Une saison en enfer.

Det är den sjunde oktober 2013. Klockan är kanske 17.39.

Jag sitter i ett litet rum i min lagom lägenhet. Det minsta rummet. Här inne har vi packat in mycket av de saker som senare ska placerats ut i resten av lägenheten, så fort den har målats klart. Målaren är här från sju till fyra men han kommer alltid sent så i själva verket är han kanske här från nio till tre. Jag vet inte. Försöker undvika att vara hemma för jag är rädd för att få färg på kläderna och kallprat i ansiktet. Men han verkar vara en bra man. Målaren alltså. 

Och lägenheten ska bli vit.
Det blir enklast så.
 

Här inne, i det lilla rummet, ligger nedmonterade bokhyllor och några böcker: Barack Obama-biografin, en Roslund & Hellström, Handbok i konsten att vara social. Jag har inte läst någon av dem. Jag har knappt läst en enda bok sedan jag fick ögonskadan. Men vi återkommer till det senare. Vi återkommer till det om ett par kapitel eller i ett annat liv. Här inne står min landsvägscykel som jag fick köpa billigt och anteckningarna som kanske kommer att kosta mig mitt liv. Jag ser ord: klassklyfta, HIV, svart materia och siffror som 941 och 666. Här inne är det mörkt och jag lyssnar på Jason Isabel. Jag vet lika lite om de båda men har förstått att det är något man ska finnas i: svärta och nycountry.

Och hösten ska bli vit.

Det blir enklast så.

Jag får ett sms och jag läser och jag ler. Vi har pratat om grundämnen och om charterresor. Hen skriver ord som passar ihop och jag skriver något om Dylan. Utanför är det något väder som jag inte lade på minnet för att ibland är väder bara en parentes av ett visst antal grader och särskilda kläder.
Jag har aldrig förstått mig på folk som säger "det är så fint väder idag" när våren kommer mitt i vintern. För mig är det bara en inkräktare i lugnet. En främling som vill vilseleda vardagen och få oss att hoppas. Få 'bättre tider' i blicken.

Det var den sjunde oktober 2013. Jag har fortfarande inte lärt mig klockan.

Och helgen har varit vit.
Det blev enklast så.