Februari och det droppar från taket.
Morbid är vintern om än bara för ett par väderleksrapporter då
ordningen snart återställs. Minus många grader är som sig bör
och luftrören ska hosta, i Norrlands nationalsång, svetten lacka
under Kinaimporterade dunjackor och i utandningen suckar koldioxiden,
allvaret, meningen med att bo och verka i slutet av den frusna floden
Styx. Varför gnälla då det är kallt, vår breddgrads verkliga
signum, och röken från våra munnar den bistra sanningen i ett
ansiktsuttryck som vill men inte kan vara avslappnat. Inte längta
efter våren då den aldrig kommer annat än lägligt. Precis när
man behöver den. För tidigt och man hinner inte längta, för sent
och man ger upp. Men våren vet exakt. En pendelrörelse som inte
behöver smörjas av mänsklig hand; hur än mycket vi vill just det.
Det är med årstiderna som med så mycket annat: ett kretslopp av fyra veckor glädje och resten varierande kyla.
Vissa skulle säga att jag låter som Knausgård,
och visst är det här Min Kramp,
men inte ETT ENDA förlag har hört av sig.
Februari och det droppar.
Avhängda dunjackor.
Du fjällhöga nord.
Styx.
onsdag 19 februari 2014
Tre.
Den uppbrutna rälsen,
mellan mig
och hela mitt förflutna,
fanns ett kapitel av Jules Verne.
fanns ett kapitel av Jules Verne.
Den hemlighetsfulla ön,
i morgonljusets första blinkningar,
var man aldrig nånsin ensam.
Öppnade boken igen,
i skymundan av livet,
betyder orden nu något annat.
i morgonljusets första blinkningar,
var man aldrig nånsin ensam.
Öppnade boken igen,
i skymundan av livet,
betyder orden nu något annat.
Skuggorna på klänningen,
mörkret var annorlunda,
när du fanns i det.
mörkret var annorlunda,
när du fanns i det.
Du sa tre saker om Gud,
jag lyssnade bara på den sista,
som var ett farväl.
jag lyssnade bara på den sista,
som var ett farväl.
Två.
Det är den nittonde februari. Klockan
är 16.15.
Men låt oss ta det tillbaka lite.
Sommaren 2013.
Jag är utan jobb och sitter på mammas
torp med en fysisk guldmedalj runt halsen, en lika påtaglig klump
där i, och jag vet inte vilket som gör det svårt att andas. Under
de senaste dagarna, kanske veckorna om man orkar vara ärlig, hade
nätterna sällan överlistat mig och morgnarna blev inte ett
uppvaknande till en ny dag utan bara höger fot framför vänster fot
framför höger fot framför vänster. Många nätter hade jag inte
sovit alls och det hände att jag bara gick runt i det väna
norrbottensregnet i timmar, bara för att förstå, men ingenting
verkade fungera.
Upp från torpet och höger, alltid höger, de
första kilometerna var det bara skog men det kändes lagom för då
slapp jag hantera intryck. Sedan rakt fram genom trevägskorsningen
och förbi husen som såg övergivna ut. Vi kom bra överens, såg
varandra i ögonen och nickade, men jag började nästan alltid att
gråta. Mitt ansikte blev ett med nederbörden och natten var ljusare
än man kan tro trots att molnen gjorde sitt, livet likaså, trots
att mitt samvete och självhat ständigt sprang ikapp för att lägga
krokben på nästa tanke fanns här det enda lugn jag kunde greppa.
Under den stora vägen genom den gråa tunneln och upp mot den lilla
gårdsbutiken. Visste att hunden skulle skälla och att jag skulle ta
det personligt. Jag grät fortfarande. Jag försökte skylla på
Kristian Gidlund men efter ett par rundor kunde jag hans Sommarprat
utantill.
Hästgården.
Det lilla huset som stod kursiverat.
Tre
postlådor.
En traktor som kantrat i ett dike.
Svart katt. Kristus.
Korsning.
Senare kom nästa område med hus i små kluster och dubbelgarage
under nyproduktionens förtryck stod vid vägkanten och stirrade
hotfullt med sina kantiga djävulsögon och jag gick alltid på den
andra sidan av vägen, älvsidan, för jag visste att där hade jag
min allierade, min jämlike, det sakta rinnande och aldrig sviktande
gråa djupet. Jag och den mot världen. Att drunkna tillsammans med.
I ett ögonblick då 'hålla andan' inte var något alternativ.
Snart tillbaka vid grusgången och två eller tre timmar av ingenting
hade passerat, flera tusen (jag räknade) tårar hade skavt mina kinder, och jag
smög som vanligt in i mitt rum så att ingen skulle märka. Så att
uppvaknandet skulle bli med müsli och grus i ögonen och juice i
glaset och med samma gamla teater av långsamma rörelser: maskeraden
frukost.
Jag hade sovit gott.
Jag. Hade. Sovit. Gott.
Jag hade
(sovit) gått för att komma bort från mig själv länge men det var
först nu som jag verkligen kunde känna lukten av avgrunden. Det här
är en död som inte stressar, en bila som arbetar metodiskt med
gravitationen, ett sammanhang som sakta kramar livet ur varje cell i
din kropp.
Sommaren 2013. Vila i frid.
Jag vill inte kalla det här en dagbok, en text, kanske inte ens för ord.
Jag vill inte kalla det här en dagbok, en text, kanske inte ens för ord.
Det är korta ögonblicksbilder av
tiden som varit och tiden som är.
Det är den nittonde februari. Klockan
är 16.36.
Låt mig aldrig ta oss tillbaka.
Låt mig aldrig ta oss tillbaka.
Ett.
”Du kan höra av dig när du upphört
vara en manipulativ narcissist.”
Det är en tisdag i slutet på februari men vintern har bara varit här en dryg vecka, i min själ ett par månader, och jag sitter gråtande i min bil på parkeringsplatsen. Den mörka men samtidigt bleka norrbottenshimlen, samma rymd som vanligtvis leker i norrsken, har verkat mycket mer tveksam den senaste tiden; som om också den ryggat tillbaka inför min existens. Alla sex rutor och alla mina ett och ett halvt öga har immat igen av fukt och känslor och illa tvättad interiör och i denna igloo av självhat/leasingbil sitter jag och försöker förstå riktigt var allting, personen Johan, gick riktigt fel. Minnesbilderna. Vintern. Himlen.
Det är en tisdag i slutet på februari men vintern har bara varit här en dryg vecka, i min själ ett par månader, och jag sitter gråtande i min bil på parkeringsplatsen. Den mörka men samtidigt bleka norrbottenshimlen, samma rymd som vanligtvis leker i norrsken, har verkat mycket mer tveksam den senaste tiden; som om också den ryggat tillbaka inför min existens. Alla sex rutor och alla mina ett och ett halvt öga har immat igen av fukt och känslor och illa tvättad interiör och i denna igloo av självhat/leasingbil sitter jag och försöker förstå riktigt var allting, personen Johan, gick riktigt fel. Minnesbilderna. Vintern. Himlen.
Minns min första dag på förskolan.
Det blev min sista dag på förskolan. Efter frukostsamlingen kom jag
hemspringande till mamma, då också gråtande och likblek, med
ansiktet uppgivet och förskräckt. Hon frågade vad som var fel, om
någon hade varit elak eller om jag var sjuk. Jag svarade: ”mamma
jag kan inte gå dit fler gånger, de andra barnen har massor med
snor i ansiktet”. Jag gick aldrig dit fler gånger. Förskolan.
Minns min första dag på lågstadiet.
Det skulle bli hennes sista första dag efter sommarlovet. Min lärare
som hade fått MS och vi visste inte vad MS var mer än att det var
ett konstigt spel på datorn på vilken vi fick testa internet för
första gången. Jag sökte på Pamela Anderson för att spela någon
annan. Sedan sökte jag på blommor för att vara mig själv.
Jag gick dit fler gånger. Internet.
Det är en tisdag i slutet på en del av livet och jag har skrivit på internet att jag har tagit ett uppehåll från internet. Jag vet inte om någon har brytt sig, men jag vet att jag saknar er, och jag vet att det är allt mitt liv har kommit att handla om: min helhjärtade övertygelse om att jag bryr mig om alla andra, förutom mig själv. Min kropp som kuvas under sanningen att man aldrig kommer förstå, varken världen eller sig själv, och att norrskenet kanske bara är ett skuggspel trots allt.
Läser sms:et från min vän ytterligare en gång.
”Du kan höra av dig när du upphört vara en manipulativ narcissist.”
Jag gick dit fler gånger. Internet.
Det är en tisdag i slutet på en del av livet och jag har skrivit på internet att jag har tagit ett uppehåll från internet. Jag vet inte om någon har brytt sig, men jag vet att jag saknar er, och jag vet att det är allt mitt liv har kommit att handla om: min helhjärtade övertygelse om att jag bryr mig om alla andra, förutom mig själv. Min kropp som kuvas under sanningen att man aldrig kommer förstå, varken världen eller sig själv, och att norrskenet kanske bara är ett skuggspel trots allt.
Läser sms:et från min vän ytterligare en gång.
”Du kan höra av dig när du upphört vara en manipulativ narcissist.”
Manipulation betyder att med
bedrägliga eller konstfärdiga metoder behandla något eller någon
för att förändra detta eller denna, utan dettas eller dennas
kännedom om avsikterna vilka som regel är egoistiska.
Narcissism är en individs
självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den
egna förmågan.
Det är inte första gången människor lämnar mig för att jag bara tänker på mig själv. Det är inte sista gången jag lämnar mig själv för att slippa tänka överhuvudtaget. Den mörka men samtidigt bleka norrbottenshimlen ligger som en dov slöja över varje ögonblick och inte ens kylan förklarar för mig att det har gått timmar, då mitt huvuds till synes eviga reservoar av tårar aldrig sinar, och där vintern redan snöat över mig i många månader.
Kanske borde jag ha stannat den där dagen på förskolan för att lära mig mer om människor med snor i ansiktet och kanske borde jag ha surfat mer på döden än på Baywatch och mjölkört. Nu sitter jag här, en manipulativ narcissist, och stirrar Kafka i ansiktet. För er som vill följa med mig: välkomna. Till er som gått vilse: förlåt. Jag kommer här framöver att skriva om saker som inte ens jag vill höra talas om. Försöka förstå var allting gick riktigt fel.
