uppkok.

Längre bort på gården har grannens hund skällt i trettio minuter. Så länge att han själv har glömt varför och så länge att alla de mänskliga öronen sorterat bort ljudet till förmån för vindens sorl och eftermiddagens försök till att spela roll. Under tallen där blicken aldrig annars stannar, där gräset aldrig får äkta liv, svävar några blåsippor ett par centimeter ovanför marken och berättar om en ceremoni för de utstötta. Naturens egen bjudning. Johan känner inte igen sig. Han står nuförtiden stadigare på asfalten och perrongen dit tusen tunnelbanevagnar kommit och gått men aldrig riktigt kunnat ta rygg på de snabba kasten och storstadsmänniskans driv. Tankarna rusar på rälsen i oändliga hastigheter och känslorna på låns från folk som vet, folk på internet eller på fiket med lattekonst, från de ergonomiska barnvagnarna med fjädring men utan koll på övertid, från sena trender om tidiga matvanor och övervintrade förståsigpåare på kvällstidningarnas alla slagskepp. Från de höga hästarna och de höga gästerna i det skådespel som är livet.
Från dig.
Från mig.
Han stod stadigare på asfalten,
men den var minst 90 mil bort.
Ute på gården fanns han i nuet och inne på soffan låg hans framtid och förflutna.

Nu hade det nog sovits nog.

- Vakna farsan. Vi ska iväg till sjukhuset.

- Låter dom mig inte ens dö ifred?

- Det är en rutinkontroll. Och den är bokad sedan länge.

- Skönt. Det där med begravningar är påfrestande och jag vill inte bli jordfäst med för högt blodtryck.

- Ge dig.

- Innan vintern så.

Om hunden hade slutat skälla visste ingen,

förutom blåsipporna.

Korridorerna sedan.
De ljusa men aldrig vita väggarna och det blanka men aldrig överdådiga golvet av linoleum stampat av miljoner trötta fotsteg. Lamporna med ett sken som berättade sanningar och redan hade hört alla lögner fortsatte att leda vägen till väntrum tre och där satt det redan två kvinnor och en man.

Han var nog inte Döden. Döden skulle aldrig ha läst Hänt Extra. Döden skulle aldrig ha haft en polyfonisk ringsignal eller snytigt sig i tygnäsduk. Det är sådana saker man känner till om Döden. 
Förutom kylan och den neutrala lukten.

Där satt det redan två kvinnor och en man som inte var Döden. 
Han sjöng Speedy Gonzales. 
Och luktade Jim Beam.

- Bra låt det där.

Farsan och Johan satte sig i en soffa med landstingsmönstrat tyg.
Johan hade inga direkta minnen av sjukhus. Han hade varit en grabb som inte gärna ville utmana spänningen utan istället ville leva på sin sida. Det enda han visste var att sådant här tog tid och liv.

- Nationalteatern va? svarar Johan och låter till fyra femtedelar helt övertygad.

Han får inget svar utan fortsätter.

- I boken jag läser nu så skriver Bodil Malmsten att det sämsta med Sverige är all tid man som äldre slösar bort på att vänta på vården. I köer och väntrum. Har du tänkt på det?

- Var det hon som flyttade till Paris?

- Till Frankrike i alla fall. Hittade lugnet.

- Tror jag det när man inte förstår vad folk säger. Det var precis sådär när jag var på klassresa till Visby. Och sen säger folk att det handlar om naturen och om anorna. Jag säger att det handlar om möjligheten till att hålla käft. Hur länge har vi väntat nu?

- 45 minuter.

- Tvi fan det är till å vänta.

- Oui!



En sköterska ropar till slut upp hans namn men hans namn var inte längre något han lystrade till. Det fanns något bortglömt i klangen. Sedan länge kremerat. Han skulle få träffa doktor Bengtsson sade sköterskan kort som om det fanns andra doktorer där. Eller andra Bengtssons för den delen.

- Dina värden är rätt bra för en man i din ålder. I övrigt inte mycket att anmärka, säger han, doktor Bengtsson, efter att ha klämt och mätt den bleka kroppen. Bortsett från att du ska dö då.

- Småsaker skrockar farsan. Det kunde vart värre.

Johan hade inte sett honom så här glad,

sedan sommaren 83. 

Bengtsson hade sett det mesta.

- Vi kanske inte behöver boka in några fler undersökningar.

- Nej. Nästa gång vi ses får du nog ta gåbortskostymen. 

Speedy Gonzales sjöng fortfarande när de kom tillbaka ut till väntrummet.

♪ Ibland får man höra att samhället går att

rå på om man vet vad det gäller

Ok, sa man då, men jag vet inte och

jag vill fan inte veta nått heller ♪


Han hade nog inte speciellt ont,

i alla fall inte i kroppen.

söndag 15 september 2013

Skrivkramp i benen.

Det var den andra veckan på den enda sommaren och vi satt tyst på varsin stol, min bror och jag, och blickade ut över Piteälven som långsamt tog sig fram mot nästa meter strand, mot friheten i det öppna havet ett par kilometer bort, och mot världens alla strömmar. Mil efter mil av en djupblå rymd: kall och slutgiltig. Förmiddagen hade nu lugnat sig och våra andetag hade också, om än motvilligt, närmat sig vardag. För tjugo minuter sedan låg vi utslagna och omringade av våra egna spyor, nej det är ingen metafor, borta på det svala golvet i den annars kvalmiga gymanläggningen och tystnaden hade varit definitiv från de sista sekunderna på den första intervallen och fram till nu.
- Vad håller vi egentligen på med, säger min bror i en utandning och vi skrattar till.
Frågan är inte alls oäven.

Ett år tidigare. I en stökig hotellfoajé sitter jag och pratar med författaren Torgny Lindgren som jag egentligen skulle intervjua till ett projekt kring berättartradition. Det slutar med att jag, och vi tillsammans, kanske kryper närmare kärnan än jag någonsin gjort tidigare. Kärnan i idrotten, vår älskade, det som handlar om ljuset i ögonen på tjejerna och killarna och om regnbågen som ibland kan riva fundament av hat och om svettdropparna, tårarna, blodet som pumpar och om minnena som skapas. Jag och Torgny berättar anekdoter från våra respektive karriärer för varandra och jag hade inte vunnit så mycket och han hade varit en medioker fotbollsmålvakt men det spelade ingen roll just då. Just då. Det handlade istället om en känsla, en speciell värme, och om en tradition som inte går från mun till mun utan som berättas med hjärtat.
- Har du slagit ut några tänder, säger han och ler.
- Har du haft skrivkramp någon gång, svarar jag och vi skrattar till.
Frågorna var inte alls oävna.

Huden hade blivit stram av svett som torkat in men en lätt bris och två ännu svagare kroppar höll oss kvar på altanen. Det enda ljudet som hördes var det från vattenspridaren på gården, den enda lukten som kändes var den från hästarna i inhägnaden längre bort och de enda tankarna som fanns kretsade kring viljan av att fortsätta framåt - mot nästa meter strand. Lulebandet Könsförrädare sjunger i sin låt Raging River: ”I'm supposed to rage and float to the sea, become the ocean” och i mina mörkaste stunder hade jag aldrig förstått men jag känner mig nu upplyst. Under det fromma skenet av Norrbotten sitter jag i det som en gång var mitt enda hemma och förstår precis vad vi håller på med. Det gör vi båda. Applåderna och rubrikerna och hoten om klubbor i pungen. Skott i mål och långsamma mil på övergiven kullersten och snabba krav om kolhydrater och resultat. Han som vill ha ens klubba, hon som vill ha min autograf, familjen som gör allt och anonyma tankar som betyder lika mycket. Vi håller på med känslor. Vi håller på med känslor och om en resa mot havet som kanske inte alls är kallt och evigt utan bara är en kort hållplats innan nästa älv. Kanske. Det enda vi egentligen vet är att man aldrig gör resan ensam.
Det finns alltid människor där: Torgny, brorsan och NI så klart.
- Vi ska träna en gång till idag va? säger han utan frågetecken.
Och sommaren. Älven. Livet. Fortsatte.


