Kväll i inlandet - Av Harry Martinson.

Dialekten hade sedan länge bänglat sig ner genom älvdalen. Det visste Finnen.
Inte lika lätt är det för kött och blod och nostalgi att ta sig för.
Inte minst på grund av alla tysta löften.
Det faller sig helt enkelt aldrig lika naturligt
för en människa.
Visst är det samma älv även om den är längre bort, här säljer ju kiosken både snus och agn så vad finns egentligen att lämna, och det blir ju alltid eljest om man skulle få för sig att flytta. Att flytta är ett skällsord värre än EU, brukar man alltid skämta om här uppe. Här uppe skämtar man aldrig. Och vad är egentligen EU?

Den här historien börjar med en påtår. Inte med sprit.
- Varför åker du inte då? frågade hon och fyllde på koppen.
Hon, Giang, hade jobbat extra här på cafét ett par år nu.
- Det är så jävligt det där med att testa nya saker, mumlade Finnen och fortsatte, du vet att rätt vad det är så gillar man det.
Hon ryckte på axlarna som knakade ovant. De var länge sedan de hade något som folk kallade hållning; axlarna, Finnen och Giang. Men det berodde inte på mörkret. Det berodde på att affär'n slagit igen och man nu fick gå med alla tunga påsar hela vägen från kooperativet. Så sade i alla fall husläkaren. Han blev husläkare när affär'n fick slå igen.
Finnen sörplade ur koppen och fortsatte.
- Precis som när grabben min åkte iväg och kom hem med dig. Har alltid sagt att det är något speciellt med kärleken men då har jag alltid pratat om älven. Trodde inte att han skulle komma hem med något annat än fler fräknar och utan pengar. 'Vi ska gifta oss'? Förlåt men det var lite svårt att förstå. Men så klart. Det var väl enda sättet. Ni började med det praktiska.
Giang lyssnade inte men svarade hummande. Som så många gånger förr. Det kändes nästan bättre när hon inte förstod.
- Du förstår va?
- Mmmm...

Samhället, som i folkmun kallades Byn, i mycket som förväntat; med det nämnda kooperativet, den lilla backen upp mot kiosken där ingen snattade, ett bankkontor som var öppet tisdagar och torsdagar och inte hanterade kontanter men gärna kärleksproblem. Det är så jobbigt med kontanter. Nya området uppe vid Bergstigen byggdes någon gång på 70-talet och sporthallen den kroknade i februari. Kyrkan fick däremot underhåll, av vaktmästaren som knappast vigt sitt liv åt Den Helige Ande; i alla fall inte mer än åt den nya åkgräsklipparen, men detta handlade om bidrag. Kyrkan stod stark. Här gifte sig folk en gång var tionde år men varje vecka var det fika. Sötsaker må vara djävulens påhitt men hit bort ser knappast några allseende ögon, försäkrade prästen, och skattemasen har jag inte sett på flera år. Ni har inget att oroa er för. Finska pinnar, en mjuk pepparkaka, hallongrottor. Amen.

Vid slutet av regnbågen finner man en skatt. Men i Byn finns mest svarta pengar.

Den där backen har än så länge inte blivit utkonkurrerad av större jättar från stan.
- Men tvi fan! Vänta bara, fräste Finnen åt Lidmans äldsta dotter just när han kom över krönet med sin postcykel. Men du har så klart ingen empati för en sann arbetare! Att ni kan leva så här och skjuta budbäraren med era jävla mejl och annat elände.
- Gubbjävel!
Efter Lidmans. Tre röda hus och sedan upp på trottoaren, innan vägen svänger, för att undvika vägarbetet. Vägarbetet tog en paus för några år sedan. Kanske tjugo. In på gränden för att snart tvingas stanna vid Femman och lådan som alltid krånglar. Ett knack på sidan och sedan försiktigt öppna locket, ner med räkningar och ett vykort, sedan upp med stödet och vidare. Rundan skulle ta tre timmar men ofta höll han på det dubbla. Halva nöjet med att dela ut posten är att fundera på avsändaren. Det var något speciellt med det där vägarbetet. Det var något speciellt med att ha hela världen i 20 till 30 kuvert.