Det är inte första gången människor lämnar mig för att jag bara tänker på mig själv. Det är inte sista gången jag lämnar mig själv för att slippa tänka överhuvudtaget. Den mörka men samtidigt bleka norrbottenshimlen ligger som en dov slöja över varje ögonblick och inte ens kylan förklarar för mig att det har gått timmar, då mitt huvuds till synes eviga reservoar av tårar aldrig sinar, och där vintern redan snöat över mig i många månader.
Kanske borde jag ha stannat den där dagen på förskolan för att lära mig mer om människor med snor i ansiktet och kanske borde jag ha surfat mer på döden än på Baywatch och mjölkört. Nu sitter jag här, en manipulativ narcissist, och stirrar Kafka i ansiktet. För er som vill följa med mig: välkomna. Till er som gått vilse: förlåt. Jag kommer här framöver att skriva om saker som inte ens jag vill höra talas om. Försöka förstå var allting gick riktigt fel.
Det blir en resa utan mål. Precis som
livet.
Minnesbilderna. Vintern. Helvetet.
Minnesbilderna. Vintern. Helvetet.
Och Pamela Anderson så klart.
söndag 5 januari 2014
måndag 2 december 2013
Fishtank - 5:2.
Granitgolvet,
slätt som efter år
av nederbörd,
tårar och flytande drömmar som fallit
och slipat marken under den helvetiska himlen. Satt där i duschen
och försökte andas mellan suckarna som aldrig frågade men alltid
försökte få omvärlden att förstå att ironin bara var
ytterligare ett lager av pansar på personen jag och att leendet bara
fanns där för att jaga bort en spegelbild. Frågan: vad ska man
inte äta till lunch idag då?
Det hade börjat långt tidigare. För minst fem kilo och ytterligare några år sedan. Nej jag har inte gått ner i vikt jag har bara en smal själastomme, var orden som man sprang ikapp med genom natten. Gick bredvid. Cyklade framför. Lyfte på morgonen för att gymmet var alltid öppet. Sömnen var aldrig stängd. Det fanns något hotfullt i hinhålhydraterna som var tvunget att förvisas och det fanns en för stor del av personen jag som var tvungen att förgöras. Det fanns helt enkelt aldrig nog lite. Mamma ringde. Det gjorde hon inte så ofta.
- Jag såg en bild på dig på internet. Du ser välmående ut och har former. Det hade inte jag i din ålder. Då vägde bara knappt 40 kilo.
Tomrummet,
Det hade börjat långt tidigare. För minst fem kilo och ytterligare några år sedan. Nej jag har inte gått ner i vikt jag har bara en smal själastomme, var orden som man sprang ikapp med genom natten. Gick bredvid. Cyklade framför. Lyfte på morgonen för att gymmet var alltid öppet. Sömnen var aldrig stängd. Det fanns något hotfullt i hinhålhydraterna som var tvunget att förvisas och det fanns en för stor del av personen jag som var tvungen att förgöras. Det fanns helt enkelt aldrig nog lite. Mamma ringde. Det gjorde hon inte så ofta.
- Jag såg en bild på dig på internet. Du ser välmående ut och har former. Det hade inte jag i din ålder. Då vägde bara knappt 40 kilo.
Tomrummet,
tystnaden som fyllde hela huvudet,
var uppbyggt av flera hundra kalorier
självhat och några väl valda ord. Jag har ätit tapenade idag,
sade jag inte utan hummade mest avväpnande men det var jag som stod
naken. Naken. Naken-Janne. Minns hur han gick där på tv med den
bleka kroppen, den något krumma hållningen men stolta personen som
drev frihetens budskap och naturens dingeldanglande kuk till åsikt
om att våga vara sig själv. Reducerat till sin innersta kärna.
Skrynklig. Han och den. Vi också. Och naken – bortsett från
glasögonen. För inte ens en fri själ klarar sig med ett synfel.
Inte ens ett bart arsle kan blända världen. Naken. Men jag hade
alltid flera lager kläder på mig för att dölja. Naken-Janne. Och
tv:n lägger visst på ett par kilo självförakt. Jag hade bara ätit
tapenade idag. Det var ungefär vad jag åt. På tal om Naken-Janne -
och Charles Dicken. En kost av oliver med twist.
- Jag måste sluta. Ska iväg på en dejt.
- Dejt? Visst vet du att onani är kalorifritt?
Det hade slutat i korta intervall. Ärren på knogarna var påminnelser om måltider som kommit och gått. Som inristningar på väggen i en fängelsecell. Som grön paprika i en sallad. Något som man försökte blunda inför men som ändå aldrig gick att glömma. Där såret inte var fysiskt och smaken alltid var fadd. Jag orkade inte orka längre. Men det är en helt annan historia. Den platsar inte i humor. Det handlar inte om paleo. Mitt största problem med paleo är att det faktiskt inte fanns Instagram på stenåldern? I alla fall inte digitalt. Men jag gillar din grottmålning och det var bra att du ropade kvarg. Ensam. Jag hade funnit formeln. Det hade aldrig kvällstidningarna. Aldrig förortsmammorna. Aldrig han med PT. Det hade ingen annan gjort. Och det fanns något hotfullt i det.
Granitgolvet,
slätt som efter år av nederbörd,
där jag satt och grät utan anledning innan jag förstod att det alltid finns en anledning. Det var inte min historia. Men det var hennes. Min kompis. Hennes pappa. Grabben på bussen. Förortsmamman. Han med PT. Alla hade förstått att det handlar om att springa iväg från sig själv. Det handlar om att onanera och att sakta tugga den gröna paprikan. I slutändan är det ändå en mäktig efterätt från Halv åtta hos mig som dödar glädjen. Där ditt adamsäpple är min passionsfrukt. Och där spegelbilden av samhällets strukturer aldrig verkar bli en annan än igår.
Vi vägde inte mer än 40 kilo. Du och jag och Naken-Janne.
- Jag måste sluta. Ska iväg på en dejt.
- Dejt? Visst vet du att onani är kalorifritt?
Det hade slutat i korta intervall. Ärren på knogarna var påminnelser om måltider som kommit och gått. Som inristningar på väggen i en fängelsecell. Som grön paprika i en sallad. Något som man försökte blunda inför men som ändå aldrig gick att glömma. Där såret inte var fysiskt och smaken alltid var fadd. Jag orkade inte orka längre. Men det är en helt annan historia. Den platsar inte i humor. Det handlar inte om paleo. Mitt största problem med paleo är att det faktiskt inte fanns Instagram på stenåldern? I alla fall inte digitalt. Men jag gillar din grottmålning och det var bra att du ropade kvarg. Ensam. Jag hade funnit formeln. Det hade aldrig kvällstidningarna. Aldrig förortsmammorna. Aldrig han med PT. Det hade ingen annan gjort. Och det fanns något hotfullt i det.
Granitgolvet,
slätt som efter år av nederbörd,
där jag satt och grät utan anledning innan jag förstod att det alltid finns en anledning. Det var inte min historia. Men det var hennes. Min kompis. Hennes pappa. Grabben på bussen. Förortsmamman. Han med PT. Alla hade förstått att det handlar om att springa iväg från sig själv. Det handlar om att onanera och att sakta tugga den gröna paprikan. I slutändan är det ändå en mäktig efterätt från Halv åtta hos mig som dödar glädjen. Där ditt adamsäpple är min passionsfrukt. Och där spegelbilden av samhällets strukturer aldrig verkar bli en annan än igår.
Vi vägde inte mer än 40 kilo. Du och jag och Naken-Janne.
söndag 10 november 2013
Världens fegaste människa.
Låt mig försöka förklara, sade
aldrig den övertygade människan och fortsatte. Men för mig handlar
orden allra mest om att kryssa sig fram mot den här världens
begriplighet. Jag bad till Gud varje kväll under flera månader. Det
här är nog 10 år sedan nu.
En lugn junivind drar in från söder och fåglar jag känner igen pratar om sommaren. Det är 2013 och på mammas torp har jag just satt mig nere vid älven med en dator och en kopp kaffe. Älven som har varit en del av mig sedan begynnelsen. Vi bodde där på andra sidan från det att jag var ett år fram till det att jag drog.
Båthamnen nere till vänster – alltid välkomnande och vi låg ofta på bryggorna i timmar bara för att få känna oss levande, fria, där vågornas puls blev ett med ens egen och tankarna försvann hela vägen till ön mitt emot. Ibland pratade vi om känslor och kärlek och framtiden men nästan alltid lyssnade vi bara till lugnet. Det var jag, brorsan och han.
Han bodde på andra sidan järnvägen och var stark. Han brukade skydda mig när det blev bråk och jag brukade bjuda tillbaka på fika och mig själv. Han var min första riktiga kompis men ändå har jag så svårt att prata med honom om saker. Kanske är det åren som gör så med oss. Omvärderar vänskaper till att passa in i just sin tidsanda, placerar minnet av bryggan längre bak och förminskar känslan av att barndomen faktiskt betyder något. Jag träffade honom förra sommaren här hemma och vi drack öl och han berättade att saker höll på att gå riktigt åt helvete. Vi grät. Jag berättade nog ingenting om mitt liv men det kändes som en småsak i sammanhanget. Det kändes som att varje sekund av äkta samtal inte hade funnits sedan dagarna där i hamnen. Vi delade våra liv. Och våra liv delade oss.
En lugn junivind drar in från söder och fåglar jag känner igen pratar om sommaren. Det är 2013 och på mammas torp har jag just satt mig nere vid älven med en dator och en kopp kaffe. Älven som har varit en del av mig sedan begynnelsen. Vi bodde där på andra sidan från det att jag var ett år fram till det att jag drog.
Båthamnen nere till vänster – alltid välkomnande och vi låg ofta på bryggorna i timmar bara för att få känna oss levande, fria, där vågornas puls blev ett med ens egen och tankarna försvann hela vägen till ön mitt emot. Ibland pratade vi om känslor och kärlek och framtiden men nästan alltid lyssnade vi bara till lugnet. Det var jag, brorsan och han.
Han bodde på andra sidan järnvägen och var stark. Han brukade skydda mig när det blev bråk och jag brukade bjuda tillbaka på fika och mig själv. Han var min första riktiga kompis men ändå har jag så svårt att prata med honom om saker. Kanske är det åren som gör så med oss. Omvärderar vänskaper till att passa in i just sin tidsanda, placerar minnet av bryggan längre bak och förminskar känslan av att barndomen faktiskt betyder något. Jag träffade honom förra sommaren här hemma och vi drack öl och han berättade att saker höll på att gå riktigt åt helvete. Vi grät. Jag berättade nog ingenting om mitt liv men det kändes som en småsak i sammanhanget. Det kändes som att varje sekund av äkta samtal inte hade funnits sedan dagarna där i hamnen. Vi delade våra liv. Och våra liv delade oss.