Publicerad i NSD HOCKEY 2013-09.












tisdag 27 augusti 2013

Brev till Torgny Lindgren.

Från Luleå.

Torgny,
det är bra mycket över ett år sedan nu.

Du satt i foajén på Stadshotellet i Skellefte och läste tidningen. På uppslaget fanns en stor bild på Anders Behring Breivik och min blick mötte hans och min själ tappade fotfästet på samma sätt som då jag den där regniga kvällen på Nordanåområdet fick höra om tragedin. Mina stövlar. Min vattentäta jacka. Ingenting kunde rå på mig fysiskt men hjärtat drunknande innan jag hann ropa på hjälp. Jag hade varit nervös, kanske rädd, för att träffa dig men den här sista förmiddagen insåg jag till slut att det inte skulle tjäna någonting till. Mina sömnlösa nätter och trevande anteckningar skulle inte betyda ett öre om jag kom dit och försökte dölja mig själv. Du frågade om jag var hockeyspelar'n. Jag svarade ja.

Jag minns samtalet med värme och jag skrattade trots att du tre gånger berättade att gävleborna med Silverbärgaren i spets faktiskt hade snott guldet av oss året innan. Jag minns att jag svalde stoltheten och gömde mitt ansikte bakom en mur, en kaffekopp?, men jag bestämde mig samtidigt för att sista ordet inte var sagt. Jag bestämde mig för att skriva till dig om ett år. Då jag hade guldet runt halsen och då kaffekoppens värme hade spridit sig i hela Västerbotten. Säger inte det här med någon högre mening eller ett finger mot himlen men jag säger det med min övertygande tro om att saker och ting faktiskt ibland blir som man vill. Jag skulle skriva till dig om ett år för att göra bokslut i det kapitel som blev mitt liv i dina och Saras älvdalar. Nu är jag hemma i Norrbotten igen. Det andra hemma.

Himlen är rosa och ljust blå över älven där vågorna möter stranden jag sitter på. Grässtrån som vadar i vattenbrynet vibrerar som tusen stumma stämgafflar och jag sitter förtrollad av sensommaren. Jag hittade de där anteckningarna i en gammal jacka igår och inte en enda av frågorna jag skrivit ner innehåller mig. Därför vill jag slutligen tacka för nöjet att få samtala med dig i den där foajén den där regniga dagen för rätt bra mycket över ett år sedan. Det gav mig guld och ord. Det gav min själ skydd mot regnet.

Skickar med texten jag skrev direkt jag kom hem.

Frid och välmående Torgny.

Bästa önskningar från hockeyspelar'n tillika vän av ord
Johan Forsberg
Skellefte och Pite och Lule och Ume
där norrlandskusten värmer.

fredag 12 juli 2013

I gropen lyster tiden.

I Norrlands inland har hittills närmare 500 gropar registrerats. Många tror att groparna använts till förvaring av mat och skuld men det finns alternativa sanningar som berättar en historia fylld med större jävlar anamma än att stapla gammpalt'n som små torra islyktor nere i en meterdjup jordkällare. Som talar om värdighet och motstånd.
Om livet.
Ett finger på den puls som så tillbakadraget men kraftfullt slår i den här delen av landet. Solen i ögat på männen och kvinnorna. Allvaret i att bevara sig själva och varandra och inte låta samtiden få slå sina rena fingrar kring invanda mönster och gamla hjulspår. Det som är värt att bevara ska bevaras med näbbar och klor och gamla modem. För utan internet är man aldrig riktigt redo för strid. Som det var sagt. Civilisationen gör massor av framsteg: i varje krig dödar man människor på ett helt nytt sätt.

Han sitter på den kobenta stolen hemma i det lilla rummet i den ännu mindre byn och svär ikapp med uppkopplingen.
- Det är inte konstigt att ungdomen blir galen av det här, suckarna drunknar av pip och rassel, och jag har alltid sagt att det är med modern teknik som med moderna fruntimmer. Det lever om men blir sällan något gjort.
Det lilla rummet i den ännu mindre byn låg i ett hus som faktiskt ville mer. Man fick ta minst tjugo steg gånger femton steg för att ta sig runt och det här var riktiga karlasteg och ingen stepdans.
- Riktiga karlasteg mäter en meter eller mer. Stepdans mäter man mest i Stockholm.
Som sagt.
- Nuså. Sök: G-R-O-P.
Folket i byn kallar honom för Mytomannen vilket han själv hävdar kommer från ett missförstånd kring en utmaning i att dricka starksprit och häromkring ljuger man inte om sånt. Mytomannen döptes för 46 år sedan till Lars-Erik och det blev också hans första kallsup. Och på den vägen var det: genom livet - mest ensam men ibland på affär'n, ofta missförstådd - men när han frågade sig själv så var övertygelsen stark.
Övertygelsen den blinda tjänaren.
Starkspriten den eviga bödeln.
Gropen.

Väg 373 kommer från kusten och kilar snabbt inåt.
Man hör direkt hur bakvänt det låter i en tid då magneten är magneten och stormarknaden lockar med lägre priser och kedjan med bättre avkastning och staden med högre hus och vännerna med en vardag full av lyx som taco och taxi och kurbad och medmänniskor och motljus och så vidare.
Men inte väg 373.
Den är lång men går snabbt att köra då det finns lite att se, om man inte tittar inåt så klart, och barrskogen och varje träd är en milstolpe beroende på var man startar. Får man slut bensin är det däremot bara till å knata då förbipasserande från någon av byarna inte är särskilt intresserade av att hjälpa skeppsbrutna då det kan vilja sig riktigt illa och vara någon från civilisationen, som typ Glommers, och då börjar de kanske prata om ekonomin och det här med 3G.
Väg 373 kommer från kusten och kilar snabbt inåt.
Den här tidiga morgonen hade den sällskap av Finnström. Finnström hade säkert ett förnamn men det var sedan länge bortglömt. Som med kroppkakan.
Pojken Finnström hade bestämt sig för att träffa sin enda kvarvarande släkting, det var därför han var på väg inåt landet, och med sig hade han en termos men i övrigt inte stora förhoppningar. Lars-Erik hade han aldrig mött öga mot öga men de hade mejlet ett par veckor och fått så god kontakt man kan få via brev om gropar och dans.
Mest gropar.
Egentligen bara gropar.
Och det här med internet och modem kändes alltid en gnutta osäkert.

Senare och datamaskinen kvar i sidostupa vänteläge. De två i köttrymden. Över kalhygget och vidare.
- Vi är snart framme, mumlar Lars-Erik utan att vända sig om och ökar takten ännu lite till.
- Jag är inte van att gå bland rötterna.
- Du vänjer dig.
Finnström snavar ungefär var tredje steg eller ännu oftare. Det var svårt att hålla räkningen.
- Det handlar bara om att känna sig hemma.
- Va?
Skogen blir tätare för att sedan plötsligt öppna sig i en glänta.
- Hit hittar man däremot inte utan att gå vilse, förklarar han och sveper med handen för att visa Finnström som ser förvånad eller yr ut.
De var framme nu.
- Jag är yr.
- Du vänjer dig.
Andhämtningen.
- Visste du att det i Norrlands inland finns närmare 500 registrerade gropar? Det här är den senaste jag har hittat.
Lars-Erik kränger sin kropp ner genom en liten öppning och Finnström vågar inte inte följa efter för att hem skulle han ändå aldrig hitta. Det där med att gå vilse hade han aldrig varit vidare bra på.

Väl nere är gropen bra mycket större än förväntat.
- Man tänker att här hade det rymts palt för ett helt kompani, säger Lars-Erik.
- Beroende på kompaniets storlek, svarar Finnström lugnt.
Nere i ett av hörnen finns ingången till ännu en trång passage som tar de två vidare i det som snart visar sig vara ett virrvarv av gångar i flera våningar. På olika djup träffar man på sovsalar och kontor, ett kök med svängrum för minst fyra bättre hushållerskor, ett bibliotek och brunnar för latrin. Det är en egen värld här under. Självförsörjande med potatisland och eget vatten.
De återvänder mot marknivå efter en bra stund under jord och sätter sig ner i ett litet rum alldeles intill öppningen. Lungorna harklar sig som försommarens båtmotorer av damm och glömt underhåll.
- Här inne satt man visst och höll vakt, berättar Lars-Erik samlat, för faror som kom hit från kusten för att roffa åt sig av malmen och vår unika dialekt. Men fan heller att de gav med sig. I alla fall fram till det att de gav upp.

