Varning! Om du är rädd för ord om att till exempel inte äta mat. Sluta läsa nu. Varning!
I Sverige lider över 100 000 människor av ätstörningar.
Att inte lita på speglar, att efter varje måltid med händerna undersöka hur kroppen utvecklats, att som en da Vinci av tårtdiagram uppfinna egna tallriksmodeller, själväckel och ångest, Ceasarsallad och ”det han tog men utan potatis”. Skrev jag tårta? Usch.
Cykla 10 mil om dagen är kanske inte alltid för att man ogillar fenomenet män och därför fysiskt måste misshandla pung. Bara ibland.
Bara ibland.
Springa i skogen är mysigt i teorin men mygg i ögonen och barr i underkläderna, vrickade fötter på lömsk mossa, genomblöta kläder bakom lång väg hem, skav där ljumskar korvar sig, blå tånaglar bultar i takt med pulsen, kilometertid en kilometerstrid med kniven i strupen och. Bara ibland.
Bara ibland.
Att inte lita på ord, att se på andra och samtidigt dubbeldippa sin egen självdisciplin för att inte tvingas se hinhåledraterna i ögonen, att glömma sammanhanget "varje måltid", att promenera en podcast eller två trots att Alexander Bard redan tidigare i veckan försökte äta upp din själ. Skrev jag Bard? Usch.
I Sverige lider över 100 001 människor av ätstörningar.
För att jag är en av dessa.
Varning! Om du är rädd för ord om att överleva livet. Sluta läsa min blogg nu. Varning!
Jag skrev en insändare i brevform och skickade den till fyra Luleåtidningar för att undvika pixelbaserad kommunikation. Den publicerades inte i någon. Jag hoppades kunna skriva något som du var tvungen att läsa och inte kunde svara på eller förneka eller tacka för. Det är sällan tankar som räknas, men i ditt fall är det det. Din tanke, dina tankar. Fortsätt skriva tack.
SvaraRaderaDu är så fin.
RaderaPS. Här blommar krokusen. DS.
SvaraRaderaIdag på väg hem från stan slog hungern till. Min ätstörningsröst berättade för mig hur bra det var att jag nu var hungrig. Det betyder att då ska jag bekämpa hungern genom att låta mig vara hungrig, jag ska vara hungrig för då straffas jag, då straffar jag ut min kropp, min stora äckliga kropp. Det är då det börjar förbrännas så jag kanske kan bli smal och när jag blir smal, då blir jag lycklig, då börjar livet. Först när jag är smal och fått bort mitt äckliga fett kan andra älska mig, först då kan jag älska livet. Mat är farligt, hunger är bra och kroppen äcklig.
SvaraRaderaSamtidigt som dina texter om ångest skrämmer mig, mest för att den lockar fram min egen ångest som jag inte kan ha just nu, jag kan inte hantera den än. Den är för stark. Dina texter lockar fram den och samtidigt som jag är rädd för ångesten som lockas fram är jag nästan besatt av att läsa. Jag läser om och om igen, känner och smakar på ångesten, på mörkret.
Så tack, du skrämmer mig. Eller nej, dina texter skrämmer mig, inte du, du gör mig nyfiken på vem du är. En dag ska jag bjuda dig på palt.
Känner igen den där rösten, hur den guidar en, hur varje meter längre bort från mat känns som ett steg i rätt riktning. Förlåt om jag ger dig ångest. Försöker bara hantera min egen.
SvaraRaderaAllt gott.
Du ger mig inte ångest, den ångest jag har den är helt och hållet min egen och som beror på saker som hänt i livet. Saker jag inte vågat ta itu med ännu och som ska tas itu med men som jag inte vågar släppa fram utan professionell hjälp. Det dina texter gör är att påminna mig om att den finns och att jag inte ska trycka bort den allt för länge till. Den lockar som fram ångesten vilket i det här fallet är rätt gott ändå. Låter ju totalt knäppt. Men så är det väl med "oss" knäppa ångestmänniskor.
RaderaDet är otroligt starkt att du delar med dig och du skriver helt fantastiskt. Önskar dig all lycka med att hantera din ångest
Tror jag förstår mer nu.
RaderaOch jag önskar dig all lycka med det och livet, som om det var två olika saker.
Frid och välgång,
(samt tack för alla fina ord)
J.