Han ska bli pappa i slutet av sommaren.
Han alltså.
Det ska inte jag.
Men det känns som en småsak i
sammanhanget.
Lekparken långt till höger –
inbjudande och dold från saker som kunde uppfattas som verkliga:
vuxna, krav och regler. Under det stora huset fanns porrtidningar som
Tom snodde från kiosken. Han brukade göra hål på bilderna av
tjejernas könsorgan i det där tidningarna och sen tog han fram sitt
eget och pillade in den i hålet. Vi såg häpna på de första fem
eller sex gångerna men sen blev det bara tröttsamt. Lekparken. Det
var här folk tjuvrökte men jag vågade inte för jag kände mycket
väl till både cancer och skam. Och sen visste jag inte ens hur man
gjorde. Vissa hånglade och jag tittade på för jag visste inte ens
hur man gjorde och vissa slog sönder saker men jag har nog aldrig
sett tjusningen i att ta isär.
Att se hur världen, eller ett fönster,
eller mitt eget hjärta verkligen är uppbyggt.
Kanske berodde allt, kanske beror allt,
bara på att jag är den fegaste människan i världen.
En gång sparkade Tom en annan kille i
huvudet så att han svimmade och vi trodde att han var död. Han dog
visserligen ett par år senare men det berodde nog mer på knark än
på Tom.
Eller? Jo.
Skolan på toppen av backen – var väl
en vanlig skola i en vanlig småstad där man snabbt lärde sig
saker: matte, stavning, engelska, stå ut och att Marias pappa
brukade våldta henne på kvällarna. Jag tror nog att det var matten
som var enklast.
Toaletterna låg i källaren och dit
gick man helst inte, speciellt efter den där dagen då en kille med
finsk brytning hotade att han skulle knivmörda mig om han inte fick
min jojo. Det hör så klart inte hit att han hade finsk brytning och
att kniven var rätt liten. Men det var en fin jojo.
I matsalen anordnades det discon där
de coola hade ett eget hångelrum och där de mobbade satt på bänken
i hallen och där jag fanns i ett vakuum av det ultimata
utanförskapet. Jag var varken cool eller mobbad, varken inne eller
ute, kanske medvetet men aldrig uppskattat.
Ibland dansade jag med Maria.
Det gjorde jag inte.
Det gjorde jag inte.
Men det hade varit fint.
Kiosken – röd med vita knutar och
snäll personal som inte visste att mina kompisar alltid brukade
snatta godis och förtroende. Och porr. Killen som Tom sparkade i
huvudet rånade den där kiosken ett par år innan han dog. Fick med
sig ett par hundra spänn men glömde mitt brännbollsträ.
Mamma brukade skicka mig till kiosken
för att köpa cigaretter och jag tänkte ofta på att jag var Döden
på två hjul men Döden hade en stor svaghet: Tip Top-struten.
Ibland hjälpte jag till på kiosken.
Bar ut sopor och packade upp varor men jag visste nog inte att det
skulle bli mitt sista jobb på många år. Jag hade högflygande
planer på att bli...pilot? Ja, men allra mest läkare. Farmor tyckte
att det var utmärkt så varje gång man åkte dit på besök så
fick jag träna rättstavning och Bibeln. Farfar lärde mig att
tälja, äta kaffeost och skjuta prick med luftgevär.
Den där kiosken finns inte kvar
längre.
Den där rånaren finns inte kvar
längre.
Den där farmorn och farfarn finns inte
kvar längre.
Men den där Tip Top-struten har
återvänt.
Amen!
En lugn junivind drar in från söder
och fåglar jag glömt namnet på pratar om ett uppvaknande. Det är
2013 och på mammas torp har jag suttit här nere vid älven ett tag
nu och kaffet är sedan länge slut. Min blick fastnar ett tiotal
meter ut från stranden där man tydligt kan se var vattnet tvärt
bli djupt och vuxet. Den ljusa sanden störtar rakt ner i avgrunden
där man inte längre kan bottna.
Djupblå, nej svart, är färgen och
känslan är alla gånger svindlande. Livet i sig på bara ett steg.
Från fotfäste till att för evigt trampa vatten ovanför vardagens
alla svårmödor och inbetalningar och beslut och uppsägningstider
och med den övertygande tron om att allt håller på att gå riktigt
åt helvete.
Han ska bli pappa i slutet av sommaren.
Han alltså.
Det ska inte jag.
Men det känns som en småsak i
sammanhanget.
Maria kanske fortfarande blir våldtagen
varje kväll och att det bara är hennes pappa som är utbytt.
Tom kanske fortfarande pillar hål i
porrtidningar.
Hon på kiosken kanske har kvar mitt
brännbollsträ.
Ingen kanske har bottnat.
Jag,
Ingen kanske har bottnat.
Jag,
världens fegaste människa,
sitter vid älven och tänker att jag
har tagit mig till en annan strand men står kvar i precis samma liv.
Det här är nog 10 år sedan nu.
10 år eller som mest en timme.
10 år eller som mest en timme.
Ingenting förändras.
Någonsin.
onsdag 9 oktober 2013
Taget ur sitt sammanhang.
Praefatio.
Prolog - före ord.
En prolog säger man utan att veta vad framtiden vill, hur pennan kan komma att lägga sig mot pekfingret och snart ilsket bränna rött för att man krampaktigt försöker få bokstäverna att komma nära; varandra och sig själv. I skymningen blinkar lamporna. I ryggen värker det. Livet ska nu ta plats, står jag och visar med båda händerna, men livet vet inte hur.
Prolog -
före ord,
men innan döden.
Han darrade nästan ingenting när han skrev.
Ute är det vad folk brukar kalla för vår men årstider är ingenting man äger.
Det sade jag till mig själv i en dröm.
...mars blev april och april blev ett helvete!, står det överst på sidan.
- Det spelar mindre roll vilket år det var men säg 62 eller 63, svarar han högt från köket och fortsätter sedan att smälla med kastruller. Men det är med minnet som med världen. Bättre förr!
- Här står det 61 och att det var ett helvete.
- Att det var ett helvete det minns jag.
Den isfria fåran i mitten av Piteälven är bara några dagar gammal, precis som älgspåren bakom torpet, men det råder ingen rusning för det. Snön är fortfarande midjedjup och varje steg mot vedbon tar tre sekunder eller mer. Vedbon, den är bara halvtom då vintern blev mild.
- Har du sett att vedbon bara är halvtom? frågar han och sträcker fram en kopp ur vilken det ångar hetsigt.
- Mild vinter igen?
- Ska det fortsätta så här och jag slipper hugga måste jag kanske skaffa en hobby. Läste något i tidningen om att bejaka livet. Kanske vore det något att testa.
Johan tar två stora klunkar av kaffet mer ger inget svar.
- Antingen det eller tango.
Ingen skrattade.
Förutom hackspetten.
Sista sidan.
Ett tag ville jag bli något men sedan blev jag rädd för att fantisera. Jag tänkte resa men både på tåg och till sjöss blev jag sjuk. Jag slutade på sågen. Där allting började.
- Man känner lukten ändå hit. Av flisen och svetten och av grusade drömmar.
- Vad sa du farsan? ropar Johan från ett avlägset rum. Det kan vara sovrummet men det spelar mindre roll.
- Är du i sovrummet?
- Ja.
- Varför undrar du?
- Det spelar mindre roll.
I skymningen, och på andra sidan älven, blinkar lamporna från verket som hundratalet slocknande stjärnor och hans ögon en direkt reflektion av det. En gång såg dessa ögon fram emot ett liv värt att berätta om. En framtid bortom skogen till vänster och oket i norr. Han skulle besöka Indien och kanske Spanien och kanske hitta någon att koka palten till. Det var därför han började att anteckna. Det var inte för att nu sitta här och stirra på hela sitt liv. Böckerna på bordet och stjärnorna på andra sidan.
Och det ångade inte längre ur koppen.
Det var en annan dag nu men kunde lika gärna fortfarande ha varit tisdag. Fortfarande ha varit vinter. Kanske hade också kalendern övergivit Johan och farsan. Vintern slokade så sakta och snart stod sparkens medar på bar mark. Gräset fanns men saknade liv.
Man slapp halka.
Men inte hostan.
- Varför Indien?
- Kommer inte ihåg. Det hade säkert något med kryddor att göra.
__________
I maj 1991.
Idag hörde jag på radion om floden Bhagmati. Den ligger i Indien och är mycket skitigare än vattendragen jag känner. Jag känner mest älvar. En gång tänkte jag åka till Indien men det är nog lika bra att det aldrig blev av. Jag har så svårt för stark mat.
Baghmati.
Jag är 12 år. Men dör när jag är 13. Man dör om man vill det.
Sniffa lim. Dyka efter pengar. Och mamma är full.
Baghmati.
Jag dyker från stranden
Fyller magen.
Med mat och liv.
Jag gör det för att överleva.
Älven.
Jag är 60 år.
Men dör när jag är 61. Man dör om man vill det.
Hålla andan. Dyka efter minnen. Och jag är full.
Älven.
Jag dyker från stranden.
Fyller hålen.
Med tro och vin.
Jag gör det för att överleva.
Vattnet är varmt.
Vattnet är kallt.
Vattnet flyter i dalen.
Vinden har nu blåst bort våra drömmar.
Och vi fick aldrig träffas.
__________
Johan lyfter blicken ur anteckningsboken som han samtidigt börjar vifta med. Det är en av de mer aktuella och det ser man tydligt på omslaget. Vitt med EM-maskoten på. Farsan hade fått den i julklapp av barnen. Ingen i familjen gillade egentligen sport men inne i stan var det tydligen något man skulle ha. Sport i blodet. Och en anteckningsbok.
- Jag visste inte att du skrev dikter.
- Inte jag heller.
- Och jag visste inte att du vill dö, fortsatte Johan.
- Vill jag? svarade farsan och lät uppriktigt förvånad. Jag som inte har varit så här livsglad på många år. Men det kanske bara är för att det närmar sig slutet.
Ingen skrattade,
så de satte igång med maten.
Nyfångad abborre med mos och kärlek.
- Johan...
- Ja?
- Du vet väl att kärlek egentligen bara är smör.
- Ja. Du har sagt det.
