Samma skrik i andra korridorer.

Minns henne tydligt. Med det svarta håret och det till synes ännu mörkare sinnet, skorna var ofta oknytta, stegen långa och rappa men det blev aldrig en karikatyr. Minns henne tydligt. Från ungdomen och från skolan och när hon med eftertryck frågade om det inte vore på sin plats att hon pissade vår klassföreståndare i munnen. Tystnaden skrek i rummet och hon skrek snart i korridoren i vilken hon förpassades till. Det var inte bara en motkraft till en överhet, det var något mycket starkare och viktigare och något mycket mer främmande än ett ungdomligt långfinger. Vi andra skrev lydigt det oförberedda provet och smög sedan ut. I världen som ännu bara var på låtsas.

Vi gick i samma klass, kanske två eller tre år, och jag förundrades gång på gång över kraften och motståndet. Dagarna kunde byta skepnad i ett ögonblick bara för att hon vågade säga ifrån. Vågade stå upp för något oavsett om det var rätt eller fel. Själv tog man med sig sina åsikter i den slitna ryggsäcken, bet ihop, svalde stoltheten och blev en del av korridorerna och fick ibland en klapp på axeln och ibland högsta betyg. Man tog den andra vägen. Den snitslade.

”Min bästa egenskap? Att jag är konflikträdd”, skrev jag på skoj men på fullaste allvar på Facebook för att öppna mitt innersta och erkänna mig förlorad. Ett rop på hjälp i ett forum av eko. Jag vet inte om det gjorde varken från eller till. Jag vet bara att det kändes som en sanning. Tänker tillbaka och tänker att inte speciellt mycket har förändrats. Från lagom avstånd ser jag henne men den här gången är det ljuset som är framträdande och inte mörkret, det är andra överheter och längre korridorer, kanske är vi äldre. Och spänning är fortfarande elektrisk. Någonstans därute måste det finnas några som pissar orättvisor i munnen och andra som bara smyger ut. Det oförberedda provet är nu livet. Och världen är i högsta grad verklig.


Publicerad i Norran 2013-03-11