- Gubbjävel kan du vara själv, sade Finnen högt för sig själv och tänkte på sin pappas sista ord.
Det var egentligen han som var Finnen men Finnen hade så att säga vuxit in i rollen och det var nu många år sedan farsan dog. Kanske tretti. Begravningen hade varit en storm, inte av känslor utan av riktiga sekundmeter, men hela byn hade nog ändå kommit, fyllt de främre raderna och satt nu där med besvärliga ansikten. Att dö har man på sådana här platser alltid gjort med en vetskap om att det skulle viskas bakom ens rygg. Att dö var att ge upp och att ge upp var för folk längst kusten.
Hon från kiosken sjöng tre psalmer.
Alla grät.
Hon sjöng tre psalmer för mycket.
Sedan var det fika för att det var lördag. Det tyckte prästen var viktigt. Men efter sista doppet stressade alla hem och kvar blev Finnen lämnad med sin fars tystnad och det rent praktiska. Skiten skulle ju under jord. Visst hade han fått ärva mycket - alltså både huset och skulderna och sitt nya namn – men kvar stod det facto. Och han hade aldrig varit mycket för att gräva.
Svetten i vaktmästarens ansikte.
Svetten i Finnens ansikte.
Alltså Ny-Finnen.
Det var alldeles säkert svett och inte tårar. Aldrig att det var tårar. Okej att gräsklipparen tjorvade och att farsan var död, två problem, men det fanns mycket värre saker att slåss mot än känslor.
Till exempel framtiden.
Vaktmästaren torkar en droppe ur ögonvrån på Finnen men sätter samtidigt dit ett tiotal nya med den blöta vanten.
- Hur än gärna man försöker rätta till ett fel så blir det bara värre, mumlar han.
Att gräva skulle ta tre timmar men de höll på det dubbla. Halva nöjet med att begrava någon är att fundera på mottagaren. Det var något speciellt med svetten. Det var något speciellt med att ta hela världen i 20 till 30 spadtag.
Men skiten kom ner.

- Tänker du på det där han sa nu igen? frågade Giang.
Det var en annan dag och en annan påtår.
- Du ser alltid ut som...vad heter det nu igen...skaren? i ansiktet när du tänker.
- Gör jag inte alls. Å jag tänker inte i onödan. Jag har hört man kan få cancer då, svarade Finnen.
Han kom hit varje dag när hans runda var klar. Till Stinas Café.
Så hade han gjort i många år.
Idag var det allt de sade till varandra,
och det var mer än vanligt.

Kväll.
Kanske.
I mörkret såg han olika nyanser av just mörker. Långa hyllplan sträckte sig som staplade horisonter längst väggarna och på dessa: färgburkar, magasinerade drömmar och de orörda sommardäcken. Stolen i bilen var sedan länge nedsutten och vid höger lår försökte en driven fjäder pocka på uppmärksamt. Den fick ingen. I det här garaget hade han suttit många gånger, främst de senaste veckorna, och i bagaget låg den packade väskan. I hans knä, kartan.
Det skulle ske nu.
Han skulle åka.
Kasta sig ut nedströms och någon gång möta kusten och staden och ljuset och folk som vet vad EU är. Han skulle dricka kaffet med skummad mjölk för att det hade han sett på teven och han skulle kanske smaka något annat än den röda paprikan för att det hade han aldrig gjort. 'Då man inte vet hur alternativen är så ska man inte chansa', var precis vad hans pappa hade lämnat efter sig förutom huset, skulderna och namnet.
Det riktiga arvet.
Därför hade han inte smakat grön eller gul eller någon annan färg på paprikan heller för den delen.
Därför skulle han åka nu.
Ungefär nu.
Han kom snart på bättre tankar, gick in, och packade upp sina saker.
Alternativ känns överskattat.
Kvällsmackan med ost och paprika.
Kaffet.
EU?

Några månader gick.
Plumsade.
Finnen bestämde sig varje dag för att åka men delade nästkommande morgon ut hela världen i kuvert till Byns brevlådor.
Lidmans dotter skrek GUBBJÄVEL! men det hade han glömt redan vid första koppen.
Giang drömde om att skriva
i brist på kunskap ett heltidsjobb
i brist på heltidsjobb något nytt
i brist därpå något gammalt
i brist därpå att servera påtåren till männen och kvinnorna och att torka upp efter barnen och plumsa genom livet med Finnens grabb.
- Kan du läsa det här? frågade hon Finnen som nu satt och nästan sov vid bordet.
- Stavningen är sådär, hejdade hon och sträckte sedan fram pappret.
- Det är en dikt jag skrivit. Du vet som Harry Martinson.
Några minuter gick. Finnen samlade sig.
- Första delen är väl okej men sen går det utför. Som i livet.
- Vi ska flytta till Vietnam. Jag och grabben din.
- Okej.