På bonaden i köket fanns ett citat av Izaak Walton.
”Att meta är som att skriva poesi, det måste vara medfött.”
De åt under tystnad. Inte för att man nödvändigtvis måste äta under tystnad men så här vid middagstid hade vanligtvis orden tagit slut. Umgås man med någon under många dagar i följd så övergår snart språket till att handla om nickningar, svängningar i stämning, ibland en flämtning men sällan om fulla meningsbyggnader. Klossarna. En. Och. En. Kropparna också dessa hopslingrade till någon okänd varelse av kött och blod och kött och blod i två generationer, minst femton bra historier men aldrig rätt tidpunkt. Sammanhanget passade utmärkt med mat i mun och ögonblicksbilden av pappan och sonen vid köksbordet var egentligen en nog så bra sammanfattning av den första tiden där i huset. Den första tiden i huset kom till att bli ett skådespel. Sufflören låg däckad av något lämpligt som tuberkulos och morgondagen var bara kanske.
Det fanns ingen anledning att stressa.
Det fanns all anledning att stressa.
- Vi borde ta tag i vårt förflutna, sade farsan efter middagen med en röst som ville annat. Men först får vi nog se till att diska undan.
- Ja. Annars torkar det säkert in.
- Och det vore fan det.
Brasan i det lilla rummet gav ett dovt sken över hans ansikte. Farsan fanns där under men Johan såg tydligt hur fårorna försökte karva ut en ny profil och skapa något Gudalikt eller något eländigt eller bara död. I alla fall att det inte var som sommaren 83.
Brasan i det lilla rummet gav små korta stickningar i tystnaden. Farsan knäppte med fingrarna som om det var en lek eller som att det handlade om att han bara ville passa på. Sjukdomen hade nu på slutet gjort så att han tappat finessen.
- Alltså fysiskt, brukade han svara på sin egen utläggning. För humorn och skrattet har jag alltid haft nära till hands.
- Nu tänker du nog på pipan.
Två vedträn rasade ihop. Stämningen orkade inte bry sig. Farsan och Johan gick till sängs mätta och belåtna.
- I alla fall mätta.
- God natt då.
- God natt.
Täckgardinen räckte bara ner över halva fönstret och midnattssolen hade inga planer på att ge med sig. Det är så med norrbottningar på sommaren. Glada för att få finnas till. Kanske i bara en dag till.
Det var god natt eller farväl.
__________
Anteckningsbok 1973/01-1973/05
Första sidan.
Fann mig själv
tre minuter utanför de stora dörrarna
med en insikt om att livet kom till mig
samtidigt som döden
och en inplastad ostsmörgås.
Kanske var det ödet.
Du skrek
berättade man för mig
i flera oktaver och med slem
och med blod och med frustratio
n över en melodi jag kände igen
från ett gammalt blandband.
Kanske var det AC/DC.
Hemma igen
två dygn eller ett liv senare
med dig i en mjuk korg
som jag ställde i hallen
andades ut
och in
ut och in
för att samla tankar och luft
förstod att det här var något nytt.
Kanske var det ödet.
__________
”ryggsäcken väntar därute
på pallen i köket
och i morgon vaknar
260 000 norrbottningar”
- Sven Nyberg.
Ibland är imorgon bara en sekund bort. Man blinkar och plötsligt står man i framtiden. Man somnar och vaknar upp i svett och elände och man måste koka vattnet och hämta veden, torka gruset ur ögonen och bli ett med det nya. Ryggsäcken väntar på att fyllas med erfarenheter men det är så mycket annat som måste göras. Fasaden behöver också kärlek.
Färgen på det större huset hade åldras snabbt på slutet och vissa plankor verkade endast stanna på plats för att de aldrig testat något annat. Rädslan över att släppa taget om sin historia är för skrämmande.
- Det är lätt att känna igen sig, mumlar han från en stol längre bort på gården, också i spikarna som det en gång hängde på. Nu rostiga och krokiga och med ett sönderbankat huvud.
Johan står och bråkar med en hammare och ett tålamod.
- Men kanske är det lika bra.
- Lika bra vad? frågar Johan övertygat eller irriterat.
- Att man tas ifrån alla möjligheter att skapa nya historier när man blir äldre. Som att det är ett tecken på att man ska minnas istället. Efter 75 börjar livet passera i revy men det går väldigt långsamt. Till och med under sjukdomen.
- Men du pratade ju om att börja dansa?
Farsan knackar yvigt med pipan mot karmen på stolen och skrockar högt.
- Både humorn och pipan sonen min. Både humorn och pipan.
Och en sval vind drog in över gården.
Tre eller fyra timmar senare, ibland tog klockan som man såg genom köksfönstret rast, var kortsidan på huset något mindre spretig. Gamla trasiga bitar låg utspridda på gräset. Ett skeppsbrott. De nya plankorna på fasaden stack ut med sin omålade utsida och sin ungdomliga charm. Hammaren var trött. Johan var övertygad eller irriterad. Och trött. Farsan hade gått och lagt sig för att sova middag och Johan hade satt sig i den där stolen och stirrat mot det där huset och slungats tillbaka till en tid då mörkret bara fanns på natten.
Skratt. Riktiga. Skratt.
Inte skratten man nu såg i fikarummet. Skratten man försvarar sig med när man råkar stöta ihop på affären. Skratten. Masken av glädje. Skölden. Mot allvaret och för att kanalisera det lilla ljus som man ges. Att fylla vinterförrådet. Han minns hur farsan hade berättat så många gånger:
- Jag bodde borta hos min faster och hennes familj under veckorna för att gå i småskola där i byn. Småskolan hos Ömans. Kommunen hade hyrt ett rum som låg bakom köket i deras hus och fru Öman var lärarinna och herr Öman var i bästa fall nykter. Många gånger handlade det nog lika mycket om att överleva som att lära sig saker. Att överleva är kanske nog så viktigt. Här brukade han skratta. Eller harkla sig.
- Vi bodde alltså där under veckorna i nästan sex år. Fem personer i ett rum. Tur att det bara fanns en vilja. Så en kall vinterdag. Alltså en vinterdag. Man kunde från fönstret vid köksbordet se hur älven slingrade sig från ganska långt bort, rund udden och sedan vidare med skogen, åt väster och öster. Den här dagen kom det någon med skidor på isen. Det hade aldrig hänt förr. Något var inte riktigt som det skulle. Och mycket riktigt. Han kom fram till huset och kom in, tog av sig mössan och satte sig på stolen i hallen. ”Jag kommer med sorgens budskap”. Pappas bror hade hittats död och vi åkte dit direkt. Han var död och det var hjärtat. En man som så sällan hade älskat och det kanske var ödets ironi. Det var hjärtat och han var död och döden var nu närvarande i mitt liv. Ett par veckor senare dog också min pappa. I tuberkulos. Det kändes mera lämpligt. Där stod jag då. 15 år med livets ok hastigt och slafsigt slängt på mina axlar. Äldsta sonens jävla förbannelse. Att med plöjning och röjning med jordbruk och skogen ta hand om familjen. Mamma var ju duktig men det handlade om mera än så. Det handlade om att fylla vinterförrådet. På med skidorna och ut på skiftet för att hugga och kvista och kapa björken i 40 centimeters långa bitar och sedan upp på skidorna och hem. Ner med sådden och bort med tankarna och känslan av att livet fanns någon annanstans. Det fanns varken tid för skratt eller gråt. Det fanns bara tid för att överleva. Kanske har jag lärarinnan Öman att tacka för det. Kanske var jag bara tvungen.
En enda norrbottning vaknar.
Johan nickar till. Kanske har han sovit, kanske har han rest.
Skrattet fastnar nästan alltid i halsen om man inte gör det på riktigt. Det är med falska skratt som med illa kokt potatis.
Och en ljummen vind drog in över gården
Inledning,
Det hela började så klart där det började. Alla hade sedan länge vetat att det också skulle sluta här men om det pratade man aldrig speciellt mycket. Det var lite som med Stockholm. Johan hade fått ett samtal från sjukhuset som egentligen inte fick berätta men i små städer har det där med sekretess aldrig riktigt fått fäste.
Saker och ting kommer ändå alltid upp till ytan.
Antingen som utslag eller på kiosken.
- Hej det är från sjukhuset, hade hon sagt utan ansats till att dölja sig själv. Johan kunde nästan känna lukten av handsprit och Gula Blend över telefonen. Lukten av handsprit och Gula Blend var egentligen en metafor som farsan brukade använda när de skulle åka för att träffa släkten. Den desinfekterade svulsten.
Den infekterade svulsten,
tillbaka till den.
- … och det är egentligen inget mer vi kan göra. Din pappa har nog bara en sommar kvar.
- Så vem ska ta hand om karlstackarn? Får han ett rum?
- Till och med städskrubben är upptagen. Och hjälp i hemmet får han bara om vi med säkerhet kan säga att han inte överlever vintern. Det är nya direktiv.
Över den korta tystnaden ligger en ansats, en eftertanke, och det praktiska får vila i stunden.
- Men varför har han inte sagt något?
- Varför?
- Ja.
- Han ville nog inte ställa till problem. Döden är ju faktiskt bara en hållplats.
- Jag visste inte att du var troende.
- Det är jag inte. Men det är nya direktiv.
Man önskar varandra en trevlig dag även om man vet att dagen sedan länge övergått från att handla om timmar och minuter till att handla om ångest och minuter. Man bara är sån.
Ett kort klick och samtalet bryts. Det var egentligen sedan länge slut men på den södra sidan av linjen fanns en tom själ och på den andra fanns 19 000 kronor innan skatt. Också efter klicket.
Många tyckte att det fanns mer att kapa. Men både Johan och hushållskassan låg utslagna under livet. Lukten av handsprit och Gula Blend.
Svulsten.
Döden.
Sju dagar senare. Om man räknar sakta.
Taxi till flyget till taxi till grusgången.
Grusgången ner från den stora vägen välkomnar inte gärna folk men så har det alltid varit.
Om man lyssnar mycket noga så kan man faktiskt höra E4:an i väster. Eller i alla fall bilarna men så har det inte alltid varit. Johan står med den lilla väskan: några tröjor, necessär, laddare, dator, vemod, underkläder och två böcker. Datorn hade han fått av jobbet men vemodet var hans eget. Böckerna var Bodil Malmsten och den där yngre killen med kostym. Lapidus. Ibland var det skönt att försvinna i korta meningar.
