Världens fegaste människa.

Låt mig försöka förklara, sade aldrig den övertygade människan och fortsatte. Men för mig handlar orden allra mest om att kryssa sig fram mot den här världens begriplighet. Jag bad till Gud varje kväll under flera månader. Det här är nog 10 år sedan nu.

En lugn junivind drar in från söder och fåglar jag känner igen pratar om sommaren. Det är 2013 och på mammas torp har jag just satt mig nere vid älven med en dator och en kopp kaffe. Älven som har varit en del av mig sedan begynnelsen. Vi bodde där på andra sidan från det att jag var ett år fram till det att jag drog.

Båthamnen nere till vänster – alltid välkomnande och vi låg ofta på bryggorna i timmar bara för att få känna oss levande, fria, där vågornas puls blev ett med ens egen och tankarna försvann hela vägen till ön mitt emot. Ibland pratade vi om känslor och kärlek och framtiden men nästan alltid lyssnade vi bara till lugnet. Det var jag, brorsan och han.
Han bodde på andra sidan järnvägen och var stark. Han brukade skydda mig när det blev bråk och jag brukade bjuda tillbaka på fika och mig själv. Han var min första riktiga kompis men ändå har jag så svårt att prata med honom om saker. Kanske är det åren som gör så med oss. Omvärderar vänskaper till att passa in i just sin tidsanda, placerar minnet av bryggan längre bak och förminskar känslan av att barndomen faktiskt betyder något. Jag träffade honom förra sommaren här hemma och vi drack öl och han berättade att saker höll på att gå riktigt åt helvete. Vi grät. Jag berättade nog ingenting om mitt liv men det kändes som en småsak i sammanhanget. Det kändes som att varje sekund av äkta samtal inte hade funnits sedan dagarna där i hamnen. Vi delade våra liv. Och våra liv delade oss.

Han ska bli pappa i slutet av sommaren.

Han alltså.

Det ska inte jag.

Men det känns som en småsak i sammanhanget.

Lekparken långt till höger – inbjudande och dold från saker som kunde uppfattas som verkliga: vuxna, krav och regler. Under det stora huset fanns porrtidningar som Tom snodde från kiosken. Han brukade göra hål på bilderna av tjejernas könsorgan i det där tidningarna och sen tog han fram sitt eget och pillade in den i hålet. Vi såg häpna på de första fem eller sex gångerna men sen blev det bara tröttsamt. Lekparken. Det var här folk tjuvrökte men jag vågade inte för jag kände mycket väl till både cancer och skam. Och sen visste jag inte ens hur man gjorde. Vissa hånglade och jag tittade på för jag visste inte ens hur man gjorde och vissa slog sönder saker men jag har nog aldrig sett tjusningen i att ta isär.

Att se hur världen, eller ett fönster, eller mitt eget hjärta verkligen är uppbyggt.

Kanske berodde allt, kanske beror allt, bara på att jag är den fegaste människan i världen.

En gång sparkade Tom en annan kille i huvudet så att han svimmade och vi trodde att han var död. Han dog visserligen ett par år senare men det berodde nog mer på knark än på Tom.

Eller? Jo.

Skolan på toppen av backen – var väl en vanlig skola i en vanlig småstad där man snabbt lärde sig saker: matte, stavning, engelska, stå ut och att Marias pappa brukade våldta henne på kvällarna. Jag tror nog att det var matten som var enklast.

Toaletterna låg i källaren och dit gick man helst inte, speciellt efter den där dagen då en kille med finsk brytning hotade att han skulle knivmörda mig om han inte fick min jojo. Det hör så klart inte hit att han hade finsk brytning och att kniven var rätt liten. Men det var en fin jojo.

I matsalen anordnades det discon där de coola hade ett eget hångelrum och där de mobbade satt på bänken i hallen och där jag fanns i ett vakuum av det ultimata utanförskapet. Jag var varken cool eller mobbad, varken inne eller ute, kanske medvetet men aldrig uppskattat.

Ibland dansade jag med Maria.
Det gjorde jag inte.

Men det hade varit fint.

Kiosken – röd med vita knutar och snäll personal som inte visste att mina kompisar alltid brukade snatta godis och förtroende. Och porr. Killen som Tom sparkade i huvudet rånade den där kiosken ett par år innan han dog. Fick med sig ett par hundra spänn men glömde mitt brännbollsträ.

Mamma brukade skicka mig till kiosken för att köpa cigaretter och jag tänkte ofta på att jag var Döden på två hjul men Döden hade en stor svaghet: Tip Top-struten.

Ibland hjälpte jag till på kiosken. Bar ut sopor och packade upp varor men jag visste nog inte att det skulle bli mitt sista jobb på många år. Jag hade högflygande planer på att bli...pilot? Ja, men allra mest läkare. Farmor tyckte att det var utmärkt så varje gång man åkte dit på besök så fick jag träna rättstavning och Bibeln. Farfar lärde mig att tälja, äta kaffeost och skjuta prick med luftgevär.

Den där kiosken finns inte kvar längre.

Den där rånaren finns inte kvar längre.

Den där farmorn och farfarn finns inte kvar längre.

Men den där Tip Top-struten har återvänt.

Amen!

En lugn junivind drar in från söder och fåglar jag glömt namnet på pratar om ett uppvaknande. Det är 2013 och på mammas torp har jag suttit här nere vid älven ett tag nu och kaffet är sedan länge slut. Min blick fastnar ett tiotal meter ut från stranden där man tydligt kan se var vattnet tvärt bli djupt och vuxet. Den ljusa sanden störtar rakt ner i avgrunden där man inte längre kan bottna.

Djupblå, nej svart, är färgen och känslan är alla gånger svindlande. Livet i sig på bara ett steg. Från fotfäste till att för evigt trampa vatten ovanför vardagens alla svårmödor och inbetalningar och beslut och uppsägningstider och med den övertygande tron om att allt håller på att gå riktigt åt helvete.

Han ska bli pappa i slutet av sommaren.

Han alltså.

Det ska inte jag.

Men det känns som en småsak i sammanhanget.

Maria kanske fortfarande blir våldtagen varje kväll och att det bara är hennes pappa som är utbytt.

Tom kanske fortfarande pillar hål i porrtidningar.

Hon på kiosken kanske har kvar mitt brännbollsträ.
Ingen kanske har bottnat.

Jag,

världens fegaste människa,

sitter vid älven och tänker att jag har tagit mig till en annan strand men står kvar i precis samma liv.

Det här är nog 10 år sedan nu.
10 år eller som mest en timme.

Ingenting förändras.

Någonsin.