Avskedet var egentligen inget speciellt. Som när farsan dog men lite mer levande och med färre tårar.
Förlåt svett.
Det här skulle bli bra för alla. Grabben och Giang skulle starta om på nygammalt men också för Finnen väntade en annan slags morgondag. Han hade den här gången inte bara packat utan också släckt brasan i vardagsrummet. Nu skulle han bara säga 'på återseende' till vaktmästaren. Han var den enda som visste. Och gömma undan katten på något smidigt sätt.
Kanske i forsen.
- Ha det så bra då och skriv gärna. I alla fall vid jul.
Grabben satte sig i bilen utan att svara men det var som vanligt.
- Visst vet du att mitt namn betyder 'älv', avslutade Giang och kramade Finnen snabbt.
Sedan vidare mot världen.
Han skulle vidare mot kusten.
Så snart katten var dränkt.

Borta vid backen, ni känner den vid det här laget, kommer bilen tillbaka men ingen är där för att välkomna budet. En del är nere vid forsen, andra står vid Stinas Café men de flesta väntar på något som är mycket svårare att sätta fingret på.
Till exempel förritin.
Hon parkerar på grusgången just när Finnen kommer tillbaka.
Han är blöt upp till armbågarna.
Hon är blöt i hela ansiktet.
- Grabben sa att han skulle gå på toaletten och sedan sköt han sig. Han sköt sig, berättade Giang sakligt men hon grät inte längre. Hon kan bara ha gråtit i 20 minuter. Aldrig längre.
- Pojkjävel! svarade Finnen.
- Nu är det så här att jag har ingenting i Vietnam och här får jag inte uppehållstillstånd längre.
- Statjävel! svarade Finnen.
- Men...
- Vi börjar med det praktiska. Du får väl bo hos mig då. Det är enda sättet. Men katten den har jag dränkt.
- Så länge du lovar att inte prata bakom ryggen på grabben. Han gav inte upp. Han var nog bara rädd för förändring.
- Ja, svarade Finnen. Det riktiga arvet.

Han lyfter väskan och drömmen om kusten från bagaget på bilen.
Ställer båda två på grusgången.
- Låt gå. Om du fortsätter att skriva. Och någon gång sprätter lite mjölk på kaffet.
Han ser på Älven och bestämmer sig för att det räcker,
med ett vägarbete.

Dialekten hade sedan länge bänglat sig ner genom älvdalen.
Men det faller sig helt enkelt aldrig lika naturligt
för en människa.

Den här historien slutar med en påtår. Inte med sprit.

Patientupplevd kvalitet.

Igår

när jag var ung

sprang vi över ängen utan rädsla för sorkfeber
såg vi rakt mot solen

med två friska ögon
och isglassen smälte alltid lagom snabbt

under översyn av en tunga och en mamma

Igår
när jag var ung
fanns ingen patientupplevd kvalitet
för de rena korridorerna
lika ensliga som punkmusik

fanns bara långt långt borta

om flera år eller i England

i värsta fall hos någon avlägsen släkting

Idag
är ett liv efter min återfödelse

och imorgon är bara en sekund bort

i vårregnet talar tusen röster i munnen på varandra

men ingen

jag säger ingen

vet vad fan det är frågan om

Igår -

Idag -

Imorgon -

Det kan vara när som helst.

Jesaja, 28:x

Mitt emellan

sportbaren och altaret

hade Döden parkerat sin sportkombi.

Det är något särskilt med att Döden alltid måste rulla med tonade rutor

rädslan för solljuset

ivriga fans

eller bara av fåfänga.

Mitt emellan
tårarna och en stor stark

satt Döden och tomkörde livet.

Det finns något överjävligt med att Döden alltid lyssnar på bra musik

Dark Eyes

Fur Alina

eller bara älven.

Det sjätte F är Farväl.

Det fjärde F är Flickan, så smilande och skön; hon lockar dig till dårskap som får sin svåra lön.