Senare.
Han åter på 373. Han åter på toppen av sitt livsverk. Den här dagen hade blivit den första dagen i resten av deras liv och kraften i midnattssolens bestämda strålar visade vägen mot kusten igen. Den kust som inte har någonting med Bottenviken att göra, inte Lule eller Pite eller den slingrande asfaltsormens vägarbetsgift, men som på alla sätt ändå handlar om att hitta hem.
Ett pipande modem.
En fräsande viskning av nu.
Livet.
I Norrlands inland har hittills närmare 550 gropar registrerats och Lars-Erik och Finnströms arbete, vårt gemensamma arbete, har bara börjat.
Jag loggar ut nu. Går till gropen.
Men det är aldrig någon som tror mig.
Mig.
Mytomannen.


Publicerad i NSD 2013-07-12

lördag 15 juni 2013

Kväll i inlandet - Av Harry Martinson.

Dialekten hade sedan länge bänglat sig ner genom älvdalen. Det visste Finnen.
Inte lika lätt är det för kött och blod och nostalgi att ta sig för.
Inte minst på grund av alla tysta löften.
Det faller sig helt enkelt aldrig lika naturligt
för en människa.
Visst är det samma älv även om den är längre bort, här säljer ju kiosken både snus och agn så vad finns egentligen att lämna, och det blir ju alltid eljest om man skulle få för sig att flytta. Att flytta är ett skällsord värre än EU, brukar man alltid skämta om här uppe. Här uppe skämtar man aldrig. Och vad är egentligen EU?

Den här historien börjar med en påtår. Inte med sprit.
- Varför åker du inte då? frågade hon och fyllde på koppen.
Hon, Giang, hade jobbat extra här på cafét ett par år nu.
- Det är så jävligt det där med att testa nya saker, mumlade Finnen och fortsatte, du vet att rätt vad det är så gillar man det.
Hon ryckte på axlarna som knakade ovant. De var länge sedan de hade något som folk kallade hållning; axlarna, Finnen och Giang. Men det berodde inte på mörkret. Det berodde på att affär'n slagit igen och man nu fick gå med alla tunga påsar hela vägen från kooperativet. Så sade i alla fall husläkaren. Han blev husläkare när affär'n fick slå igen.
Finnen sörplade ur koppen och fortsatte.
- Precis som när grabben min åkte iväg och kom hem med dig. Har alltid sagt att det är något speciellt med kärleken men då har jag alltid pratat om älven. Trodde inte att han skulle komma hem med något annat än fler fräknar och utan pengar. 'Vi ska gifta oss'? Förlåt men det var lite svårt att förstå. Men så klart. Det var väl enda sättet. Ni började med det praktiska.
Giang lyssnade inte men svarade hummande. Som så många gånger förr. Det kändes nästan bättre när hon inte förstod.
- Du förstår va?
- Mmmm...

Samhället, som i folkmun kallades Byn, i mycket som förväntat; med det nämnda kooperativet, den lilla backen upp mot kiosken där ingen snattade, ett bankkontor som var öppet tisdagar och torsdagar och inte hanterade kontanter men gärna kärleksproblem. Det är så jobbigt med kontanter. Nya området uppe vid Bergstigen byggdes någon gång på 70-talet och sporthallen den kroknade i februari. Kyrkan fick däremot underhåll, av vaktmästaren som knappast vigt sitt liv åt Den Helige Ande; i alla fall inte mer än åt den nya åkgräsklipparen, men detta handlade om bidrag. Kyrkan stod stark. Här gifte sig folk en gång var tionde år men varje vecka var det fika. Sötsaker må vara djävulens påhitt men hit bort ser knappast några allseende ögon, försäkrade prästen, och skattemasen har jag inte sett på flera år. Ni har inget att oroa er för. Finska pinnar, en mjuk pepparkaka, hallongrottor. Amen.

Vid slutet av regnbågen finner man en skatt. Men i Byn finns mest svarta pengar.

Den där backen har än så länge inte blivit utkonkurrerad av större jättar från stan.
- Men tvi fan! Vänta bara, fräste Finnen åt Lidmans äldsta dotter just när han kom över krönet med sin postcykel. Men du har så klart ingen empati för en sann arbetare! Att ni kan leva så här och skjuta budbäraren med era jävla mejl och annat elände.
- Gubbjävel!
Efter Lidmans. Tre röda hus och sedan upp på trottoaren, innan vägen svänger, för att undvika vägarbetet. Vägarbetet tog en paus för några år sedan. Kanske tjugo. In på gränden för att snart tvingas stanna vid Femman och lådan som alltid krånglar. Ett knack på sidan och sedan försiktigt öppna locket, ner med räkningar och ett vykort, sedan upp med stödet och vidare. Rundan skulle ta tre timmar men ofta höll han på det dubbla. Halva nöjet med att dela ut posten är att fundera på avsändaren. Det var något speciellt med det där vägarbetet. Det var något speciellt med att ha hela världen i 20 till 30 kuvert.

- Gubbjävel kan du vara själv, sade Finnen högt för sig själv och tänkte på sin pappas sista ord.
Det var egentligen han som var Finnen men Finnen hade så att säga vuxit in i rollen och det var nu många år sedan farsan dog. Kanske tretti. Begravningen hade varit en storm, inte av känslor utan av riktiga sekundmeter, men hela byn hade nog ändå kommit, fyllt de främre raderna och satt nu där med besvärliga ansikten. Att dö har man på sådana här platser alltid gjort med en vetskap om att det skulle viskas bakom ens rygg. Att dö var att ge upp och att ge upp var för folk längst kusten.
Hon från kiosken sjöng tre psalmer.
Alla grät.
Hon sjöng tre psalmer för mycket.
Sedan var det fika för att det var lördag. Det tyckte prästen var viktigt. Men efter sista doppet stressade alla hem och kvar blev Finnen lämnad med sin fars tystnad och det rent praktiska. Skiten skulle ju under jord. Visst hade han fått ärva mycket - alltså både huset och skulderna och sitt nya namn – men kvar stod det facto. Och han hade aldrig varit mycket för att gräva.
Svetten i vaktmästarens ansikte.
Svetten i Finnens ansikte.
Alltså Ny-Finnen.
Det var alldeles säkert svett och inte tårar. Aldrig att det var tårar. Okej att gräsklipparen tjorvade och att farsan var död, två problem, men det fanns mycket värre saker att slåss mot än känslor.
Till exempel framtiden.
Vaktmästaren torkar en droppe ur ögonvrån på Finnen men sätter samtidigt dit ett tiotal nya med den blöta vanten.
- Hur än gärna man försöker rätta till ett fel så blir det bara värre, mumlar han.
Att gräva skulle ta tre timmar men de höll på det dubbla. Halva nöjet med att begrava någon är att fundera på mottagaren. Det var något speciellt med svetten. Det var något speciellt med att ta hela världen i 20 till 30 spadtag.
Men skiten kom ner.

- Tänker du på det där han sa nu igen? frågade Giang.
Det var en annan dag och en annan påtår.
- Du ser alltid ut som...vad heter det nu igen...skaren? i ansiktet när du tänker.
- Gör jag inte alls. Å jag tänker inte i onödan. Jag har hört man kan få cancer då, svarade Finnen.
Han kom hit varje dag när hans runda var klar. Till Stinas Café.
Så hade han gjort i många år.
Idag var det allt de sade till varandra,
och det var mer än vanligt.

