I tid, min otid.

Vad händer med tiden
då visaren är i rörelse
Finns du nära

Arkimedes pilar.

Mät inte
kärlek med sorg,
men likt Arkimedes princip
är tyngden av den undanträngda vätskan; tårarna,
en lika stor kraft som
densiteten i mitt hjärta.

Mer än vällagade kåldolmar - jag möter Torgny Lindgren.

Gårdsplanen ensam.

Dimman, lågt över gräsmattan, slingrar sig mellan aldrig riktigt gröna strån och vidare mot barrskog i tre och ett halvt vädersträck. Det är endast där vägen kommer från gränsen man pratar med ord som jag inte riktigt förstår och ett halvt språk av samma träd men fler konsonanter. Ibland använde farmor och farfar finlandssvenskan för att vi inte skulle veta vad som väntade. Stakande och annorlunda. Nerv. Det handlade nästan alltid om fika eller sängdags, lärde jag mig, men aldrig om tro. Om nu inte Drömmar räknas.
Jag stod ofta där när morgonen hade försovit sig, som skrivstil lutad mot fönsterkarmen, med händerna i håret och blicken riktad mot det större huset och väntade på att skorstenen skulle ge ifrån sig den första signalen av liv. Små flämtningar av värme. Ett enda andetag från läpparna på taknocken räckte för att jag skulle hoppa jämfota i mina skor och slänga jackan över axlarna. För syns skull. ”Man blir ändå inte förkyld av att vara kall”, hade jag lärt mig. Man lärde sig mycket här, både i det stora huset och det lilla huset men allra mest i skogen, där man tog tre snabba stövelsteg för att precis komma ikapp med farfars enda. Stigarna slingrade upp mot gläntan där man sköt gevär och rekylen satte sig som ett avtryck både i axeln och i själen. Stigarna mot sjön, Haukijärvi, där tiden lyste långsamt och berättade om en tradition som för alltid skulle glömmas bort men aldrig begravas. Stigarna och berättelserna båda i svår terräng då rötterna sköt upp ur marken som minnen från förritin. Tankar om imorgon. Underjordiska ledningar från norr till norr. Från han till mig. Och när vi gick där så berättade han historier om berget och när han fick sitt första körkort och när framrutan gick sönder på bussen. Det var kallt och långt hem men man blir inte sjuk av kyla. Sånt är för Stockholmare. Och sen. Det stora huset med Silverbibeln uppslagen på bordet i allrummet och medaljen från Erlander bredvid. Metall som inte förstod damm och tro som inte förlåter. Det gamla testamentet, det rangliga folkhemmet. Det lilla huset med en mellanstor familj som fortfarande sov och jag i startposition. Vaken.
Gårdsplanen ensam.
Haparanda.
Barn.

Vuxen.
Skellefteå.
Parkeringen livlig.
Det är många år senare och traditionen begravdes en sommar och jag hade köpt fel färg på slipsen, men jag fick 15% sorgerabatt, och en kvinna sjöng hans psalmer med falsk röst och överdrivet vibrato. Han dog på ålderdomshemmet han aldrig gillade. Farfar. Men det mesta överlevde. Det regnar eller snöar här och det känns som om världens samlade tårar tävlar om att träffa just min vindruta. Jag sitter på parkeringen och låter andetagen ta sin tid, små flämtningar av värme, i hopplösa försök att rikta min kropp och min själ. Mot honom. Jag ska träffa personen bakom. Det var en dag då det var ok att prata väder och ändå gjorde vi det inte, faktiskt inte en enda gång, om nu inte tårarna räknas. Han sitter i fåtöljen på Stadshotellet, han är Torgny Lindgren, benen ligger omlott men blicken är rak och riktad mot uppslaget i kvällstidningen där en stor bild av en leende Anders Behring Breivik täcker nästan halva ena sidan. Rysningarna och allvaret lämnar ett malande i luften, som senare visar sig vara en automatisk kaffekvarn, men situationen gör alla metaforer överflödiga. Vi skakar på våra huvuden men luften står stilla. Jag står bredvid hans fåtölj och den står utanför hatet.