- Men män med kostym vill alltid ha något av dig: dina pengar eller din själ eller både och.
Nå.
Rakt fram står det mindre huset och snett till höger verkar det större huset ha somnat där altanen sviktar av dåligt självförtroende, där takplåten saknar riktning men där varje kvadrat också innehåller eviga minnen och ett direkt tilltal. Det finns ingenting som är evigt. Inte ens minnen.
- Vem var det nu som sade det igen? Men just här är allt evigt så länge man kommer ihåg det. Och Johan minns varenda sekund.
- Ungefär.
Han pratar med sig själv.
Han knackar på dörren.
Han bankar på dörren.
Han öppnar dörren.
- Varför knackar du när du är hemma, säger rösten från köksbordet.
- Hej farsan. Jag ville inte skrämma dig.
- Nåååå. Nog är det sant att jag räds sörlänningar men..
- Hur mår du?
- Har aldrig mått bättre.
De satt där vid köksbordet fram till det att kvällen tog över och skymningen drog in också över himlen. Den första dagen i huset kom till att bli precis som förväntat. Kaffet dracks. Potatisen kokade. Samtalet nuddade vädret och kaffet och potatisen. Livsnödvändigheter men aldrig livet.
Den sista sommaren skulle just börja.
Den sista och den första.
_________
Anteckningsbok 1989 och så vidare.
Snön
som ligger där i väggrenen
vid korsningen
som en grå och smutsig och bortglömd släkting
hade lika gärna kunnat falla
i Chamonix.
Jag
som ligger där i soffan
med ett knädoppat självförtroende
och en flaska som skvalpar trekvart
hade lika gärna kunnat falla
i glömska.
__________
- Minns du när vi brukade åka skidor? Hela familjen. Det var hyrbil och storkok och skratt. Snön där uppe i fjällen är alltid mycket vitare än den som man stöter på under veckodagarna. Den är i gå bort-kläder. Minns du? Ni vuxna satt på after-skin och sjöng med i låtarna men utan riktiga ord. Vi ungdomar spelade flipper eller kastade jordnötter. Det fanns något otvunget, barnsligt, i det. Minns du? Hur vi åkte i sittliften och inte pratade men ändå var överens om att utsikten var något särskilt speciellt och hur dalsprickorna inte behövde hjälp av fantasin för att leda till en annan värld. Minns du farsan, frågar Johan som nu återvänt också mentalt. Minns du?
- Det är precis samma snö.
Farsan verkar märkbart tagen men ännu större del av hans ansikte berättar övertygat om ordens vikt.
Densiteten i en åldrande sjuklings åsikter ter sig ibland omvänt exponentiellt mot den fysiska kraften.
- Va?
- Det är precis samma snö. Låt dig inte luras av den putsade fasaden. I slutändan handlar allt om känslor. Allt. Men visst kan också jag sakna den stora grytan av djupt brun kalops och skålen med lagom potatis. Och där handlar det så klart inte om känslor utan om tålamod. Det finns inga genvägar med kalopsen. Tro aldrig det.Det här var nog första gången som de närmade sig kärnan.
- Hungrig?
- Inte som då.
Men det korta ögonblick av riktigt nerv var snart på andra sidan älven och på väg bort. I egenskap av far och son fanns så många vägar bort från varandra. Många fler än nerfarterna och dalsprickorna. Många fler än stjärnorna på himlen.
Det var klart den här dagen.
Men varje blinkning var ett moln.
- Jag går och lägger mig i soffan ett tag, säger farsan och smyger bort.
- Jag kommer aldrig glömma, vill Johan svara.
Men självförtroendet var fortfarande på uppkok.
Längre bort på gården har grannens hund skällt i trettio minuter. Så länge att han själv har glömt varför och så länge att alla de mänskliga öronen sorterat bort ljudet till förmån för vindens sorl och eftermiddagens försök till att spela roll. Under tallen där blicken aldrig annars stannar, där gräset aldrig får äkta liv, svävar några blåsippor ett par centimeter ovanför marken och berättar om en ceremoni för de utstötta. Naturens egen bjudning. Johan känner inte igen sig. Han står nuförtiden stadigare på asfalten och perrongen dit tusen tunnelbanevagnar kommit och gått men aldrig riktigt kunnat ta rygg på de snabba kasten och storstadsmänniskans driv. Tankarna rusar på rälsen i oändliga hastigheter och känslorna på låns från folk som vet, folk på internet eller på fiket med lattekonst, från de ergonomiska barnvagnarna med fjädring men utan koll på övertid, från sena trender om tidiga matvanor och övervintrade förståsigpåare på kvällstidningarnas alla slagskepp. Från de höga hästarna och de höga gästerna i det skådespel som är livet.
Från dig.
Från mig.
Han stod stadigare på asfalten,
men den var minst 90 mil bort.
Ute på gården fanns han i nuet och inne på soffan låg hans framtid och förflutna.
Nu hade det nog sovits nog.
- Vakna farsan. Vi ska iväg till sjukhuset.
- Låter dom mig inte ens dö ifred?
- Det är en rutinkontroll. Och den är bokad sedan länge.
- Skönt. Det där med begravningar är påfrestande och jag vill inte bli jordfäst med för högt blodtryck.
- Ge dig.
- Innan vintern så.
Om hunden hade slutat skälla visste ingen,
förutom blåsipporna.
Korridorerna sedan.
De ljusa men aldrig vita väggarna och det blanka men aldrig överdådiga golvet av linoleum stampat av miljoner trötta fotsteg. Lamporna med ett sken som berättade sanningar och redan hade hört alla lögner fortsatte att leda vägen till väntrum tre och där satt det redan två kvinnor och en man.
Han var nog inte Döden. Döden skulle aldrig ha läst Hänt Extra. Döden skulle aldrig ha haft en polyfonisk ringsignal eller snytigt sig i tygnäsduk. Det är sådana saker man känner till om Döden. Förutom kylan och den neutrala lukten.
Där satt det redan två kvinnor och en man som inte var Döden. Han sjöng Speedy Gonzales. Och luktade Jim Beam.
- Bra låt det där.
Farsan och Johan satte sig i en soffa med landstingsmönstrat tyg. Johan hade inga direkta minnen av sjukhus. Han hade varit en grabb som inte gärna ville utmana spänningen utan istället ville leva på sin sida. Det enda han visste var att sådant här tog tid och liv.
- Nationalteatern va? svarar Johan och låter till fyra femtedelar helt övertygad.
Han får inget svar utan fortsätter.
- I boken jag läser nu så skriver Bodil Malmsten att det sämsta med Sverige är all tid man som äldre slösar bort på att vänta på vården. I köer och väntrum. Har du tänkt på det?
- Var det hon som flyttade till Paris?
- Till Frankrike i alla fall. Hittade lugnet.
- Tror jag det när man inte förstår vad folk säger. Det var precis sådär när jag var på klassresa till Visby. Och sen säger folk att det handlar om naturen och om anorna. Jag säger att det handlar om möjligheten till att hålla käft. Hur länge har vi väntat nu?
- 45 minuter.
- Tvi fan det är till å vänta.
- Oui!
En sköterska ropar till slut upp hans namn men hans namn var inte längre något han lystrade till. Det fanns något bortglömt i klangen. Sedan länge kremerat. Han skulle få träffa doktor Bengtsson sade sköterskan kort som om det fanns andra doktorer där. Eller andra Bengtssons för den delen.
- Dina värden är rätt bra för en man i din ålder. I övrigt inte mycket att anmärka, säger han, doktor Bengtsson, efter att ha klämt och mätt den bleka kroppen. Bortsett från att du ska dö då.
- Småsaker skrockar farsan. Det kunde vart värre.
Johan hade inte sett honom så här glad,
sedan sommaren 83.
Bengtsson hade sett det mesta.
- Vi kanske inte behöver boka in några fler undersökningar.
- Nej. Nästa gång vi ses får du nog ta gåbortskostymen.
Speedy Gonzales sjöng fortfarande när de kom tillbaka ut till väntrummet.
♪ Ibland får man höra att samhället går att
rå på om man vet vad det gäller
Ok, sa man då, men jag vet inte och
jag vill fan inte veta nått heller ♪
Han hade nog inte speciellt ont,
i alla fall inte i kroppen.
Prolog - före ord.
En prolog säger man utan att veta vad framtiden vill, hur pennan kan komma att lägga sig mot pekfingret och snart ilsket bränna rött för att man krampaktigt försöker få bokstäverna att komma nära; varandra och sig själv. I skymningen blinkar lamporna. I ryggen värker det. Livet ska nu ta plats, står jag och visar med båda händerna, men livet vet inte hur.
Prolog -
före ord,
men innan döden.
Han darrade nästan ingenting när han skrev.
Ute är det vad folk brukar kalla för vår men årstider är ingenting man äger.
Det sade jag till mig själv i en dröm.
...mars blev april och april blev ett helvete!, står det överst på sidan.
- Det spelar mindre roll vilket år det var men säg 62 eller 63, svarar han högt från köket och fortsätter sedan att smälla med kastruller. Men det är med minnet som med världen. Bättre förr!
- Här står det 61 och att det var ett helvete.
- Att det var ett helvete det minns jag.
Den isfria fåran i mitten av Piteälven är bara några dagar gammal, precis som älgspåren bakom torpet, men det råder ingen rusning för det. Snön är fortfarande midjedjup och varje steg mot vedbon tar tre sekunder eller mer. Vedbon, den är bara halvtom då vintern blev mild.
- Har du sett att vedbon bara är halvtom? frågar han och sträcker fram en kopp ur vilken det ångar hetsigt.
- Mild vinter igen?
- Ska det fortsätta så här och jag slipper hugga måste jag kanske skaffa en hobby. Läste något i tidningen om att bejaka livet. Kanske vore det något att testa.
Johan tar två stora klunkar av kaffet mer ger inget svar.
- Antingen det eller tango.
Ingen skrattade.
Förutom hackspetten.
Sista sidan.
Ett tag ville jag bli något men sedan blev jag rädd för att fantisera. Jag tänkte resa men både på tåg och till sjöss blev jag sjuk. Jag slutade på sågen. Där allting började.
- Man känner lukten ändå hit. Av flisen och svetten och av grusade drömmar.
- Vad sa du farsan? ropar Johan från ett avlägset rum. Det kan vara sovrummet men det spelar mindre roll.
- Är du i sovrummet?
- Ja.
- Varför undrar du?
- Det spelar mindre roll.