Kväll.
Kanske.
I mörkret såg han olika nyanser av just mörker. Långa hyllplan sträckte sig som staplade horisonter längst väggarna och på dessa: färgburkar, magasinerade drömmar och de orörda sommardäcken. Stolen i bilen var sedan länge nedsutten och vid höger lår försökte en driven fjäder pocka på uppmärksamt. Den fick ingen. I det här garaget hade han suttit många gånger, främst de senaste veckorna, och i bagaget låg den packade väskan. I hans knä, kartan.
Det skulle ske nu.
Han skulle åka.
Kasta sig ut nedströms och någon gång möta kusten och staden och ljuset och folk som vet vad EU är. Han skulle dricka kaffet med skummad mjölk för att det hade han sett på teven och han skulle kanske smaka något annat än den röda paprikan för att det hade han aldrig gjort. 'Då man inte vet hur alternativen är så ska man inte chansa', var precis vad hans pappa hade lämnat efter sig förutom huset, skulderna och namnet.
Det riktiga arvet.
Därför hade han inte smakat grön eller gul eller någon annan färg på paprikan heller för den delen.
Därför skulle han åka nu.
Ungefär nu.
Han kom snart på bättre tankar, gick in, och packade upp sina saker.
Alternativ känns överskattat.
Kvällsmackan med ost och paprika.
Kaffet.
EU?

Några månader gick.
Plumsade.
Finnen bestämde sig varje dag för att åka men delade nästkommande morgon ut hela världen i kuvert till Byns brevlådor.
Lidmans dotter skrek GUBBJÄVEL! men det hade han glömt redan vid första koppen.
Giang drömde om att skriva
i brist på kunskap ett heltidsjobb
i brist på heltidsjobb något nytt
i brist därpå något gammalt
i brist därpå att servera påtåren till männen och kvinnorna och att torka upp efter barnen och plumsa genom livet med Finnens grabb.
- Kan du läsa det här? frågade hon Finnen som nu satt och nästan sov vid bordet.
- Stavningen är sådär, hejdade hon och sträckte sedan fram pappret.
- Det är en dikt jag skrivit. Du vet som Harry Martinson.
Några minuter gick. Finnen samlade sig.
- Första delen är väl okej men sen går det utför. Som i livet.
- Vi ska flytta till Vietnam. Jag och grabben din.
- Okej.

Avskedet var egentligen inget speciellt. Som när farsan dog men lite mer levande och med färre tårar.
Förlåt svett.
Det här skulle bli bra för alla. Grabben och Giang skulle starta om på nygammalt men också för Finnen väntade en annan slags morgondag. Han hade den här gången inte bara packat utan också släckt brasan i vardagsrummet. Nu skulle han bara säga 'på återseende' till vaktmästaren. Han var den enda som visste. Och gömma undan katten på något smidigt sätt.
Kanske i forsen.
- Ha det så bra då och skriv gärna. I alla fall vid jul.
Grabben satte sig i bilen utan att svara men det var som vanligt.
- Visst vet du att mitt namn betyder 'älv', avslutade Giang och kramade Finnen snabbt.
Sedan vidare mot världen.
Han skulle vidare mot kusten.
Så snart katten var dränkt.

Borta vid backen, ni känner den vid det här laget, kommer bilen tillbaka men ingen är där för att välkomna budet. En del är nere vid forsen, andra står vid Stinas Café men de flesta väntar på något som är mycket svårare att sätta fingret på.
Till exempel förritin.
Hon parkerar på grusgången just när Finnen kommer tillbaka.
Han är blöt upp till armbågarna.
Hon är blöt i hela ansiktet.
- Grabben sa att han skulle gå på toaletten och sedan sköt han sig. Han sköt sig, berättade Giang sakligt men hon grät inte längre. Hon kan bara ha gråtit i 20 minuter. Aldrig längre.
- Pojkjävel! svarade Finnen.
- Nu är det så här att jag har ingenting i Vietnam och här får jag inte uppehållstillstånd längre.
- Statjävel! svarade Finnen.
- Men...
- Vi börjar med det praktiska. Du får väl bo hos mig då. Det är enda sättet. Men katten den har jag dränkt.
- Så länge du lovar att inte prata bakom ryggen på grabben. Han gav inte upp. Han var nog bara rädd för förändring.
- Ja, svarade Finnen. Det riktiga arvet.

Han lyfter väskan och drömmen om kusten från bagaget på bilen.
Ställer båda två på grusgången.
- Låt gå. Om du fortsätter att skriva. Och någon gång sprätter lite mjölk på kaffet.
Han ser på Älven och bestämmer sig för att det räcker,
med ett vägarbete.

Dialekten hade sedan länge bänglat sig ner genom älvdalen.
Men det faller sig helt enkelt aldrig lika naturligt
för en människa.

Den här historien slutar med en påtår. Inte med sprit.

söndag 9 juni 2013

Patientupplevd kvalitet.

Igår
när jag var ung
sprang vi över ängen utan rädsla för sorkfeber
såg vi rakt mot solen
med två friska ögon
och isglassen smälte alltid lagom snabbt
under översyn av en tunga och en mamma

Igår
när jag var ung
fanns ingen patientupplevd kvalitet
för de rena korridorerna
lika ensliga som punkmusik
fanns bara långt långt borta
om flera år eller i England
i värsta fall hos någon avlägsen släkting

Idag
är ett liv efter min återfödelse
och imorgon är bara en sekund bort
i vårregnet talar tusen röster i munnen på varandra
men ingen
jag säger ingen
vet vad fan det är frågan om

Igår -
Idag -
Imorgon -

Det kan vara när som helst.

lördag 8 juni 2013

Jesaja, 28:x

Mitt emellan
sportbaren och altaret
hade Döden parkerat sin sportkombi.
Det är något särskilt med att Döden alltid måste rulla med tonade rutor
rädslan för solljuset
ivriga fans
eller bara av fåfänga.

Mitt emellan
tårarna och en stor stark
satt Döden och tomkörde livet.
Det finns något överjävligt med att Döden alltid lyssnar på bra musik
Dark Eyes
Fur Alina
eller bara älven.

tisdag 4 juni 2013

Det sjätte F är Farväl.

Det fjärde F är Flickan, så smilande och skön; hon lockar dig till dårskap som får sin svåra lön.

Karlfeldt skrev det där och någonstans mitt i meningen, med livet?, så fanns hon bara där i sovrummet. Nätterna hade inte varit sig lik i två, eller tre, eller tolv veckor. Hur många visste man inte för att tiden verkade inte spela roll i ett sammanhang av känslor och roulette. Här inne finns inga klockor, sade den kvicka turisten men förstod inte alls att det egentligen handlade om att 'här inne finns inga vänner'. Här inne finns bara död men för att göra det ordentligt måste man ta hissen upp på översta våningen. På alla andra våningar går det inte att öppna fönstren. Ska man verkligen dö måste man ta sig förbi hotellvakten som vill se ditt hotellkort eller ditt testamente och sen måste du ta hissen till högsta våningen och sen måste du kasta dig ut och landa på i bästa fall asfalt. I sämsta fall en pool, en sanning eller en familj från Nebraska. Märkligt nog kommer de alltid från Nebraska.
Där inne finns inga klockor och i mitt sovrum finns inga vänner.
Varje natt.
Högsta våningen.
Asfalt.
Hon.
Död.

Tre timmar innan läggdags blev aldrig vad man hade tänkt sig och rann snarare över till morgonen. Morgonen var egentligen bara en anhalt för att kunna fortsätta livet. Beställa tjocka pannkakor av smala människor.
Beställa mer tid av Herren.
Herren? The Lord.
För här inne var det han som bestämde vem som skulle få lönnsirap och vem som fick nöja sig med blåbär. Jag blev alltid utan båda. Men tro fan det om man ska stå på sig.
Det heter faktiskt plättar.
Plättar? The Plätts.
Morgonen eller förmiddagen eller då man inte orkade lyssna mer till sin egen stilla klagan, och värmens djupa hunger. Och Karlfeldt.
När man satt där i mörkret på sängen.
När man sätt där i ljuset med älven.
Tänkte tillbaka på för tre djupa andetag sedan och förstod att om lika långsamt som de unga lövens svajningar och lika osäkert som världens överlevnad fanns man nu ensam igen. Det bortglömda kyskhetsbälten. Tom. 
Utan kort på hand.
Ett. Två. Tre. Fyra. Fem.
Noll.
Utan pengar på banken
Noll. Noll. Noll. Noll.
Noll.
Men med ett fuck (you) som kanske allra mest försöker icke-förklara om instanser, papper, möten, åtgärder, omfördelning, utbildning, kompasser och bajs. Och Karlfeldt så klart.

