Gamma - Jag/frost.

På gravplatsen,
och ljusen var 1000 ögon.
Längst den branta dalgången kom minnen i en ravin av förritin och jag försökte förstå varför massorna väntat till nu. Jag visste, men försökte förstå. Många timmar längre bort låg hon kedjad som ett djur av medicin men möblerna var inte fastskruvade här, som på barnpsyk, och det var galler för fönstret och väggarna var målade i ljusblått och sammanhanget andades lugnt. En strukturväv i släta försök att vilja visa ett tecken på liv.
Igår fanns vi båda i tårarna och skriken och en barfota vädjan om att få åka hem men vården tar aldrig ansvar för brustna drömmar om en konsert med Schumann. Istället sitter man där med eller utan foppatofflor och tittar på en kvinna som inte tittar på tv men riktar sin hela uppmärksamhet mot den. Ett stadigt brus av tusen svarta och vita punkter. Livet.
Här,
nedborrade i grund snö,
fanns lyktor och i avgrunden av mitt bröst låg lika många glödande bitar självförakt som sakta förvandlade min person till en vandrande mila. Vi hade pratat i tre månader. Varje sekund fanns på band.
Mitt Watergate.
Min slutgiltiga domedag.
Jag tände ett ljus vid en sten som stod mörk.
Ljusen var nu 1001 ögon,
då mitt andra försvann för några år sedan.
Man får inte ha skor där du är för att man kan strypa sig med sina skosnören och människor med kardborre är redan nästan alltid psykiskt sjuka.
Så tänker man.
Om skor,
och Gud.
Vi pratar senare när ditt ansikte inte är lika svullet och jag sitter i en bil och du sitter i skiten men vi är båda ironiskt nog på väg mot samma mål. Den första eller fjärde snön möter min vindruta och det är inte alls en metafor för livet tänker jag och kisar med ögat för att inte krocka med mötande trafik. För en som hatar livet så mycket är jag rätt bra på att överleva, säger jag för mig själv när jag glömt att du är med mig. Ursäkta, säger du. Vi skrattar. Är det något vi övertygat varandra om så är det att vi måste le fram till att det blir bättre.
'Här - världens två mest överskrattade smilgropar.'
- Jag vill ha en Jack Russell.
- Jag vill vara en uggla.
- Den ska bli min biljett bort från människodjuren.
- Vill bara bo i skogen och kunna vrida jättemycket på huvudet.
- Vi ska äta mjukglass.
- Folk ska inbilla sig att jag är intelligent.
Mil på mil på mil och jag är milan som förkolnats under dessa samtal. Enligt någon annans definition är jag kär och personen är kär i mig för det sa hon redan i början på september. Jag är kär i dig, sa hon och världen tystnade. Hallå, sa jag och samtalet hade brutits. Det var inte alls en metafor för livet tänkte jag och blundade för att inte se hur stormen tagit bort all kontakt med verkligheten men hon ringde upp snart igen och sa 'hej jag heter Deep Throat och jag är förälskad i dig'.

Någonstans där älven, också livet, kommer tillbaka efter lång högersväng stannar jag bilen på en liten rastplats och sitter där och försvinner under drivor av ångest. I min familj har vi aldrig pratat om ångest. Aldrig. Någonsin. Mina föräldrars skilsmässa var inte ångest.Trots bråken och tårarna och skriken och månaderna av flykt. Min farfars död var inte ångest. Trots att kistan var tung och jag hade köpt fel färg på slipsen och en kvinna i page sjöng falska psalmer. Hennes pojkvän var inte ångest. Trots att hon ringde mig på nätterna och lämnade luren på för att jag skulle lyssna på hennes andetag och väcka henne ur mardrömmen.
Aldrig ångest.
Bara liv.
Jag satt där. En uggla mitt i den mörkaste av skogar.
Nackdelen var att jag inte kunde vrida av min egen.
Nacke.
Och världen blir man ändå aldrig klok på.
Är Jack Russell ungefär som en schäfer?
Jag låtsades förstå.
Ångest?
Frost.
Gud.

På gravplatsen
Jag hade aldrig varit här tidigare.
Det stod ett ortsnamn på en blå skylt men döden har aldrig gjort skillnad på kommungränser i jakten på att fullborda sin samling, skapa den perfekta avbilden av jorden, där mänskliga själar inte behöver smycka ut sig med åsikter eller foppatofflor.
Backen upp var halkig. Känslorna svajade men jag hade varit låst i en cirkel och hade gjort allt för att bli religiös igen. Jag gick nu med fotriktiga skor och brodd.
Så tänker jag.
Om skor,
och Gud.
Backen upp var halkig för folk som inte tror. Men döden, den var för alla. Du hade alltid velat ha en hög gravsten så att den fortfarande skulle synas när vintern kom.
Jag minns det,
tydligt,
för att jag minns allt med dig som om den enda näthinnan hade präglats med din profil och som om håligheterna i cerebrum fyllts med nysnö.
- Tycker du att jag är som en snöflinga, frågade rösten.
- Hallå vem är du, sa jag.
- Jag går sönder av värme, svarade du i en utandning.
Går. Sönder. Av. Värme.
Gick bestämt med orden mot dig och mycket riktigt, stolt i ryggen, men krum under allvaret att du faktiskt är död. Död. Men levande under snön.
Sista tiden var världen i ett brus av svarta och vita punkter. Livet. Du tittade på skärmen. Jag hörde att du inte mindes: varken Clara Schumann eller mig. Sakta fortsatte det vita ta mark runt omkring och jag började förstå att mörker inte försvinner bara för att man blundar. Det blir bara i en annorlunda nyans.
Jag lät snön ligga kvar på din gravsten.
Min älskade Jack Russell.
Min slutgiltiga domedag.
Jag tände ett ljus vid din sten som stod mörk,
och ljusen var nu 1001 ögon.
Du försvann varje sekund,
där hösten blev till vinter på fem centimeter,
i kylan.


Publicerad i Norrländsk Journal Nr.1 2014.
Köp på: http://norrländskjournal.se/