I skymningen, och på andra sidan älven, blinkar lamporna från verket som hundratalet slocknande stjärnor och hans ögon en direkt reflektion av det. En gång såg dessa ögon fram emot ett liv värt att berätta om. En framtid bortom skogen till vänster och oket i norr. Han skulle besöka Indien och kanske Spanien och kanske hitta någon att koka palten till. Det var därför han började att anteckna. Det var inte för att nu sitta här och stirra på hela sitt liv. Böckerna på bordet och stjärnorna på andra sidan.
Och det ångade inte längre ur koppen.
Det var en annan dag nu men kunde lika gärna fortfarande ha varit tisdag. Fortfarande ha varit vinter. Kanske hade också kalendern övergivit Johan och farsan. Vintern slokade så sakta och snart stod sparkens medar på bar mark. Gräset fanns men saknade liv.
Man slapp halka.
Men inte hostan.
- Varför Indien?
- Kommer inte ihåg. Det hade säkert något med kryddor att göra.
__________
I maj 1991.
Idag hörde jag på radion om floden Bhagmati. Den ligger i Indien och är mycket skitigare än vattendragen jag känner. Jag känner mest älvar. En gång tänkte jag åka till Indien men det är nog lika bra att det aldrig blev av. Jag har så svårt för stark mat.
Baghmati.
Jag är 12 år. Men dör när jag är 13. Man dör om man vill det.
Sniffa lim. Dyka efter pengar. Och mamma är full.
Baghmati.
Jag dyker från stranden
Fyller magen.
Med mat och liv.
Jag gör det för att överleva.
Älven.
Jag är 60 år.
Men dör när jag är 61. Man dör om man vill det.
Hålla andan. Dyka efter minnen. Och jag är full.
Älven.
Jag dyker från stranden.
Fyller hålen.
Med tro och vin.
Jag gör det för att överleva.
Vattnet är varmt.
Vattnet är kallt.
Vattnet flyter i dalen.
Vinden har nu blåst bort våra drömmar.
Och vi fick aldrig träffas.
__________
Johan lyfter blicken ur anteckningsboken som han samtidigt börjar vifta med. Det är en av de mer aktuella och det ser man tydligt på omslaget. Vitt med EM-maskoten på. Farsan hade fått den i julklapp av barnen. Ingen i familjen gillade egentligen sport men inne i stan var det tydligen något man skulle ha. Sport i blodet. Och en anteckningsbok.
- Jag visste inte att du skrev dikter.
- Inte jag heller.
- Och jag visste inte att du vill dö, fortsatte Johan.
- Vill jag? svarade farsan och lät uppriktigt förvånad. Jag som inte har varit så här livsglad på många år. Men det kanske bara är för att det närmar sig slutet.
Ingen skrattade,
så de satte igång med maten.
Nyfångad abborre med mos och kärlek.
- Johan...
- Ja?
- Du vet väl att kärlek egentligen bara är smör.
- Ja. Du har sagt det.
På bonaden i köket fanns ett citat av Izaak Walton.
”Att meta är som att skriva poesi, det måste vara medfött.”
De åt under tystnad. Inte för att man nödvändigtvis måste äta under tystnad men så här vid middagstid hade vanligtvis orden tagit slut. Umgås man med någon under många dagar i följd så övergår snart språket till att handla om nickningar, svängningar i stämning, ibland en flämtning men sällan om fulla meningsbyggnader. Klossarna. En. Och. En. Kropparna också dessa hopslingrade till någon okänd varelse av kött och blod och kött och blod i två generationer, minst femton bra historier men aldrig rätt tidpunkt. Sammanhanget passade utmärkt med mat i mun och ögonblicksbilden av pappan och sonen vid köksbordet var egentligen en nog så bra sammanfattning av den första tiden där i huset. Den första tiden i huset kom till att bli ett skådespel. Sufflören låg däckad av något lämpligt som tuberkulos och morgondagen var bara kanske.
Det fanns ingen anledning att stressa.
Det fanns all anledning att stressa.
- Vi borde ta tag i vårt förflutna, sade farsan efter middagen med en röst som ville annat. Men först får vi nog se till att diska undan.
- Ja. Annars torkar det säkert in.
- Och det vore fan det.
Brasan i det lilla rummet gav ett dovt sken över hans ansikte. Farsan fanns där under men Johan såg tydligt hur fårorna försökte karva ut en ny profil och skapa något Gudalikt eller något eländigt eller bara död. I alla fall att det inte var som sommaren 83.
Brasan i det lilla rummet gav små korta stickningar i tystnaden. Farsan knäppte med fingrarna som om det var en lek eller som att det handlade om att han bara ville passa på. Sjukdomen hade nu på slutet gjort så att han tappat finessen.
- Alltså fysiskt, brukade han svara på sin egen utläggning. För humorn och skrattet har jag alltid haft nära till hands.
- Nu tänker du nog på pipan.
Två vedträn rasade ihop. Stämningen orkade inte bry sig. Farsan och Johan gick till sängs mätta och belåtna.
- I alla fall mätta.
- God natt då.
- God natt.
Täckgardinen räckte bara ner över halva fönstret och midnattssolen hade inga planer på att ge med sig. Det är så med norrbottningar på sommaren. Glada för att få finnas till. Kanske i bara en dag till.
Det var god natt eller farväl.
__________
Anteckningsbok 1973/01-1973/05
Första sidan.
Fann mig själv
tre minuter utanför de stora dörrarna
med en insikt om att livet kom till mig
samtidigt som döden
och en inplastad ostsmörgås.
Kanske var det ödet.
Du skrek
berättade man för mig
i flera oktaver och med slem
och med blod och med frustratio
n över en melodi jag kände igen
från ett gammalt blandband.
Kanske var det AC/DC.
Hemma igen
två dygn eller ett liv senare
med dig i en mjuk korg
som jag ställde i hallen
andades ut
och in
ut och in
för att samla tankar och luft
förstod att det här var något nytt.
Kanske var det ödet.
__________
”ryggsäcken väntar därute
på pallen i köket
och i morgon vaknar
260 000 norrbottningar”
- Sven Nyberg.
Ibland är imorgon bara en sekund bort. Man blinkar och plötsligt står man i framtiden. Man somnar och vaknar upp i svett och elände och man måste koka vattnet och hämta veden, torka gruset ur ögonen och bli ett med det nya. Ryggsäcken väntar på att fyllas med erfarenheter men det är så mycket annat som måste göras. Fasaden behöver också kärlek.
Färgen på det större huset hade åldras snabbt på slutet och vissa plankor verkade endast stanna på plats för att de aldrig testat något annat. Rädslan över att släppa taget om sin historia är för skrämmande.
- Det är lätt att känna igen sig, mumlar han från en stol längre bort på gården, också i spikarna som det en gång hängde på. Nu rostiga och krokiga och med ett sönderbankat huvud.
Johan står och bråkar med en hammare och ett tålamod.
- Men kanske är det lika bra.
- Lika bra vad? frågar Johan övertygat eller irriterat.
- Att man tas ifrån alla möjligheter att skapa nya historier när man blir äldre. Som att det är ett tecken på att man ska minnas istället. Efter 75 börjar livet passera i revy men det går väldigt långsamt. Till och med under sjukdomen.
- Men du pratade ju om att börja dansa?
Farsan knackar yvigt med pipan mot karmen på stolen och skrockar högt.
- Både humorn och pipan sonen min. Både humorn och pipan.
Och en sval vind drog in över gården.
Tre eller fyra timmar senare, ibland tog klockan som man såg genom köksfönstret rast, var kortsidan på huset något mindre spretig. Gamla trasiga bitar låg utspridda på gräset. Ett skeppsbrott. De nya plankorna på fasaden stack ut med sin omålade utsida och sin ungdomliga charm. Hammaren var trött. Johan var övertygad eller irriterad. Och trött. Farsan hade gått och lagt sig för att sova middag och Johan hade satt sig i den där stolen och stirrat mot det där huset och slungats tillbaka till en tid då mörkret bara fanns på natten.
Skratt. Riktiga. Skratt.
Inte skratten man nu såg i fikarummet. Skratten man försvarar sig med när man råkar stöta ihop på affären. Skratten. Masken av glädje. Skölden. Mot allvaret och för att kanalisera det lilla ljus som man ges. Att fylla vinterförrådet. Han minns hur farsan hade berättat så många gånger:
- Jag bodde borta hos min faster och hennes familj under veckorna för att gå i småskola där i byn. Småskolan hos Ömans. Kommunen hade hyrt ett rum som låg bakom köket i deras hus och fru Öman var lärarinna och herr Öman var i bästa fall nykter. Många gånger handlade det nog lika mycket om att överleva som att lära sig saker. Att överleva är kanske nog så viktigt. Här brukade han skratta. Eller harkla sig.
- Vi bodde alltså där under veckorna i nästan sex år. Fem personer i ett rum. Tur att det bara fanns en vilja. Så en kall vinterdag. Alltså en vinterdag. Man kunde från fönstret vid köksbordet se hur älven slingrade sig från ganska långt bort, rund udden och sedan vidare med skogen, åt väster och öster. Den här dagen kom det någon med skidor på isen. Det hade aldrig hänt förr. Något var inte riktigt som det skulle. Och mycket riktigt. Han kom fram till huset och kom in, tog av sig mössan och satte sig på stolen i hallen. ”Jag kommer med sorgens budskap”. Pappas bror hade hittats död och vi åkte dit direkt. Han var död och det var hjärtat. En man som så sällan hade älskat och det kanske var ödets ironi. Det var hjärtat och han var död och döden var nu närvarande i mitt liv. Ett par veckor senare dog också min pappa. I tuberkulos. Det kändes mera lämpligt. Där stod jag då. 15 år med livets ok hastigt och slafsigt slängt på mina axlar. Äldsta sonens jävla förbannelse. Att med plöjning och röjning med jordbruk och skogen ta hand om familjen. Mamma var ju duktig men det handlade om mera än så. Det handlade om att fylla vinterförrådet. På med skidorna och ut på skiftet för att hugga och kvista och kapa björken i 40 centimeters långa bitar och sedan upp på skidorna och hem. Ner med sådden och bort med tankarna och känslan av att livet fanns någon annanstans. Det fanns varken tid för skratt eller gråt. Det fanns bara tid för att överleva. Kanske har jag lärarinnan Öman att tacka för det. Kanske var jag bara tvungen.
En enda norrbottning vaknar.
Johan nickar till. Kanske har han sovit, kanske har han rest.