Är jag den enda?
Nej.
Är jag den enda?
Ja.
I väntrummet satt kanske femton personer och det var svårt att se vilka som egentligen behövde hjälp. Mannen just bredvid hade somnat av alkohol. Det var alldeles säkert alkohol för det luktade billig whisky. Jag var den lukten bekant. På min inre resan från punkt A till punkt Jim Beam hade timmarna varit åtskilliga och i avsaknaden av likvida...blä....av cash lärde man sig att känna igen vissa lukter. Medan andra försvann.
Det daggvåta gräset. Borta.
Sågverket mitt emot. Borta.
Fyra fingrar starkt med en skvätt tropisk juice. Och dimman låg tät över fjärden.
Kvinnan. Barnet. Kvinnan med det andra barnet. Jag tappade räkningen efter sex men det var allra säkrast 15. 15 människor och endast en eller två spelade roll. Resten var bara raka streck i små kolumner och sned skrivstil på raka rader och korta försök till att sätta sig in i känslor. Det blev lätt utsvävande när man försökte närma sig. Det var bara då dialekten fick fart. Det var bara då man skrattade åt världens allra hemskaste trick.
15 människor.
Men bara en skulle helt säkert dö.
Han hade hotellnyckeln i handen.

På andra sidan staketet är gräset aldrig lika grönt som man minns det från drömmen. Men det finns ett hus och knackar man på så kan man få stanna längre. Men aldrig nog länge.
Du vill nog glömma. 
Jag har myggbett överallt.

Planet landade.
Det blåste kraftigt från öster. Nej väster så klart.
Nordanvinden var påtaglig när informationen mötte den enda passageraren. Han satt mest tyst och lyssnade utan att förstå precis som om det skulle göra att situationen försvann. Nordanvinden drev genom medvetandet som en ungdom och kvar fanns snart bara spillror.
Vraket.
Söndersliten metall, sådana där små Coca Cola-burkar, hans själ.
Över den sluttande gräsmatten ner mot älven låg spillrorna av två, eller tre, eller tolv veckor.
Nordanvinden.
Hotellvakten.
Familjen från Nebraska.
The Lord.
Och Karlfeldt den jäveln.

Jag satte mig ner och orden lossnade,
blev till minnen,
blev till Minnen.

Karlfeldt har ingenting på Torgny.

Och jag fick aldrig bjuda på kåldolmar.

Tre. Två. Ett.
Noll.
Död.

måndag 13 maj 2013

Fallskärmar, kalsonger och kyssar.

I vardagsrummet.
Inom dessa fyra väggar ryms inte världen bortom. Dom hade aldrig pratat om saker som var bortom: om krigen, miljön eller om kvinnorna.
Kvinnorna.

- Har du hört talats patriarkatet?
- Patriark-vad?
- Patriarkatet.
- Du vet hur det är med mig och svåra ord. Jag försöker ta ett i taget och just nu är det sudoku.
Bilagan låg i hans famn och de tomma rutorna stirrade hålögt.
Som killen på omslaget. Han som alltid var så läcker. Från det där programmet. På fyran.
Det var alltid svårare med namn än med ansikten.
Det var alltid lättare med siffror än med människor.
Det fanns något definitivt i siffrorna.
1 till 9.

- Man ska alltså sätta in siffrorna i rutor. Det gäller att placera in siffrorna 1 till 9 på ett sådant sätt att varje vågrät rad, lodrät rad och låda på 3 gånger 3 rutor innehåller varje siffra exakt en gång. För att det ska vara ett äkta sudoku får det bara finnas en enda lösning. Och det betyder alltså att man måste börja om från början om det visar sig att en enda siffra satts i fel ruta. Det är logik. Det är slutgiltigt. Jag tycker att livet borde vara mer som ett sudoku.
- Jag vet vad sudoku är.
- Vad sa du att det där nya pusslet heter. Patriarkatet?
- Ja. Och det finns bara en lösning.
- Spännande.
- Mm..
Han på omslaget hade gjort något bra och man brydde sig.
Hon på omslaget hade gjort något bra. Eller nått. Och man brydde sig. Eller nått.
- Vad heter han nu igen. Killen på omslaget. Han som är så rolig i det där programmet.
Vardagsrum. Jag är vad jag heter.
Här finns inte plats för känslor eller livsnerv. Den insuttna fåtöljen kan inte berätta historier utan blir i bästa fall ett långsamt bildspel över tidpunkterna som inte spelat någon roll. I värsta fall blir den kaffeved.
Det finns något definitivt i siffrorna.
Något bortom.

I köket.
Det bubblar övertygat från en kastrull och med samvetet hängande kring fotlederna finns världen i kryddskåpet. Hon och han hade bott i den här lägenheten sedan hon hade gjort slut med sin ex-han. Ingen skulle kalla det för en jakt efter en norm men det var så enkelt att flyta med.
- Min farfar sade alltid att man ska passa sig för att röra runt för mycket i kärnfamiljen. Rätt vad det är så har det blivit smör. Hans hesa skratt gjorde mig alltid rädd.
Hon rörde om i kastrullen och skrattade rossligt som man gjorde förritin.
Ha. Ha. Ha.
Hon rörde om i kastrullen som man gjorde förritin.
Som man gjorde nu.

- Hur vet man vad som är kvinnosysslor och vad som är manssysslor nuförtiden? Hur vet jag vilka filmer jag ska gråta till och vilken parfym som luktar lavendel? Det finns väl inte en jävel numera som inte vet hur lavendel luktar. Och kläderna sedan. Ska jag klä mig kvinnligt eller ska jag klä mig som jag vill eller ska jag klä mig som jag vill bara för att alla andra vill ha det så? Lyssnar du?
- Ja.
- Hur mycket ska jag ta för mig i sängen och hur mycket snus ska jag spotta på världen för att den ska vara också min? Hur mycket pengar ska jag tjäna för att det ska vara rättvist och hur stor kuk ska jag ha för att det ska vara jämställt. Lyssnar du?!
- Ja.
- Vad sa jag då?
- Det var det där med lavendel.
- Maten är klar.
- Jag har tur som hittade en kvinna som kunde laga mat.
- Ha. Ha. Ha.
Det rossliga skrattet.
Det rossliga samhället.

Enklaste sättet att lösa samhällsproblemet på är nog att blunda. Då ett fel på vägen gör så att man får börja om från början. Ett steg åt fel håll gör att man missar i lodrätt eller vågrätt eller i att det handlar om människor. Man stressar och skriver sanningen som inte matchar sanningen när man vänder upp och ner på tidningen. Han som alltid var så läcker bryr sig inte. Världen är upp och ner. Världen är förskjuten och upp och ner och en plats där vi pressar våra huvuden till att handla om pussel och inte om oss.
Den färgblinda har inget problem med Rubiks kub.
Det ena könet har inget problem i att tjäna mer.
Det fanns något definitivt i siffrorna.
Och för 4000 brutto får man en bra grill.
I köket.
I köket.