Karlfeldt skrev det där och någonstans mitt i meningen, med livet?, så fanns hon bara där i sovrummet. Nätterna hade inte varit sig lik i två, eller tre, eller tolv veckor. Hur många visste man inte för att tiden verkade inte spela roll i ett sammanhang av känslor och roulette. Här inne finns inga klockor, sade den kvicka turisten men förstod inte alls att det egentligen handlade om att 'här inne finns inga vänner'. Här inne finns bara död men för att göra det ordentligt måste man ta hissen upp på översta våningen. På alla andra våningar går det inte att öppna fönstren. Ska man verkligen dö måste man ta sig förbi hotellvakten som vill se ditt hotellkort eller ditt testamente och sen måste du ta hissen till högsta våningen och sen måste du kasta dig ut och landa på i bästa fall asfalt. I sämsta fall en pool, en sanning eller en familj från Nebraska. Märkligt nog kommer de alltid från Nebraska.
Där inne finns inga klockor och i mitt sovrum finns inga vänner.
Varje natt.
Högsta våningen.
Asfalt.

Hon.

Död.

Tre timmar innan läggdags blev aldrig vad man hade tänkt sig och rann snarare över till morgonen. Morgonen var egentligen bara en anhalt för att kunna fortsätta livet. Beställa tjocka pannkakor av smala människor.
Beställa mer tid av Herren.
Herren? The Lord.
För här inne var det han som bestämde vem som skulle få lönnsirap och vem som fick nöja sig med blåbär. Jag blev alltid utan båda. Men tro fan det om man ska stå på sig.

Det heter faktiskt plättar.
Plättar? The Plätts.

Morgonen eller förmiddagen eller då man inte orkade lyssna mer till sin egen stilla klagan, och värmens djupa hunger. Och Karlfeldt.

När man satt där i mörkret på sängen.

När man sätt där i ljuset med älven.

Tänkte tillbaka på för tre djupa andetag sedan och förstod att om lika långsamt som de unga lövens svajningar och lika osäkert som världens överlevnad fanns man nu ensam igen. Det bortglömda kyskhetsbälten. Tom. 

Utan kort på hand.

Ett. Två. Tre. Fyra. Fem.

Noll.

Utan pengar på banken

Noll. Noll. Noll. Noll.

Noll.

Men med ett fuck (you) som kanske allra mest försöker icke-förklara om instanser, papper, möten, åtgärder, omfördelning, utbildning, kompasser och bajs. Och Karlfeldt så klart.

Är jag den enda?

Nej.

Är jag den enda?

Ja.

I väntrummet satt kanske femton personer och det var svårt att se vilka som egentligen behövde hjälp. Mannen just bredvid hade somnat av alkohol. Det var alldeles säkert alkohol för det luktade billig whisky. Jag var den lukten bekant. På min inre resan från punkt A till punkt Jim Beam hade timmarna varit åtskilliga och i avsaknaden av likvida...blä....av cash lärde man sig att känna igen vissa lukter. Medan andra försvann.
Det daggvåta gräset. Borta.

Sågverket mitt emot. Borta.

Fyra fingrar starkt med en skvätt tropisk juice. Och dimman låg tät över fjärden.
Kvinnan. Barnet. Kvinnan med det andra barnet. Jag tappade räkningen efter sex men det var allra säkrast 15. 15 människor och endast en eller två spelade roll. Resten var bara raka streck i små kolumner och sned skrivstil på raka rader och korta försök till att sätta sig in i känslor. Det blev lätt utsvävande när man försökte närma sig. Det var bara då dialekten fick fart. Det var bara då man skrattade åt världens allra hemskaste trick.

15 människor.
Men bara en skulle helt säkert dö.
Han hade hotellnyckeln i handen.

På andra sidan staketet är gräset aldrig lika grönt som man minns det från drömmen. Men det finns ett hus och knackar man på så kan man få stanna längre. Men aldrig nog länge.
Du vill nog glömma. 

Jag har myggbett överallt.

Planet landade.
Det blåste kraftigt från öster. Nej väster så klart.

Nordanvinden var påtaglig när informationen mötte den enda passageraren. Han satt mest tyst och lyssnade utan att förstå precis som om det skulle göra att situationen försvann. Nordanvinden drev genom medvetandet som en ungdom och kvar fanns snart bara spillror.

Vraket.
Söndersliten metall, sådana där små Coca Cola-burkar, hans själ.
Över den sluttande gräsmatten ner mot älven låg spillrorna av två, eller tre, eller tolv veckor.
Nordanvinden.
Hotellvakten.

Familjen från Nebraska.

The Lord.

Och Karlfeldt den jäveln.

Jag satte mig ner och orden lossnade,

blev till minnen,

blev till Minnen.

Karlfeldt har ingenting på Torgny.

Och jag fick aldrig bjuda på kåldolmar.

Tre. Två. Ett.
Noll.