- Du är hockeyspelaren va?
- Och du är författaren?
- Det är en grym värld det här.
- Fascismen?
- Och idrotten?
- Och livet.
- Ja.

Färden går sedan från schelettraktens dalgångar till storföretagens tidigare samarbeten med nazityskland. Och samhällets ständiga samarbete med samma mekanismer. Vi smaskar mentala kåldolmar som tar minst tre dagar att tillaga men så mycket tid har man bara om man är författare, berättar Torgny. Eller sitter i fängelse, svarar jag. Vi tar på oss handskar och smeker med försiktiga handflator över ryggen på det stinkande lik som en gång var seriös journalistik och man känner fortfarande ryckningar av liv men det kan också vara en puls av död. Jag säger att jag skriver för lokalorganet. Han säger att han var målvakt och ogillade dåliga bakåtpassningar. Vi kommer överens om att det kanske är samma sak.

Utanför har himlen lugnat ner sig och innanför också jag, moln på drift, där ord och värme skingrat det värsta av mörkret. Vi skrattar i munnen på varandra, som jag minns det, och ibland är det skönt att försvinna till frizonen i den där fåtöljen som står utanför sunt förnuft, till det lilla huset som står mitt i skogen, där omvärldens skrik blir ett sorl och framtidens hot blir en stilla suck. Men ingenting varar längre än till påtåren. Jag frågar om barndomen. Hur Torgny Lindgrens uppväxt var. Han berättar om tuberkulosen. Han berättar om kampen. Helvetet i luftvägarna. Men det är en infektion och inget annat för det har jag lärt mig, avbryter jag. Hur kroppen knappt orkade hanka sig till nästa andetag, fortsätter han. Energin som försvinner i små doser koldioxid, och läppar som försöker hålla kvar det sista av liv. Rösten är lugn men drabbande. Jag vet inte exakt när jag slutade lyssna. Men jag vet att jag var tvungen då tårarna började rinna nedför kinden under mitt friska öga. Orden kom för nära, helt enkelt, sammanhanget blev för intensivt för mitt övertygande ansiktes alla försök att hålla masken. Jag rämnade. Minnet av rötterna, då jag drömmer mig bort och tillbaka till Haparanda, och det sista mötet vi hade där på äldreboendet. Jag och farfar. Det ansiktet också med tydliga årsringar, en ödmjuk blick som förstår, glasögon för syns men inte för synens skull och en luftkonditionering som hostar ovant. Svagt kaffe. Torr kaka. MEN! Också en värme som betyder mycket mer än allt vi kan stoppa i oss. Till och med mer än vällagade kåldolmar. Som betyder kärlek och familj. Som betyder liv när det finns som minst av det. Tre bokstäver är LIV och DÖD. Värmen här hemma är densamma. Värmen här hemma, säger jag och håller handen för bröstet. Jag gråter fortfarande och jag vänder mig bort. Förlåt men ditt berättande påminde mig om farfar, säger jag skakigt. Ni är lika. Han hade också tuberkulos och hans bror dog i detsamma för att han inte åkte till sanatorium. Inte ville, som han sa, vara i vägen.
Det är ingen fara, försäkrade Torgny. Och jag förstod att det var så. Att det egentligen aldrig är någon fara.
En grym värld där ute
Men aldrig i berättandet.
Så torkade jag tårarna.
Och vi gick vidare.

Hallgolvet ensamt.

Ett vitt kuvert, den första snön, och Svenska akademins logotyp i hörnet är överkryssad. Hans namn står där istället, Torgny Lindgren, i spretig skrivstil. Jag tar upp det med båda händerna. Väger orden. Ibland använde farmor och farfar finlandsvenskan för att vi inte skulle förstå men man lärde sig ändå. Och det är samma sak med berättandet. För världen kan handla om fika eller om läggdags, ibland om drömmar eller religion, tuberkulos, konsonanter, fascism, rekylen eller Tage Erlander. Men det finns alltid där en tradition som kanske kan begravas men som aldrig kommer glömmas bort. Sammanhang som till slut alltid kommer rinna nedför någons kind. Min. Och din.
När jag som barn fanns där vid fönstret i det lilla huset med blicken fäst på skorstenen på andra sidan gården så ser man också bilden av bröderna Hadar och Olof från boken Hummelhonung. Där de stod och inväntade döden och jag stod och inväntade livet. Tre bokstäver är både LIV och DÖD.