Hon var på väg till gymmet.
Det var gympa men det hette något annat. Något på engelska och något som verkade nytt.
Hon hade druckit 33 centiliter men inte en enda kalori. Det är så man gör det. Det handlar inte om att bli smal utan det handlar om att bli sund, att resa i sin egen kropp, det handlar om att göra det för att folk ska se en, det handlar om likes och om bekräftelse.
Nej!
Det handlar om en sund livsstil.
Strong is the new skinny! står det på mobiltelefonens skärmsläckare och det har blivit mantrat.
Träning handlar om att synas, om avokado och om kvarg och kanske om mat som vi åt för tusen år sedan. Så länge det är inte innehåller en enda kalori. Vi måste se skuggorna på våra kroppar för att dölja svärtan i vårt inre.
Nej!
Det handlar om en sund livsstil.
- God morgon, säger hon till Hon när de möts vid övergångsstället. Sån där cardio?
- Spinning och sen core. Jag tog en fuskdag igår och gjorde en milkshake på proteinpulver. Du borde testa.
- Kanske.
- Men ska jag ut och resa snart, Thailand!, och då vill man liksom att naveln ska sticka ut.
- Vill man?
- Spinning och sen mage och sen avokado.
- Men känner du verkligen att du gör det här för dig själv?
- Skojar du?
- Nej.
- Det är klart jag gör. Har snart 4000 följare på Instagram.
- Men känner du inte att du objektifierar din kropp?
- Skojar du?
- Nej.
- Jag har ju läst genus på universitetet.
Hon var på väg till gymmet.
Hon var på väg någon annanstans.
Nej!
Strong is the new skinny is the new förtryck.
33 centiliter men inte en enda kalori.

Framme på jobbet kunde hon inte tänka på annat.
Hon tänkte på hur Hon satt på spinningcykeln och svettades till Ellen Degeneres på en tv-skärm och hur världen snurrade lite lite fortare för varje pedaltag.
Runt runt sin egen axel.
Runt runt ett påhittat lillfinger.
Korridoren bort mot gympasalen ekade tomt för att det snart var påsk och då skulle alla minsann fira hur han fick lida, upphängd på korset, och sedan skulle vi fira lite till med nubben och med sillen. Hon skulle fira hur dom hade fått lida, upphängd på en fallos, och sedan fira lite till med nubben och med sillen. Korridoren var inte mer än 40 sekunder lång men hade mer att säga än en handfull vardagsrum. Här fanns människor och möten mellan åsikter och kön och åldrar och etnicitet. Här fanns livsnerven.
Hon hade varit lärare sedan hösten 00.

- Sätt er ner och var tysta. Idag ska vi prata om impressionismen. Om Monet och Pissarro.
Ett dovt sorl av missnöje och/eller våren hördes i rummet.
Han, han med stor mun, räckte upp handen.
- Fröken?
- Ja.
- Varför är det så mycket lättare att rita en kuk än en fitta?
- Det får ni lära er på i B-kursen.
Alla skrattade.
Hon skämtade.
Hon skämtade?
Insikten och frågan växte på henne under tre sekunder och världen verkade ha nått maxfart. Pedaltag efter pedaltag och den första svettdroppen över ryggslutet fick snart besök av en tredje och en fjärde och en femte. Hon blev blek eller genomskinlig.
- Eller så är det helt enkelt något vi får lära oss att leva med...
Klassen tystnade snabbt.
- ...att vissa har förtur och att det har kommit till att bli en norm för mänskligheten att lära sig om männen och hur männen vill ha det. Vilken plats vi får ta för att stötta underifrån utan att stå i vägen. På vilket sätt männen får se ut och på vilket sätt vi bör se ut. Det handlar om lavendel och om patriarkatet. Om vad man lär sig att rita.
De 40 tomma ögonen i de 20 fyrkantiga huvudena.
Mänskligare än sudokus.
- Vad är patriarkatet? frågar han försiktigt och munnen är nu bara hälften så stor.
- Låt oss börja med Monet.

I sovrummet.
- Jag träffade en tjej idag när jag skulle gå till jobbet. Hon skulle träna för att naveln skulle stå ut. Tycker du att det är snyggt?
- Jag tycker att det är lite äckligt med navlar.
- Men du förstår vad jag menar. Att det är snyggt att vara sådär keso-smal.
- Det handlar väl bara om att må bra med sig själv?
- Kan man verkligen göra det nuförtiden. Blir inte allt en jakt mot att skapa sitt perfekta jag på internet eller på klubben? Sund har blivit det nya axelvadd.
- Kanske. Men det är likadant för oss killar.
- Håll käft.
- Jag läste på internet om patriarkatet idag. Det verkade som en konspiration av feminister som fått för lite kuk. Jag trodde att kuk var något som man förtjänar.
- Håll käft.
- Får man inte skoja längre?
- Too soon. Jämställdheten är sjuk men har inte dött än. Det har däremot hoppet.
- God natt.

söndag 5 maj 2013

Selma blir kuvert.

Hittar brevet
i fickan på en övervintrad svart jacka
och jag minns dig direkt
hur orden aldrig kom nog ofta
men vi hade ju kommit överens
om att ge livet tid
även om det var halva tjusningen
att finnas någon helt annanstans.

Pappret är vikt
på mitten och på mitten och på mitten
och den ena sidan är sliten
bokstäverna så bleka att
man måste böja sig mycket nära för att se liv
men pulsen finns där
blodet, skrivstilen, vi
i tretusen tecken eller mer.

Du berättar
hur du går på gatorna i min stad
det mulnar på och tre katter
inklusive du
gömmer sig undan regnet i skogen
men barrträden här uppe växer sig aldrig täta nog
för att rädda en
och det är likadant med självförtroendet.

Selma blir kuvert
för vi vet att hon inte skulle misstycka
där älven alltid är nummer ett
där livet alltid är något annat
och jag minns dig direkt
hur vi kom överens om att gömma oss själva
i en övervintrad svart jacka
Frid då
Nej:
Adjö.

tisdag 16 april 2013

Fyra korta om SYNTHESIZER.

I.
Lika mycket som livet
En synthesizer
vi gick sida vid sida
till tonerna av 250 olika ljud.

II.
Du tryckte på mina knappar
synthesizer
och varje ljud
blev så mycket annorlunda.

III.
Från precis nu
C-dur
till något som betyder kärlek
fanns alla svaren
i en sliten synthesizer.

IX.
Fingrarna bresade
synthesizerns tangenter
fanns rätt klang gömd.

fredag 15 mars 2013

Jag minns.

Det är inte bara när det går åt helvete man ska utvärdera, sade tränaren till oss för många år sedan och fortsatte: utan det är viktigt att ibland bara ta ett steg tillbaka och tänka. Nästa match slog han sönder två klubbor och en sopkvast. Kallade målvakten för fitta.

Jag minns
hur jag hade problem att åka skridskor
medan de andra svischade förbi
på översteg och säkra fötter
i jakten på en dröm
miljoner kronor
ett omklädningsrum med bubbelbad
och att få vara nån.

Jag minns
hur pappa putsade mitt visir
med schampo och kärlek
för att kylan inte skulle få fäste
om utsikten
och insikten
på uterinken där var det 20 grader kallt
där min kompis ändå hade åkt
sedan morgonen.

Jag minns
beskedet
som rubbade ett helt liv
mitt mitt mitt
och att ingen trodde mig
då jag berättade att tårarna
visst var allergi
inte alls ett stukat självförtroende
utan pollen
i slutet av november.

Jag minns segrarna
blodet och benkrosset
ett öga för ett öga
och två framtänder för tre poäng
med siktet inställt på att överleva
bara en dag till
en period
ett ögonblick
i rampljuset eller under rubriken
katalogiserad som gubbslem
fanns inget annat.

Jag minns inte förlusterna
på samma sätt som man inte minns
den första kärleken
bästisen som försvann
våren
tre minuter innan läggdags
och vägen hem
men det är den sorts ärr
som försäkringsbolagen vägrar stå för.

Jag minns vännerna
som med försikt men på tre dagar
fanns i ens liv
nakna inför världen
men tillsammans mot den
med ibland en enda gemensam nämnare
och andra gånger samma dagbok
strid med kniven mot strupen
och i bästa fall lasagne
men sen försvann han till ungefär Ryssland
eller Sundsvall
eller ett bättre vetande.

Jag minns människorna
ramen
runt det heliga skådespelet
ansiktena
som skrek att jag var en idiot
men som omöjligt kunde veta
ansiktena
som skrek att jag var en hjälte
och fick varje droppe att kännas värdefull
oavsett smak.

Jag vet
att jag har problem med att åka skridskor
medan de andra svischar förbi
på översteg och säkra fötter
i jakten på en framtid
ser jag ödmjukt på gåvan
att få vara en del av ett sammanhang
en gemensam puls
av pisslukt och äkta känslor

Och det. Ska jag minnas.

onsdag 13 mars 2013

Samma skrik i andra korridorer.