Skrattet fastnar nästan alltid i halsen om man inte gör det på riktigt. Det är med falska skratt som med illa kokt potatis.
Och en ljummen vind drog in över gården
Inledning,
Det hela började så klart där det började. Alla hade sedan länge vetat att det också skulle sluta här men om det pratade man aldrig speciellt mycket. Det var lite som med Stockholm. Johan hade fått ett samtal från sjukhuset som egentligen inte fick berätta men i små städer har det där med sekretess aldrig riktigt fått fäste.
Saker och ting kommer ändå alltid upp till ytan.
Antingen som utslag eller på kiosken.
- Hej det är från sjukhuset, hade hon sagt utan ansats till att dölja sig själv. Johan kunde nästan känna lukten av handsprit och Gula Blend över telefonen. Lukten av handsprit och Gula Blend var egentligen en metafor som farsan brukade använda när de skulle åka för att träffa släkten. Den desinfekterade svulsten.
Den infekterade svulsten,
tillbaka till den.
- … och det är egentligen inget mer vi kan göra. Din pappa har nog bara en sommar kvar.
- Så vem ska ta hand om karlstackarn? Får han ett rum?
- Till och med städskrubben är upptagen. Och hjälp i hemmet får han bara om vi med säkerhet kan säga att han inte överlever vintern. Det är nya direktiv.
Över den korta tystnaden ligger en ansats, en eftertanke, och det praktiska får vila i stunden.
- Men varför har han inte sagt något?
- Varför?
- Ja.
- Han ville nog inte ställa till problem. Döden är ju faktiskt bara en hållplats.
- Jag visste inte att du var troende.
- Det är jag inte. Men det är nya direktiv.
Man önskar varandra en trevlig dag även om man vet att dagen sedan länge övergått från att handla om timmar och minuter till att handla om ångest och minuter. Man bara är sån.
Ett kort klick och samtalet bryts. Det var egentligen sedan länge slut men på den södra sidan av linjen fanns en tom själ och på den andra fanns 19 000 kronor innan skatt. Också efter klicket.
Många tyckte att det fanns mer att kapa. Men både Johan och hushållskassan låg utslagna under livet. Lukten av handsprit och Gula Blend.
Svulsten.
Döden.
Sju dagar senare. Om man räknar sakta.
Taxi till flyget till taxi till grusgången.
Grusgången ner från den stora vägen välkomnar inte gärna folk men så har det alltid varit.
Om man lyssnar mycket noga så kan man faktiskt höra E4:an i väster. Eller i alla fall bilarna men så har det inte alltid varit. Johan står med den lilla väskan: några tröjor, necessär, laddare, dator, vemod, underkläder och två böcker. Datorn hade han fått av jobbet men vemodet var hans eget. Böckerna var Bodil Malmsten och den där yngre killen med kostym. Lapidus. Ibland var det skönt att försvinna i korta meningar.
- Men män med kostym vill alltid ha något av dig: dina pengar eller din själ eller både och.
Nå.
Rakt fram står det mindre huset och snett till höger verkar det större huset ha somnat där altanen sviktar av dåligt självförtroende, där takplåten saknar riktning men där varje kvadrat också innehåller eviga minnen och ett direkt tilltal. Det finns ingenting som är evigt. Inte ens minnen.
- Vem var det nu som sade det igen? Men just här är allt evigt så länge man kommer ihåg det. Och Johan minns varenda sekund.
- Ungefär.
Han pratar med sig själv.
Han knackar på dörren.
Han bankar på dörren.
Han öppnar dörren.
- Varför knackar du när du är hemma, säger rösten från köksbordet.
- Hej farsan. Jag ville inte skrämma dig.
- Nåååå. Nog är det sant att jag räds sörlänningar men..
- Hur mår du?
- Har aldrig mått bättre.
De satt där vid köksbordet fram till det att kvällen tog över och skymningen drog in också över himlen. Den första dagen i huset kom till att bli precis som förväntat. Kaffet dracks. Potatisen kokade. Samtalet nuddade vädret och kaffet och potatisen. Livsnödvändigheter men aldrig livet.
Den sista sommaren skulle just börja.
Den sista och den första.
_________
Anteckningsbok 1989 och så vidare.
Snön
som ligger där i väggrenen
vid korsningen
som en grå och smutsig och bortglömd släkting
hade lika gärna kunnat falla
i Chamonix.
Jag
som ligger där i soffan
med ett knädoppat självförtroende
och en flaska som skvalpar trekvart
hade lika gärna kunnat falla
i glömska.
__________
- Minns du när vi brukade åka skidor? Hela familjen. Det var hyrbil och storkok och skratt. Snön där uppe i fjällen är alltid mycket vitare än den som man stöter på under veckodagarna. Den är i gå bort-kläder. Minns du? Ni vuxna satt på after-skin och sjöng med i låtarna men utan riktiga ord. Vi ungdomar spelade flipper eller kastade jordnötter. Det fanns något otvunget, barnsligt, i det. Minns du? Hur vi åkte i sittliften och inte pratade men ändå var överens om att utsikten var något särskilt speciellt och hur dalsprickorna inte behövde hjälp av fantasin för att leda till en annan värld. Minns du farsan, frågar Johan som nu återvänt också mentalt. Minns du?
- Det är precis samma snö.
Farsan verkar märkbart tagen men ännu större del av hans ansikte berättar övertygat om ordens vikt.
Densiteten i en åldrande sjuklings åsikter ter sig ibland omvänt exponentiellt mot den fysiska kraften.
- Va?
- Det är precis samma snö. Låt dig inte luras av den putsade fasaden. I slutändan handlar allt om känslor. Allt. Men visst kan också jag sakna den stora grytan av djupt brun kalops och skålen med lagom potatis. Och där handlar det så klart inte om känslor utan om tålamod. Det finns inga genvägar med kalopsen. Tro aldrig det.Det här var nog första gången som de närmade sig kärnan.
- Hungrig?
- Inte som då.
Men det korta ögonblick av riktigt nerv var snart på andra sidan älven och på väg bort. I egenskap av far och son fanns så många vägar bort från varandra. Många fler än nerfarterna och dalsprickorna. Många fler än stjärnorna på himlen.
Det var klart den här dagen.
Men varje blinkning var ett moln.
- Jag går och lägger mig i soffan ett tag, säger farsan och smyger bort.
- Jag kommer aldrig glömma, vill Johan svara.
Men självförtroendet var fortfarande på uppkok.
Längre bort på gården har grannens hund skällt i trettio minuter. Så länge att han själv har glömt varför och så länge att alla de mänskliga öronen sorterat bort ljudet till förmån för vindens sorl och eftermiddagens försök till att spela roll. Under tallen där blicken aldrig annars stannar, där gräset aldrig får äkta liv, svävar några blåsippor ett par centimeter ovanför marken och berättar om en ceremoni för de utstötta. Naturens egen bjudning. Johan känner inte igen sig. Han står nuförtiden stadigare på asfalten och perrongen dit tusen tunnelbanevagnar kommit och gått men aldrig riktigt kunnat ta rygg på de snabba kasten och storstadsmänniskans driv. Tankarna rusar på rälsen i oändliga hastigheter och känslorna på låns från folk som vet, folk på internet eller på fiket med lattekonst, från de ergonomiska barnvagnarna med fjädring men utan koll på övertid, från sena trender om tidiga matvanor och övervintrade förståsigpåare på kvällstidningarnas alla slagskepp. Från de höga hästarna och de höga gästerna i det skådespel som är livet.
Från dig.
Från mig.
Han stod stadigare på asfalten,
men den var minst 90 mil bort.
Ute på gården fanns han i nuet och inne på soffan låg hans framtid och förflutna.
Nu hade det nog sovits nog.
- Vakna farsan. Vi ska iväg till sjukhuset.
- Låter dom mig inte ens dö ifred?
- Det är en rutinkontroll. Och den är bokad sedan länge.
- Skönt. Det där med begravningar är påfrestande och jag vill inte bli jordfäst med för högt blodtryck.
- Ge dig.
- Innan vintern så.
Om hunden hade slutat skälla visste ingen,
förutom blåsipporna.
Korridorerna sedan.
De ljusa men aldrig vita väggarna och det blanka men aldrig överdådiga golvet av linoleum stampat av miljoner trötta fotsteg. Lamporna med ett sken som berättade sanningar och redan hade hört alla lögner fortsatte att leda vägen till väntrum tre och där satt det redan två kvinnor och en man.
Han var nog inte Döden. Döden skulle aldrig ha läst Hänt Extra. Döden skulle aldrig ha haft en polyfonisk ringsignal eller snytigt sig i tygnäsduk. Det är sådana saker man känner till om Döden. Förutom kylan och den neutrala lukten.
Där satt det redan två kvinnor och en man som inte var Döden. Han sjöng Speedy Gonzales. Och luktade Jim Beam.
- Bra låt det där.
Farsan och Johan satte sig i en soffa med landstingsmönstrat tyg. Johan hade inga direkta minnen av sjukhus. Han hade varit en grabb som inte gärna ville utmana spänningen utan istället ville leva på sin sida. Det enda han visste var att sådant här tog tid och liv.
- Nationalteatern va? svarar Johan och låter till fyra femtedelar helt övertygad.
Han får inget svar utan fortsätter.
- I boken jag läser nu så skriver Bodil Malmsten att det sämsta med Sverige är all tid man som äldre slösar bort på att vänta på vården. I köer och väntrum. Har du tänkt på det?
- Var det hon som flyttade till Paris?
- Till Frankrike i alla fall. Hittade lugnet.
- Tror jag det när man inte förstår vad folk säger. Det var precis sådär när jag var på klassresa till Visby. Och sen säger folk att det handlar om naturen och om anorna. Jag säger att det handlar om möjligheten till att hålla käft. Hur länge har vi väntat nu?
- 45 minuter.
- Tvi fan det är till å vänta.
- Oui!
En sköterska ropar till slut upp hans namn men hans namn var inte längre något han lystrade till. Det fanns något bortglömt i klangen. Sedan länge kremerat. Han skulle få träffa doktor Bengtsson sade sköterskan kort som om det fanns andra doktorer där. Eller andra Bengtssons för den delen.
- Dina värden är rätt bra för en man i din ålder. I övrigt inte mycket att anmärka, säger han, doktor Bengtsson, efter att ha klämt och mätt den bleka kroppen. Bortsett från att du ska dö då.
- Småsaker skrockar farsan. Det kunde vart värre.