Död.

Fallskärmar, kalsonger och kyssar.

I vardagsrummet.
Inom dessa fyra väggar ryms inte världen bortom. Dom hade aldrig pratat om saker som var bortom: om krigen, miljön eller om kvinnorna.
Kvinnorna.

- Har du hört talats patriarkatet?
- Patriark-vad?
- Patriarkatet.
- Du vet hur det är med mig och svåra ord. Jag försöker ta ett i taget och just nu är det sudoku.
Bilagan låg i hans famn och de tomma rutorna stirrade hålögt.
Som killen på omslaget. Han som alltid var så läcker. Från det där programmet. På fyran.
Det var alltid svårare med namn än med ansikten.
Det var alltid lättare med siffror än med människor.
Det fanns något definitivt i siffrorna.
1 till 9.

- Man ska alltså sätta in siffrorna i rutor. Det gäller att placera in siffrorna 1 till 9 på ett sådant sätt att varje vågrät rad, lodrät rad och låda på 3 gånger 3 rutor innehåller varje siffra exakt en gång. För att det ska vara ett äkta sudoku får det bara finnas en enda lösning. Och det betyder alltså att man måste börja om från början om det visar sig att en enda siffra satts i fel ruta. Det är logik. Det är slutgiltigt. Jag tycker att livet borde vara mer som ett sudoku.
- Jag vet vad sudoku är.
- Vad sa du att det där nya pusslet heter. Patriarkatet?
- Ja. Och det finns bara en lösning.
- Spännande.
- Mm..
Han på omslaget hade gjort något bra och man brydde sig.
Hon på omslaget hade gjort något bra. Eller nått. Och man brydde sig. Eller nått.
- Vad heter han nu igen. Killen på omslaget. Han som är så rolig i det där programmet.
Vardagsrum. Jag är vad jag heter.
Här finns inte plats för känslor eller livsnerv. Den insuttna fåtöljen kan inte berätta historier utan blir i bästa fall ett långsamt bildspel över tidpunkterna som inte spelat någon roll. I värsta fall blir den kaffeved.
Det finns något definitivt i siffrorna.
Något bortom.

I köket.
Det bubblar övertygat från en kastrull och med samvetet hängande kring fotlederna finns världen i kryddskåpet. Hon och han hade bott i den här lägenheten sedan hon hade gjort slut med sin ex-han. Ingen skulle kalla det för en jakt efter en norm men det var så enkelt att flyta med.
- Min farfar sade alltid att man ska passa sig för att röra runt för mycket i kärnfamiljen. Rätt vad det är så har det blivit smör. Hans hesa skratt gjorde mig alltid rädd.
Hon rörde om i kastrullen och skrattade rossligt som man gjorde förritin.
Ha. Ha. Ha.
Hon rörde om i kastrullen som man gjorde förritin.
Som man gjorde nu.

- Hur vet man vad som är kvinnosysslor och vad som är manssysslor nuförtiden? Hur vet jag vilka filmer jag ska gråta till och vilken parfym som luktar lavendel? Det finns väl inte en jävel numera som inte vet hur lavendel luktar. Och kläderna sedan. Ska jag klä mig kvinnligt eller ska jag klä mig som jag vill eller ska jag klä mig som jag vill bara för att alla andra vill ha det så? Lyssnar du?
- Ja.
- Hur mycket ska jag ta för mig i sängen och hur mycket snus ska jag spotta på världen för att den ska vara också min? Hur mycket pengar ska jag tjäna för att det ska vara rättvist och hur stor kuk ska jag ha för att det ska vara jämställt. Lyssnar du?!
- Ja.
- Vad sa jag då?
- Det var det där med lavendel.
- Maten är klar.
- Jag har tur som hittade en kvinna som kunde laga mat.
- Ha. Ha. Ha.
Det rossliga skrattet.
Det rossliga samhället.

Enklaste sättet att lösa samhällsproblemet på är nog att blunda. Då ett fel på vägen gör så att man får börja om från början. Ett steg åt fel håll gör att man missar i lodrätt eller vågrätt eller i att det handlar om människor. Man stressar och skriver sanningen som inte matchar sanningen när man vänder upp och ner på tidningen. Han som alltid var så läcker bryr sig inte. Världen är upp och ner. Världen är förskjuten och upp och ner och en plats där vi pressar våra huvuden till att handla om pussel och inte om oss.
Den färgblinda har inget problem med Rubiks kub.
Det ena könet har inget problem i att tjäna mer.
Det fanns något definitivt i siffrorna.
Och för 4000 brutto får man en bra grill.
I köket.
I köket.