Men skogen och orden är alltid eviga. Därför är det ingen fara om man gråter ibland.

Ingen fara om man ibland måste gå vidare,

så länge man inte glömmer rötterna
och där berättandet får vara en frizon.
En fåtölj. Moln på drift. Den döda journalisten. Tre och ett halv vädersträck.

Tack för den insikten Torgny.

Tack för kaffe och tår.

Din vän,

Johan.



Publicerad 2014 i Berätta - Ett nyfiket magasin om litterärt och muntligt berättande i Skellefteregeionen.

Golv.

Viiiiiiiiiiiiii,
jag dröjer på ordet
för att du inte ska gå.
Tillsammans stängde vi in
monstret i garderoben
Vad finns under sängen?
Golv, sa någon.
Vad finns under golvet, undrade jag.
Andra människor.
Du såg mig.
På ett annat sätt.
Viiiiiiiiiiii,
jag håller mig borta
för att du inte ska glömma.
Att jag tycker om dig.
På fler sätt än jag kan beskriva.
Golv.

Står skev på slätta.

Ordens kraft är i paritet med naturens. Aldrig möjligt att helt och hållet övervinna den med mänskliga ansträngningar. Vi släpper ut giftiga moln av ditten och datten men orden är skrivna, sagda, och ligger som årsringar i vårt inre. Vissa mörka som framtiden, andra ljusa - knappt märkbara.

Min vardag är en ständig kamp mot att, med lätta sulor, låta fötterna ta mark mellan konflikter. Omvägar på stan, uppskjutna samtal, en stängd käft. När man väl hittar sin ton, vågar vissla, blir det ibland lada. Man bygger ut sig själv.

Det finns inga krav.
Det finns bara nästa ord.

Och nästa.
Och nästa.

Une saison en enfer.

Det är den sjunde oktober 2013. Klockan är kanske 17.39.

Jag sitter i ett litet rum i min lagom lägenhet. Det minsta rummet. Här inne har vi packat in mycket av de saker som senare ska placerats ut i resten av lägenheten, så fort den har målats klart. Målaren är här från sju till fyra men han kommer alltid sent så i själva verket är han kanske här från nio till tre. Jag vet inte. Försöker undvika att vara hemma för jag är rädd för att få färg på kläderna och kallprat i ansiktet. Men han verkar vara en bra man. Målaren alltså. 

Och lägenheten ska bli vit.
Det blir enklast så.
 

Här inne, i det lilla rummet, ligger nedmonterade bokhyllor och några böcker: Barack Obama-biografin, en Roslund & Hellström, Handbok i konsten att vara social. Jag har inte läst någon av dem. Jag har knappt läst en enda bok sedan jag fick ögonskadan. Men vi återkommer till det senare. Vi återkommer till det om ett par kapitel eller i ett annat liv. Här inne står min landsvägscykel som jag fick köpa billigt och anteckningarna som kanske kommer att kosta mig mitt liv. Jag ser ord: klassklyfta, HIV, svart materia och siffror som 941 och 666. Här inne är det mörkt och jag lyssnar på Jason Isabel. Jag vet lika lite om de båda men har förstått att det är något man ska finnas i: svärta och nycountry.

Och hösten ska bli vit.

Det blir enklast så.

Jag får ett sms och jag läser och jag ler. Vi har pratat om grundämnen och om charterresor. Hen skriver ord som passar ihop och jag skriver något om Dylan. Utanför är det något väder som jag inte lade på minnet för att ibland är väder bara en parentes av ett visst antal grader och särskilda kläder.
Jag har aldrig förstått mig på folk som säger "det är så fint väder idag" när våren kommer mitt i vintern. För mig är det bara en inkräktare i lugnet. En främling som vill vilseleda vardagen och få oss att hoppas. Få 'bättre tider' i blicken.