Minns henne tydligt. Med det svarta håret och det till synes ännu mörkare sinnet, skorna var ofta oknytta, stegen långa och rappa men det blev aldrig en karikatyr. Minns henne tydligt. Från ungdomen och från skolan och när hon med eftertryck frågade om det inte vore på sin plats att hon pissade vår klassföreståndare i munnen. Tystnaden skrek i rummet och hon skrek snart i korridoren i vilken hon förpassades till. Det var inte bara en motkraft till en överhet, det var något mycket starkare och viktigare och något mycket mer främmande än ett ungdomligt långfinger. Vi andra skrev lydigt det oförberedda provet och smög sedan ut. I världen som ännu bara var på låtsas.

Vi gick i samma klass, kanske två eller tre år, och jag förundrades gång på gång över kraften och motståndet. Dagarna kunde byta skepnad i ett ögonblick bara för att hon vågade säga ifrån. Vågade stå upp för något oavsett om det var rätt eller fel. Själv tog man med sig sina åsikter i den slitna ryggsäcken, bet ihop, svalde stoltheten och blev en del av korridorerna och fick ibland en klapp på axeln och ibland högsta betyg. Man tog den andra vägen. Den snitslade.

”Min bästa egenskap? Att jag är konflikträdd”, skrev jag på skoj men på fullaste allvar på Facebook för att öppna mitt innersta och erkänna mig förlorad. Ett rop på hjälp i ett forum av eko. Jag vet inte om det gjorde varken från eller till. Jag vet bara att det kändes som en sanning. Tänker tillbaka och tänker att inte speciellt mycket har förändrats. Från lagom avstånd ser jag henne men den här gången är det ljuset som är framträdande och inte mörkret, det är andra överheter och längre korridorer, kanske är vi äldre. Och spänning är fortfarande elektrisk. Någonstans därute måste det finnas några som pissar orättvisor i munnen och andra som bara smyger ut. Det oförberedda provet är nu livet. Och världen är i högsta grad verklig.


Publicerad i Norran 2013-03-11

måndag 4 mars 2013

Monstret under sängen.

Man hittar sig själv i en buss, i ett flygplan, i Skåne eller i Göteborg och med strama läppar men ljusare framtidsutsikter. Det luktar vår men man tar intrycken med en nypa salt då man vet hur illa det kan gå om man ger sig hän, försvinner, och packar undan sina dunjackor och sin överlevnadsinstinkt i det trånga källarförrådet. Människorna på gatorna här har solglasögon och bråttom, deras hundar hinner inte med och släpas bakom i kopplet, deras tankar skjuts däremot alltid minst ett par dagar framåt mot en mål och en mening. Mot imorgon imorgon imorgon. Jag sitter på en stol med en kopp kaffe och en vän. Jag sitter på en stol med en kopp kaffe. Någonstans därute finns så klart en mening med att våren verkar vara på väg, det gäller bara att inte ta ut något i förskott.

Ensam på hotellrummet. Bara korridorerna känns bekanta. Jag läser 20 sidor ur en antologi av Göran Palm. Jag äter ett päron. Jag går ut på en promenad. Men ingenstans finns det där övertygade lugnet som man under sina bästa dagar kan luta sig mot. Det beror nog mest på slukhålet. Världens otäckaste ord i sin direkta mening men ännu mörkare som metafor över alltings förgänglighet. Nyheten: En 36-årig man i Florida svaldes av jorden när ett slukhål öppnade sig i hans sovrum, är inte bara otäck utan också ständigt närvarande. Som en påminnelse. Som monstret under sängen.

Men bussen och flygplanet hittar alltid hem. Landar försiktigt i snöovädret och våra fötter smyger de också över det plötsligt okända underlaget. Sulorna hade vant sig vid barmark. Sulorna är helt enkelt inte som själarna. Det var ett tag sedan men man andas snart luften utan att kroppen försöker säga ifrån, man kan släppa ner axlarna, väntar på att pulsen ska gå ner men det är inte som vanligt. Släpad i kopplet, och kuvad under slukhålets ständiga hot, så känns det plötsligt inte alls fel att sikta mot imorgon. Någonstans därute finns så klart en mening med att våren dröjer, det gäller bara att se nog långt fram.


Publicerad i Norran 2013-03-04

tisdag 26 februari 2013

AC/DC.

Fann mig själv
tre minuter utanför de stora dörrarna
med en insikt om att livet kom till mig
samtidigt som döden
och en inplastad ostsmörgås.
Kanske var det ödet.

Du skrek
berättade man för mig
i flera oktaver och med slem
och med blod och med frustration
över en melodi jag kände igen
från ett gammalt blandband.
Kanske var det AC/DC.

Hemma igen
två dygn eller ett liv senare
med dig i en mjuk korg
som jag ställde i hallen
andades ut
och in
ut
och in
för att samla tankar och luft
förstod att det här var något nytt.
Kanske var det ödet.


Publicerad ingenstans men finns i en påbörjad novell.

måndag 25 februari 2013

Dansar i bruset.

Ser skorstenen från fabriken ute vid kusten. Ser den lilla kiosken längre bort på gatan. Ser mig själv i en spegel och håret verkar nyvaket. Framför datan. Framför internet. Framför världen och med högerhandens små rörelser kan man helt plötsligt pilla på saker som man i sandlådan endast kunde drömma om. Där ens ungdoms-jag grävde och grävde i hopp om att möta Kina och nya världar men istället kletade nyllet fullt med kattpiss och folköl. Det finns en oändlig resa i det lilla tidsspann som innefattar mitt liv. Att på ett decennium ha lyckats reducera världen till en knapptryckning. Inte alltid helt utan problem. Inte längre svindlande. Men alltid med en strävan mot att förstå.

Mem - "En ur kulturarvet utbruten enhet, hypotetiskt sett analog med en specifik gen, och lydande under samma naturliga urval beroende av sina fördelar inom den egna idéfenotypen för sin överlevnad och utbredning i kulturmiljön”. Äsch. Mem är ett nätfenomen, en nätreaktion, där ofta smala och knasiga flugor sprider sig över internet och plötsligt blir en del av oss. Det har varit söta djur, Gangam Style, folk som försöker att göra sig illa på roliga sätt eller se ut som ugglor, och nu senast Harlem Shake. Harlem Shake går ut på att många människor dansar tillsammans i typ konstiga mössor. Lite som en studentfest. Sedan filmar man spektaklet, lägger ut det på internet, och på ett par dagar har memet dragit över 180 miljoner visningar. Det har blivit en del av oss. Vi har blivit det.

Min rufsiga frisyr och mina blanka ögon. Yrvaken inför framtidens hets mot att få sina 15 minuter i skenet av skärmens ljus. Jag känner mig som en kålsupare. Vi, ni, ungdomen och medelåldern kämpar mot att synas i ett allt mer grovkornigt brus av trivialiteter och nonsens. En jakt på bekräftelse med avsmak för sanning, ett gatlopp i en labyrint, en metafor som saknar grund. Jag sätter mig i sandlådan åter igen. I hopp och tro om att det inte är i pisslukt, men väl med skit under naglarna och genom ett öppet sinne, som världen blir lite bättre. Det är mitt mem till världen.


Publicerad i Norran 2013-02-25

måndag 18 februari 2013

Tonartshöjde mitt gråa liv.

Det är dagen efter. Och jag går i samma korridorer. Det är dagen efter och på golvet ligger rester från då stormvinden drog in över staden. Fjädrar från en rosa boa har sopats mot väggen i ett halvhjärtat försök att glömma. Lukten har inte bestämt sig. Publiken är borta men luften vill inte riktigt släppa taget och bli mänsklig, bli vardag, åter igen bli ett med djuret och svetten och de verkliga tårarna. Utanför arenan packas den sista långtradaren med de sista lådorna och snart har man glömt oss. Förälskelsen drar vidare mot andra deltävlingar men samma innehåll. Det är bara vi som är utbytta.