Hon var på väg till gymmet.
Det var gympa men det hette något annat. Något på engelska och något som verkade nytt.
Hon hade druckit 33 centiliter men inte en enda kalori. Det är så man gör det. Det handlar inte om att bli smal utan det handlar om att bli sund, att resa i sin egen kropp, det handlar om att göra det för att folk ska se en, det handlar om likes och om bekräftelse.
Nej!
Det handlar om en sund livsstil.
Strong is the new skinny! står det på mobiltelefonens skärmsläckare och det har blivit mantrat.
Träning handlar om att synas, om avokado och om kvarg och kanske om mat som vi åt för tusen år sedan. Så länge det är inte innehåller en enda kalori. Vi måste se skuggorna på våra kroppar för att dölja svärtan i vårt inre.
Nej!
Det handlar om en sund livsstil.
- God morgon, säger hon till Hon när de möts vid övergångsstället. Sån där cardio?
- Spinning och sen core. Jag tog en fuskdag igår och gjorde en milkshake på proteinpulver. Du borde testa.
- Kanske.
- Men ska jag ut och resa snart, Thailand!, och då vill man liksom att naveln ska sticka ut.
- Vill man?
- Spinning och sen mage och sen avokado.
- Men känner du verkligen att du gör det här för dig själv?
- Skojar du?
- Nej.
- Det är klart jag gör. Har snart 4000 följare på Instagram.
- Men känner du inte att du objektifierar din kropp?
- Skojar du?
- Nej.
- Jag har ju läst genus på universitetet.
Hon var på väg till gymmet.
Hon var på väg någon annanstans.
Nej!
Strong is the new skinny is the new förtryck.
33 centiliter men inte en enda kalori.

Framme på jobbet kunde hon inte tänka på annat.
Hon tänkte på hur Hon satt på spinningcykeln och svettades till Ellen Degeneres på en tv-skärm och hur världen snurrade lite lite fortare för varje pedaltag.
Runt runt sin egen axel.
Runt runt ett påhittat lillfinger.
Korridoren bort mot gympasalen ekade tomt för att det snart var påsk och då skulle alla minsann fira hur han fick lida, upphängd på korset, och sedan skulle vi fira lite till med nubben och med sillen. Hon skulle fira hur dom hade fått lida, upphängd på en fallos, och sedan fira lite till med nubben och med sillen. Korridoren var inte mer än 40 sekunder lång men hade mer att säga än en handfull vardagsrum. Här fanns människor och möten mellan åsikter och kön och åldrar och etnicitet. Här fanns livsnerven.
Hon hade varit lärare sedan hösten 00.

- Sätt er ner och var tysta. Idag ska vi prata om impressionismen. Om Monet och Pissarro.
Ett dovt sorl av missnöje och/eller våren hördes i rummet.
Han, han med stor mun, räckte upp handen.
- Fröken?
- Ja.
- Varför är det så mycket lättare att rita en kuk än en fitta?
- Det får ni lära er på i B-kursen.
Alla skrattade.
Hon skämtade.
Hon skämtade?
Insikten och frågan växte på henne under tre sekunder och världen verkade ha nått maxfart. Pedaltag efter pedaltag och den första svettdroppen över ryggslutet fick snart besök av en tredje och en fjärde och en femte. Hon blev blek eller genomskinlig.
- Eller så är det helt enkelt något vi får lära oss att leva med...
Klassen tystnade snabbt.
- ...att vissa har förtur och att det har kommit till att bli en norm för mänskligheten att lära sig om männen och hur männen vill ha det. Vilken plats vi får ta för att stötta underifrån utan att stå i vägen. På vilket sätt männen får se ut och på vilket sätt vi bör se ut. Det handlar om lavendel och om patriarkatet. Om vad man lär sig att rita.
De 40 tomma ögonen i de 20 fyrkantiga huvudena.
Mänskligare än sudokus.
- Vad är patriarkatet? frågar han försiktigt och munnen är nu bara hälften så stor.
- Låt oss börja med Monet.