Det var den sjunde oktober 2013. Jag har fortfarande inte lärt mig klockan.

Och helgen har varit vit.
Det blev enklast så.

Gör hiphop som Anders Tatement.

Ett utkast:

Bottenviken hemmaplan / dricka kaffe, hålla käft/

bara läsa Torgnys rader / lunka runt och vara less.
Springer ingenstans nu längre / morgondagen full av skit
riktar alltid blicken inåt / du och jag på lugna beats.

Stugan puffar röken mannen / eldar bara äkta skog
ingen vet vad som är hemma / gläntan där min Verner bor.

Gläntan där min Verner bor.
Bara läsa Torgnys rader.

Vill inte höras.
Vill inte synas.

Vågar inte andas.
Vågar inte leva.

Gamma - Jag/frost.

På gravplatsen,
och ljusen var 1000 ögon.
Längst den branta dalgången kom minnen i en ravin av förritin och jag försökte förstå varför massorna väntat till nu. Jag visste, men försökte förstå. Många timmar längre bort låg hon kedjad som ett djur av medicin men möblerna var inte fastskruvade här, som på barnpsyk, och det var galler för fönstret och väggarna var målade i ljusblått och sammanhanget andades lugnt. En strukturväv i släta försök att vilja visa ett tecken på liv.
Igår fanns vi båda i tårarna och skriken och en barfota vädjan om att få åka hem men vården tar aldrig ansvar för brustna drömmar om en konsert med Schumann. Istället sitter man där med eller utan foppatofflor och tittar på en kvinna som inte tittar på tv men riktar sin hela uppmärksamhet mot den. Ett stadigt brus av tusen svarta och vita punkter. Livet.
Här,
nedborrade i grund snö,
fanns lyktor och i avgrunden av mitt bröst låg lika många glödande bitar självförakt som sakta förvandlade min person till en vandrande mila. Vi hade pratat i tre månader. Varje sekund fanns på band.
Mitt Watergate.
Min slutgiltiga domedag.
Jag tände ett ljus vid en sten som stod mörk.
Ljusen var nu 1001 ögon,
då mitt andra försvann för några år sedan.
Man får inte ha skor där du är för att man kan strypa sig med sina skosnören och människor med kardborre är redan nästan alltid psykiskt sjuka.
Så tänker man.
Om skor,
och Gud.
Vi pratar senare när ditt ansikte inte är lika svullet och jag sitter i en bil och du sitter i skiten men vi är båda ironiskt nog på väg mot samma mål. Den första eller fjärde snön möter min vindruta och det är inte alls en metafor för livet tänker jag och kisar med ögat för att inte krocka med mötande trafik. För en som hatar livet så mycket är jag rätt bra på att överleva, säger jag för mig själv när jag glömt att du är med mig. Ursäkta, säger du. Vi skrattar. Är det något vi övertygat varandra om så är det att vi måste le fram till att det blir bättre.
'Här - världens två mest överskrattade smilgropar.'
- Jag vill ha en Jack Russell.
- Jag vill vara en uggla.
- Den ska bli min biljett bort från människodjuren.
- Vill bara bo i skogen och kunna vrida jättemycket på huvudet.
- Vi ska äta mjukglass.
- Folk ska inbilla sig att jag är intelligent.
Mil på mil på mil och jag är milan som förkolnats under dessa samtal. Enligt någon annans definition är jag kär och personen är kär i mig för det sa hon redan i början på september. Jag är kär i dig, sa hon och världen tystnade. Hallå, sa jag och samtalet hade brutits. Det var inte alls en metafor för livet tänkte jag och blundade för att inte se hur stormen tagit bort all kontakt med verkligheten men hon ringde upp snart igen och sa 'hej jag heter Deep Throat och jag är förälskad i dig'.