Kvällen innan. Dagen med stort D men små likheter. Jag hade bestämt mig för att försöka, ge mig hän, kväva mig själv med en discokula och bli en del av ett sammanhang. Det kändes festligt. Det kändes läskigt. Hemma framför stora spegeln gjorde jag miner och verkade uppriktigt glad, klädde mig i gå bort-kläder, tränade på tummen upp och upprepade MELLO MELLO MELLO som ett mantra. Det blev äkta. Det blev på låtsas men jag blev det på riktigt. Kom dit i tid och trängdes och köade och såg ett arrangemang värdigt en diktatur och en tävling värdig en diktatur och jag skrattade när jag borde skratta och jag överlevde och röstade och jag trängdes och jag kände mig som en del av ett sammanhang och jag försvann i en dimma av kall rök och varma känslor. Jag vet inte vad som hände. Jag blev bjuden på kaffe och mys. Man tog mig i sin famn.

Det är kvällen efter. Jag har under ett helt dygn sopat intrycken mot den bakre väggen av mitt medvetande men kräver nu mig själv på ett svar. Det låter mindre farligt än vad det är. Det låter nästan okej. Vet inte om rätt eller fel låt vann eller fick en andra chans. Vet inte om folket tyckte att manuset var bra. Vet inte om man bryr sig om patriarkatets upprepade käftsmällar. Vet inte om jag såg Christer Björkman. Det enda jag vet är att många människor tycker att det är skönt att finnas i ett sammanhang. Jag försökte men det kändes nog mest som en jävla schlager. Men så klart. Det är bara innehållet som är utbytt. Och mitt liv drog vidare mot nya deltävlingar.


Publicerad i Norran 2013-02-18

söndag 17 februari 2013

Cirkusen drog förbi.

Vi satt på parkeringsdäcket
och såg cirkusen dra förbi.
Solen gick upp
eller ner
det skiljer bara minuter så här års
och den grå asfalten välkomnade färg.
Det gjorde också vi.
Du hade hånglat med min kompis.
Jag hade inte hånglat med någon
bortsett från natten
intrycken
ytligheten
vännerna!
(Doften från en popcornmaskin)
vännerna?
ytligheten
uttrycken.
Uppe i lägenheten hade människor somnat
det kändes bäst så.
Här nere var det svårare att veta.
Vi satt på parkeringsdäcket
och såg cirkusen dra förbi.
Kanske var det våra liv

lördag 16 februari 2013

Rasism - en rotvälta.

Åt sydväst skjuts vi genom landet och utanför mitt fönster finns i varje ögonblick en ny bild av det Sverige som sakta har börjat rinna oss ur fingrarna för att där nere i avgrunden ta mark. Dropp, dropp, dropp. Men ljudet är sedan länge bortglömt. I den fukten närs råttor stora som katten och åsikter små som fingerborgen. Åt sydväst. Den nedlagda skolan gapar förvånat och endast gardinerna vill liv, bensinmacken är naken, tvingad till snabba tankar och sedelinmatningen fungerar en gång på fyra, ibland inte ens det. Den våta asfalten vi åker på leder till Värmland och uttalade mål men vägen dit gör att man åter börjar tänka, på världen bortom diket, på orättvisor och en bortglömd medmänsklighet. På pekfingrar och gester, mot olikheten, den som vi istället borde applådera. Man förstår nu att det är sant som dom säger. Och jag pratar för mig själv: tror nog att någon glömt bort oss. Tror nog att vi glömt bort oss själva.

Problemet har haft olika angreppspunkter: ibland har det varit att bibliotekens kamp mot fördomar nafsat sig själv i stjärten och glömt ord som yttrandefrihet. Senare; en äldre sportjournalist som ville in för att värma sig men mycket snart hamnade i en svinkyla. Det har varit, och är, internetforum, skolgårdar, fikarum och det dolda spraket i stugorna. Röken ur skorstenarna och opinionsundersökningar, elden, rasismen, om den så är till vardags eller fest, är där närvarande. Den är där. Den är här. Ibland vet vi inte, ser den inte, vill inte se den, kastar något gammalt över den, klappar i smyg, matar den med rester från dagen, intryck eller brödbitar. I fukten och stor som katten. Fräsande.

By blir till skog och skog blir till by – ett bildspel som repriseras i mil efter mil. Min kropp har inte hälften så mycket problem som resten; huvudet, Sverige och världen. Jag räknar rotvältor men ger snart upp då antalet får övertaget kring min koncentration. Tänker istället på om det beror på dålig inställning eller på Gudrun. Vilken än just den sanningen må vara så ser jag något mycket livgivande i att rötter blottläggs, att stammen läggs omkull så att verkligheten kan synas. För trots att vissa tycker att man ska låta gamla saker, värderingar, människor och tallar få fortsätta med sina skeenden i lugn och ro så är det allra nödvändigast också att öppna ögonen. Att se djupare. Vi kan inte bara prata med oss själva, om oss själva, för om vi inte gör det här tillsammans kommer vi aldrig att hitta tillbaka. I stormen är snart världen ett kalhygge. Och i avgrunden är varje droppe den som rinner över.


Publicerad i Sveriges Radio P4 2012-11-16

torsdag 14 februari 2013

Baghmati eller älven.

Baghmati.
Jag är 12 år. Men dör när jag är 13. Man dör om man vill det.
Sniffa lim. Dyka efter pengar. Och mamma är full.
Baghmati.
Jag dyker från stranden.
Fyller magen. Med mat och liv.
Jag gör det för att överleva.

Älven.
Jag är 60 år. Men dör när jag är 61. Man dör om man vill det.
Hålla andan. Dyka efter minnen. Och jag är full.
Älven.
Jag dyker från stranden.
Fyller hålen. Med tro och hopp.
Jag gör det för att överleva.

Vattnet är varmt.
Vattnet är kallt.
Den flyter i dalen.
Vinden har nu blåst bort våra drömmar.
Och vi fick aldrig träffas.

onsdag 13 februari 2013

Harsprånget.

Det är kallt här. Men kaminen skriker, spottar och fräser för att hjälpa mig och mina tjocksockar i kampen mot gammeldags isolering. Radion, den gröna med stukad antenn, pratar som vanligt med hes röst. P4 Norrbotten från Jokkmokks marknad: Vild-Hasse, Finnen och Korvhandlare Bengtsson diskuterar pärleporten och kubanska cigarrer och man kan se ångan från deras munnar, iskristallerna i skägget, de långa liven och det korta allvaret. Mest av allt skratten. Titta på spåren från haren där ute, säger mamma och avbryter radiovågorna. Den tar alltid samma väg.

Det är kallt här. I den andra världen, med andra värden, men tyckarna skriker, spottar och fräser för att hjälpa någon eller sig själv i kampen mot gammeldags eller i högsta grad aktuella åsikter. Internet, med stukad självcensur, pratar som vanligt med versaler. På Twitter och i papperstidningar och i tv-soffor och hos grannen och i förtältet diskuteras de andra människorna. Man kan se glöden i deras ögon, de yviga gesterna och den snabba kicken. Mest av allt skratten. Eller gråten. Titta på den större bilden, säger ingen och hatet fortsätter. Det tar alltid samma väg.

Kyla eller kyla är det liv man lever i åtminstone halva livet. Det är en uppdelning som heller inte är beroende av klimat. Det finns inga dåliga kläder i en orkan blir det finns inga dåliga åsikter i det samhälle som kommit till att handla om att dela ut käftsmällar. Uppåt eller neråt eller på den andra kinden. Haren då? Mästare på att förvilla sina förföljare genom att springa tillbaka i sina egna spår för att sedan göra ett långt hopp, ett så kallat avhopp, vilket gör det svårt för jakthunden att följa spåret. Det känns som att vi har mycket att lära. För om det inte handlar om att våga titta tillbaka, omvärdera sig själv och sin värld, för att ibland skutta långt och sidan och fortsätta. Då kommer den där sista kubanska cigarren inte att smaka speciellt gott. Det måste vi förstå. Eller så dö i kylan.


Publicerad i Norran 2013-02-12