I sovrummet.
- Jag träffade en tjej idag när jag skulle gå till jobbet. Hon skulle träna för att naveln skulle stå ut. Tycker du att det är snyggt?
- Jag tycker att det är lite äckligt med navlar.
- Men du förstår vad jag menar. Att det är snyggt att vara sådär keso-smal.
- Det handlar väl bara om att må bra med sig själv?
- Kan man verkligen göra det nuförtiden. Blir inte allt en jakt mot att skapa sitt perfekta jag på internet eller på klubben? Sund har blivit det nya axelvadd.
- Kanske. Men det är likadant för oss killar.
- Håll käft.
- Jag läste på internet om patriarkatet idag. Det verkade som en konspiration av feminister som fått för lite kuk. Jag trodde att kuk var något som man förtjänar.
- Håll käft.
- Får man inte skoja längre?
- Too soon. Jämställdheten är sjuk men har inte dött än. Det har däremot hoppet.
- God natt.

Selma blir kuvert.

Hittar brevet

i fickan på en övervintrad svart jacka
och jag minns dig direkt

hur orden aldrig kom nog ofta

men vi hade ju kommit överens

om att ge livet tid

även om det var halva tjusningen

att finnas någon helt annanstans.

Pappret är vikt

på mitten och på mitten och på mitten

och den ena sidan är sliten

bokstäverna så bleka att

man måste böja sig mycket nära för att se liv

men pulsen finns där

blodet, skrivstilen, vi

i tretusen tecken eller mer.

Du berättar

hur du går på gatorna i min stad

det mulnar på och tre katter

inklusive du

gömmer sig undan regnet i skogen

men barrträden här uppe växer sig aldrig täta nog

för att rädda en

och det är likadant med självförtroendet.

Selma blir kuvert

för vi vet att hon inte skulle misstycka

där älven alltid är nummer ett

där livet alltid är något annat

och jag minns dig direkt

hur vi kom överens om att gömma oss själva

i en övervintrad svart jacka

Frid då
Nej:
Adjö.

Fyra korta om SYNTHESIZER.

I.
Lika mycket som livet

En synthesizer

vi gick sida vid sida

till tonerna av 250 olika ljud.

II.
Du tryckte på mina knappar

synthesizer
och varje ljud

blev så mycket annorlunda.

III.

Från precis nu
C-dur
till något som betyder kärlek

fanns alla svaren

i en sliten synthesizer.

IX.
Fingrarna bresade

På synthesizerns tangenter
fanns rätt klang gömd.

Jag minns.

Det är inte bara när det går åt helvete man ska utvärdera, sade tränaren till oss för många år sedan och fortsatte: utan det är viktigt att ibland bara ta ett steg tillbaka och tänka. Nästa match slog han sönder två klubbor och en sopkvast. Kallade målvakten för fitta.

Jag minns

hur jag hade problem att åka skridskor

medan de andra svischade förbi

på översteg och säkra fötter

i jakten på en dröm

miljoner kronor

ett omklädningsrum med bubbelbad

och att få vara nån.

Jag minns

hur pappa putsade mitt visir

med schampo och kärlek

för att kylan inte skulle få fäste

om utsikten

och insikten

på uterinken där var det 20 grader kallt

där min kompis ändå hade åkt

sedan morgonen.

Jag minns
beskedet

som rubbade ett helt liv

mitt mitt mitt

och att ingen trodde mig

då jag berättade att tårarna

visst var allergi

inte alls ett stukat självförtroende

utan pollen

i slutet av november.

Jag minns segrarna

blodet och benkrosset

ett öga för ett öga

och två framtänder för tre poäng

med siktet inställt på att överleva

bara en dag till

en period

ett ögonblick

i rampljuset eller under rubriken

katalogiserad som gubbslem
fanns inget annat.

Jag minns inte förlusterna
på samma sätt som man inte minns

den första kärleken
bästisen som försvann

våren
tre minuter innan läggdags

och vägen hem
men det är den sorts ärr

som försäkringsbolagen vägrar stå för.

Jag minns vännerna

som med försikt men på tre dagar

fanns i ens liv

nakna inför världen
men tillsammans mot den

med ibland en enda gemensam nämnare

och andra gånger samma dagbok

strid med kniven mot strupen

och i bästa fall lasagne

men sen försvann han till ungefär Ryssland

eller Sundsvall

eller ett bättre vetande.

Jag minns människorna

ramen

runt det heliga skådespelet

ansiktena

som skrek att jag var en idiot

men som omöjligt kunde veta

ansiktena

som skrek att jag var en hjälte

och fick varje droppe att kännas värdefull

oavsett smak.