Johan hade inte sett honom så här glad,
sedan sommaren 83.
Bengtsson hade sett det mesta.
- Vi kanske inte behöver boka in några fler undersökningar.
- Nej. Nästa gång vi ses får du nog ta gåbortskostymen.
Speedy Gonzales sjöng fortfarande när de kom tillbaka ut till väntrummet.
♪ Ibland får man höra att samhället går att
rå på om man vet vad det gäller
Ok, sa man då, men jag vet inte och
jag vill fan inte veta nått heller ♪
Han hade nog inte speciellt ont,
i alla fall inte i kroppen.
söndag 15 september 2013
Skrivkramp i benen.
Det var den andra veckan på den enda
sommaren och vi satt tyst på varsin stol, min bror och jag, och
blickade ut över Piteälven som långsamt tog sig fram mot nästa
meter strand, mot friheten i det öppna havet ett par kilometer bort,
och mot världens alla strömmar. Mil efter mil av en djupblå rymd:
kall och slutgiltig. Förmiddagen hade nu lugnat sig och våra
andetag hade också, om än motvilligt, närmat sig vardag. För
tjugo minuter sedan låg vi utslagna och omringade av våra egna
spyor, nej det är ingen metafor, borta på det svala golvet i den
annars kvalmiga gymanläggningen och tystnaden hade varit definitiv
från de sista sekunderna på den första intervallen och fram till
nu.
- Vad håller vi egentligen på med, säger min bror i en
utandning och vi skrattar till.
Frågan är inte alls oäven.
Ett år tidigare. I en stökig hotellfoajé sitter jag och pratar med författaren Torgny Lindgren som jag egentligen skulle intervjua till ett projekt kring berättartradition. Det slutar med att jag, och vi tillsammans, kanske kryper närmare kärnan än jag någonsin gjort tidigare. Kärnan i idrotten, vår älskade, det som handlar om ljuset i ögonen på tjejerna och killarna och om regnbågen som ibland kan riva fundament av hat och om svettdropparna, tårarna, blodet som pumpar och om minnena som skapas. Jag och Torgny berättar anekdoter från våra respektive karriärer för varandra och jag hade inte vunnit så mycket och han hade varit en medioker fotbollsmålvakt men det spelade ingen roll just då. Just då. Det handlade istället om en känsla, en speciell värme, och om en tradition som inte går från mun till mun utan som berättas med hjärtat.
- Har du slagit ut några tänder, säger han och ler.
- Har du haft skrivkramp någon gång, svarar jag och vi skrattar till.
Frågorna var inte alls oävna.
Frågan är inte alls oäven.
Ett år tidigare. I en stökig hotellfoajé sitter jag och pratar med författaren Torgny Lindgren som jag egentligen skulle intervjua till ett projekt kring berättartradition. Det slutar med att jag, och vi tillsammans, kanske kryper närmare kärnan än jag någonsin gjort tidigare. Kärnan i idrotten, vår älskade, det som handlar om ljuset i ögonen på tjejerna och killarna och om regnbågen som ibland kan riva fundament av hat och om svettdropparna, tårarna, blodet som pumpar och om minnena som skapas. Jag och Torgny berättar anekdoter från våra respektive karriärer för varandra och jag hade inte vunnit så mycket och han hade varit en medioker fotbollsmålvakt men det spelade ingen roll just då. Just då. Det handlade istället om en känsla, en speciell värme, och om en tradition som inte går från mun till mun utan som berättas med hjärtat.
- Har du slagit ut några tänder, säger han och ler.
- Har du haft skrivkramp någon gång, svarar jag och vi skrattar till.
Frågorna var inte alls oävna.
Huden hade blivit stram av svett som
torkat in men en lätt bris och två ännu svagare kroppar höll oss
kvar på altanen. Det enda ljudet som hördes var det från
vattenspridaren på gården, den enda lukten som kändes var den från
hästarna i inhägnaden längre bort och de enda tankarna som fanns
kretsade kring viljan av att fortsätta framåt - mot nästa meter
strand. Lulebandet Könsförrädare sjunger i sin låt Raging River:
”I'm supposed to rage and float to the sea, become the ocean” och
i mina mörkaste stunder hade jag aldrig förstått men jag känner
mig nu upplyst. Under det fromma skenet av Norrbotten sitter jag i
det som en gång var mitt enda hemma och förstår precis vad vi
håller på med. Det gör vi båda. Applåderna och rubrikerna och
hoten om klubbor i pungen. Skott i mål och långsamma mil på
övergiven kullersten och snabba krav om kolhydrater och resultat.
Han som vill ha ens klubba, hon som vill ha min autograf, familjen
som gör allt och anonyma tankar som betyder lika mycket. Vi håller
på med känslor. Vi håller på med känslor och om en resa mot
havet som kanske inte alls är kallt och evigt utan bara är en kort
hållplats innan nästa älv. Kanske. Det enda vi egentligen vet är
att man aldrig gör resan ensam.
Det finns alltid människor där: Torgny, brorsan och NI så klart.
- Vi ska träna en gång till idag va? säger han utan frågetecken.
Och sommaren. Älven. Livet. Fortsatte.
Publicerad i NSD HOCKEY 2013-09.
Det finns alltid människor där: Torgny, brorsan och NI så klart.
- Vi ska träna en gång till idag va? säger han utan frågetecken.
Och sommaren. Älven. Livet. Fortsatte.
Publicerad i NSD HOCKEY 2013-09.
tisdag 27 augusti 2013
Brev till Torgny Lindgren.
Från Luleå.
Torgny,
det är bra mycket över ett år sedan nu.
Du satt i foajén på Stadshotellet i Skellefte och läste tidningen. På uppslaget fanns en stor bild på Anders Behring Breivik och min blick mötte hans och min själ tappade fotfästet på samma sätt som då jag den där regniga kvällen på Nordanåområdet fick höra om tragedin. Mina stövlar. Min vattentäta jacka. Ingenting kunde rå på mig fysiskt men hjärtat drunknande innan jag hann ropa på hjälp. Jag hade varit nervös, kanske rädd, för att träffa dig men den här sista förmiddagen insåg jag till slut att det inte skulle tjäna någonting till. Mina sömnlösa nätter och trevande anteckningar skulle inte betyda ett öre om jag kom dit och försökte dölja mig själv. Du frågade om jag var hockeyspelar'n. Jag svarade ja.
Jag minns samtalet med värme och jag skrattade trots att du tre gånger berättade att gävleborna med Silverbärgaren i spets faktiskt hade snott guldet av oss året innan. Jag minns att jag svalde stoltheten och gömde mitt ansikte bakom en mur, en kaffekopp?, men jag bestämde mig samtidigt för att sista ordet inte var sagt. Jag bestämde mig för att skriva till dig om ett år. Då jag hade guldet runt halsen och då kaffekoppens värme hade spridit sig i hela Västerbotten. Säger inte det här med någon högre mening eller ett finger mot himlen men jag säger det med min övertygande tro om att saker och ting faktiskt ibland blir som man vill. Jag skulle skriva till dig om ett år för att göra bokslut i det kapitel som blev mitt liv i dina och Saras älvdalar. Nu är jag hemma i Norrbotten igen. Det andra hemma.
Himlen är rosa och ljust blå över älven där vågorna möter stranden jag sitter på. Grässtrån som vadar i vattenbrynet vibrerar som tusen stumma stämgafflar och jag sitter förtrollad av sensommaren. Jag hittade de där anteckningarna i en gammal jacka igår och inte en enda av frågorna jag skrivit ner innehåller mig. Därför vill jag slutligen tacka för nöjet att få samtala med dig i den där foajén den där regniga dagen för rätt bra mycket över ett år sedan. Det gav mig guld och ord. Det gav min själ skydd mot regnet.
Skickar med texten jag skrev direkt jag kom hem.
Frid och välmående Torgny.
Bästa önskningar från hockeyspelar'n tillika vän av ord
Johan Forsberg
Skellefte och Pite och Lule och Ume
där norrlandskusten värmer.
Torgny,
det är bra mycket över ett år sedan nu.
Du satt i foajén på Stadshotellet i Skellefte och läste tidningen. På uppslaget fanns en stor bild på Anders Behring Breivik och min blick mötte hans och min själ tappade fotfästet på samma sätt som då jag den där regniga kvällen på Nordanåområdet fick höra om tragedin. Mina stövlar. Min vattentäta jacka. Ingenting kunde rå på mig fysiskt men hjärtat drunknande innan jag hann ropa på hjälp. Jag hade varit nervös, kanske rädd, för att träffa dig men den här sista förmiddagen insåg jag till slut att det inte skulle tjäna någonting till. Mina sömnlösa nätter och trevande anteckningar skulle inte betyda ett öre om jag kom dit och försökte dölja mig själv. Du frågade om jag var hockeyspelar'n. Jag svarade ja.
Jag minns samtalet med värme och jag skrattade trots att du tre gånger berättade att gävleborna med Silverbärgaren i spets faktiskt hade snott guldet av oss året innan. Jag minns att jag svalde stoltheten och gömde mitt ansikte bakom en mur, en kaffekopp?, men jag bestämde mig samtidigt för att sista ordet inte var sagt. Jag bestämde mig för att skriva till dig om ett år. Då jag hade guldet runt halsen och då kaffekoppens värme hade spridit sig i hela Västerbotten. Säger inte det här med någon högre mening eller ett finger mot himlen men jag säger det med min övertygande tro om att saker och ting faktiskt ibland blir som man vill. Jag skulle skriva till dig om ett år för att göra bokslut i det kapitel som blev mitt liv i dina och Saras älvdalar. Nu är jag hemma i Norrbotten igen. Det andra hemma.
Himlen är rosa och ljust blå över älven där vågorna möter stranden jag sitter på. Grässtrån som vadar i vattenbrynet vibrerar som tusen stumma stämgafflar och jag sitter förtrollad av sensommaren. Jag hittade de där anteckningarna i en gammal jacka igår och inte en enda av frågorna jag skrivit ner innehåller mig. Därför vill jag slutligen tacka för nöjet att få samtala med dig i den där foajén den där regniga dagen för rätt bra mycket över ett år sedan. Det gav mig guld och ord. Det gav min själ skydd mot regnet.
Skickar med texten jag skrev direkt jag kom hem.
Frid och välmående Torgny.
Bästa önskningar från hockeyspelar'n tillika vän av ord
Johan Forsberg
Skellefte och Pite och Lule och Ume
där norrlandskusten värmer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)