Någonstans där älven, också livet, kommer tillbaka efter lång högersväng stannar jag bilen på en liten rastplats och sitter där och försvinner under drivor av ångest. I min familj har vi aldrig pratat om ångest. Aldrig. Någonsin. Mina föräldrars skilsmässa var inte ångest.Trots bråken och tårarna och skriken och månaderna av flykt. Min farfars död var inte ångest. Trots att kistan var tung och jag hade köpt fel färg på slipsen och en kvinna i page sjöng falska psalmer. Hennes pojkvän var inte ångest. Trots att hon ringde mig på nätterna och lämnade luren på för att jag skulle lyssna på hennes andetag och väcka henne ur mardrömmen.
Aldrig ångest.
Bara liv.
Jag satt där. En uggla mitt i den mörkaste av skogar.
Nackdelen var att jag inte kunde vrida av min egen.
Nacke.
Och världen blir man ändå aldrig klok på.
Är Jack Russell ungefär som en schäfer?
Jag låtsades förstå.
Ångest?
Frost.
Gud.

På gravplatsen
Jag hade aldrig varit här tidigare.
Det stod ett ortsnamn på en blå skylt men döden har aldrig gjort skillnad på kommungränser i jakten på att fullborda sin samling, skapa den perfekta avbilden av jorden, där mänskliga själar inte behöver smycka ut sig med åsikter eller foppatofflor.
Backen upp var halkig. Känslorna svajade men jag hade varit låst i en cirkel och hade gjort allt för att bli religiös igen. Jag gick nu med fotriktiga skor och brodd.
Så tänker jag.
Om skor,
och Gud.
Backen upp var halkig för folk som inte tror. Men döden, den var för alla. Du hade alltid velat ha en hög gravsten så att den fortfarande skulle synas när vintern kom.
Jag minns det,
tydligt,
för att jag minns allt med dig som om den enda näthinnan hade präglats med din profil och som om håligheterna i cerebrum fyllts med nysnö.
- Tycker du att jag är som en snöflinga, frågade rösten.
- Hallå vem är du, sa jag.
- Jag går sönder av värme, svarade du i en utandning.
Går. Sönder. Av. Värme.
Gick bestämt med orden mot dig och mycket riktigt, stolt i ryggen, men krum under allvaret att du faktiskt är död. Död. Men levande under snön.
Sista tiden var världen i ett brus av svarta och vita punkter. Livet. Du tittade på skärmen. Jag hörde att du inte mindes: varken Clara Schumann eller mig. Sakta fortsatte det vita ta mark runt omkring och jag började förstå att mörker inte försvinner bara för att man blundar. Det blir bara i en annorlunda nyans.
Jag lät snön ligga kvar på din gravsten.
Min älskade Jack Russell.
Min slutgiltiga domedag.
Jag tände ett ljus vid din sten som stod mörk,
och ljusen var nu 1001 ögon.
Du försvann varje sekund,
där hösten blev till vinter på fem centimeter,
i kylan.


Publicerad i Norrländsk Journal Nr.1 2014.
Köp på: http://norrländskjournal.se/

Beta.

Jag har aldrig varit dålig i skolan.
Tvärtom.
Jag lärde mig multiplikationstabellen.
Jag lärde mig att passa in.
Jag lärde mig att föra saker i bevis.
Jag lärde mig att föra min talan.
Sen tappade jag mitt språk.
Jag lärde mig att böja franska verb.
Jag och Anton lärde oss svåra ord.
Jag och Johan byggde rökbomber.
Jag och Carro gömde oss med ett skelett.
Jag och Dan gick sida vid sida.
Jag lärde mig periodiska systemet utan till.
Jag lärde mig allt om renässansen.
Jag skrev ett arbete om svarta hål.
Sen föll jag i ett.
Men först fick jag högsta betyg för min körsång,
och mitt arbete om kommunism,
och provet i mekanik,
och för att jag aldrig sa hora.
Jag har aldrig varit dålig i skolan.
Men jag lärde mig klockan sist av alla mina klasskompisar.
Och än idag har jag inte förstått vad vi ska ha tiden till.
Tvärtom.

Inget av namnen i texten är fingerade.
Det är däremot drömmen om att övervinna kroppens gravitation.

Alfa 2.0.

Vi gick åt varsitt håll,
jag fick tre böcker av Sara Lidman, perkulatorn, mitt pick å pack,
och du tog min förmåga att älska.