Jag vet

att jag har problem med att åka skridskor

medan de andra svischar förbi

på översteg och säkra fötter

i jakten på en framtid

ser jag ödmjukt på gåvan

att få vara en del av ett sammanhang

en gemensam puls

av pisslukt och äkta känslor

Och det. Ska jag minnas.

Samma skrik i andra korridorer.

Minns henne tydligt. Med det svarta håret och det till synes ännu mörkare sinnet, skorna var ofta oknytta, stegen långa och rappa men det blev aldrig en karikatyr. Minns henne tydligt. Från ungdomen och från skolan och när hon med eftertryck frågade om det inte vore på sin plats att hon pissade vår klassföreståndare i munnen. Tystnaden skrek i rummet och hon skrek snart i korridoren i vilken hon förpassades till. Det var inte bara en motkraft till en överhet, det var något mycket starkare och viktigare och något mycket mer främmande än ett ungdomligt långfinger. Vi andra skrev lydigt det oförberedda provet och smög sedan ut. I världen som ännu bara var på låtsas.

Vi gick i samma klass, kanske två eller tre år, och jag förundrades gång på gång över kraften och motståndet. Dagarna kunde byta skepnad i ett ögonblick bara för att hon vågade säga ifrån. Vågade stå upp för något oavsett om det var rätt eller fel. Själv tog man med sig sina åsikter i den slitna ryggsäcken, bet ihop, svalde stoltheten och blev en del av korridorerna och fick ibland en klapp på axeln och ibland högsta betyg. Man tog den andra vägen. Den snitslade.

”Min bästa egenskap? Att jag är konflikträdd”, skrev jag på skoj men på fullaste allvar på Facebook för att öppna mitt innersta och erkänna mig förlorad. Ett rop på hjälp i ett forum av eko. Jag vet inte om det gjorde varken från eller till. Jag vet bara att det kändes som en sanning. Tänker tillbaka och tänker att inte speciellt mycket har förändrats. Från lagom avstånd ser jag henne men den här gången är det ljuset som är framträdande och inte mörkret, det är andra överheter och längre korridorer, kanske är vi äldre. Och spänning är fortfarande elektrisk. Någonstans därute måste det finnas några som pissar orättvisor i munnen och andra som bara smyger ut. Det oförberedda provet är nu livet. Och världen är i högsta grad verklig.


Publicerad i Norran 2013-03-11

Monstret under sängen.

Man hittar sig själv i en buss, i ett flygplan, i Skåne eller i Göteborg och med strama läppar men ljusare framtidsutsikter. Det luktar vår men man tar intrycken med en nypa salt då man vet hur illa det kan gå om man ger sig hän, försvinner, och packar undan sina dunjackor och sin överlevnadsinstinkt i det trånga källarförrådet. Människorna på gatorna här har solglasögon och bråttom, deras hundar hinner inte med och släpas bakom i kopplet, deras tankar skjuts däremot alltid minst ett par dagar framåt mot en mål och en mening. Mot imorgon imorgon imorgon. Jag sitter på en stol med en kopp kaffe och en vän. Jag sitter på en stol med en kopp kaffe. Någonstans därute finns så klart en mening med att våren verkar vara på väg, det gäller bara att inte ta ut något i förskott.

Ensam på hotellrummet. Bara korridorerna känns bekanta. Jag läser 20 sidor ur en antologi av Göran Palm. Jag äter ett päron. Jag går ut på en promenad. Men ingenstans finns det där övertygade lugnet som man under sina bästa dagar kan luta sig mot. Det beror nog mest på slukhålet. Världens otäckaste ord i sin direkta mening men ännu mörkare som metafor över alltings förgänglighet. Nyheten: En 36-årig man i Florida svaldes av jorden när ett slukhål öppnade sig i hans sovrum, är inte bara otäck utan också ständigt närvarande. Som en påminnelse. Som monstret under sängen.

Men bussen och flygplanet hittar alltid hem. Landar försiktigt i snöovädret och våra fötter smyger de också över det plötsligt okända underlaget. Sulorna hade vant sig vid barmark. Sulorna är helt enkelt inte som själarna. Det var ett tag sedan men man andas snart luften utan att kroppen försöker säga ifrån, man kan släppa ner axlarna, väntar på att pulsen ska gå ner men det är inte som vanligt. Släpad i kopplet, och kuvad under slukhålets ständiga hot, så känns det plötsligt inte alls fel att sikta mot imorgon. Någonstans därute finns så klart en mening med att våren dröjer, det gäller bara att se nog långt fram.


Publicerad i Norran 2013-03-04