Jag har aldrig varit närmare Sherwoodskogen,
och aldrig
längre ifrån dig,
my lady.
Man vet att platsen man landar på inte kommer att sprudla när
man ser Ryan Air-planen stå parkerade vid den enda terminalen. Men
med sina usla villkor och billiga pris kan jag faktiskt känna igen
mig vid flygplanskropparnas tomma, ostädade, skal som nästan alltid
gör människor besvikna. Där destinationen aldrig blir rätt utan
jag bara är en anhalt innan den riktiga semestern. Där mitt liv är
det helvete av sena avgångar och äcklig mat som andra tvingas lida
igenom innan drömmen man betalat för tar vid.
Det här är
England, som filmen berättar, och i bästa fall lyckas man stöta på
huliganer på stan och man har på sig fel färg på tröjan och blir
ihjälslagen. Ärrade knogar rakt i det barnsliga ansiktet som jag
själv redan dunkat blodigt i min nymålade vägg hemma i lägenheten.
Att man får se sin tidslinje på Facebook passera i revy samtidigt
som ärmarna på den svarta pikétröjan spänns runt hans energiska
överarmar. Han heter säkert Steven. Och bryr sig inte. Där möts
vi. Jag och Steven.
Men så tur har man väl inte,
att man
får misshandlas,
och jag gillar inte ens fotboll.
Många säger att det här har varit den varmaste sommaren sedan
1994. Då var jag grabb och satt uppe med pappa på nätterna för
att titta på fotbolls-VM. Vi åt chips men mest knäckebröd och det
handlade nästan aldrig om idrott men alltid om att få finnas bara
vi två; tätt omslutna av mörkret och det slitna tyget från
fåtöljen. Vi övervann tvivel och tvekan, en bronsmedalj, och hela
landets samlade ego blåstes upp till något som sedan dess har bitit
oss i arslet. Tanken på att vi faktiskt kan. Tanken på att jag
alltid kan sitta hos pappa där i den där fåtöljen när natten
smyger sig på, när svärtan bränner, och känna att perspektivet
alltid kan förflyttas inåt. Tryggheten i att Brolin alltid kommer
att göra något bra oavsett om det handlar om fotboll eller
städning. Vetskapen om att Klabbe aldrig skulle sluta stånga sig
blodig.
Så är det aldrig längre.
Aldrig.
Även om det där dammsugarmunstycket funkar rätt bra.
Sommaren 2014 blev den
varmaste och kallaste.
Sommaren 2014 blev mitt lidande och min
död.
Alltid.
Så kommer det alltid att vara.
Ingenstans
nu eller framåt kommer jag att glömma hur brevet var utformat. Hur
hen helst ville se mig lida ganska länge för att sedan dö. Som en
insekt. Personen verkade faktiskt vara rätt övertygad om att lösa
det här åt mig. Så att jag slapp anstränga mig mer. Och jag
kan med allt mitt förstånd inte förstå hur Steven kunde ha fått
tag i min mejladress. Men här sitter jag nu i Nottingham och fuktar
heltäckningsmattan med skammen från mina ögon och svärtan som
rinner rakt ur mitt bröst är oljefläcken som breder ut sig över
oceanen mig själv. Aldrig verkar energireserven av må dåligt ge upp.
Mitt självhat är Ingesson.
Utanför fönstret är det grått men det känns som ett rum av
regnbågar i jämförelse med hur det ser ut när jag tittar inåt.
Sommaren går mot höst och jag går mot min sista vila för att
Brasilien är svårslagna i värmen,
och med knäckebröd mellan
skinkorna,
är jag den Robin Hood som tar från mig själv för att överleva.
Ett guldmynt i taget.
Han slutade springa,
men gav aldrig upp,
och ofta känns just det helt overkligt.
Oo-de-lally, oo-de-lally, hoppsan, vilken dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar