Rasism - en rotvälta.

Åt sydväst skjuts vi genom landet och utanför mitt fönster finns i varje ögonblick en ny bild av det Sverige som sakta har börjat rinna oss ur fingrarna för att där nere i avgrunden ta mark. Dropp, dropp, dropp. Men ljudet är sedan länge bortglömt. I den fukten närs råttor stora som katten och åsikter små som fingerborgen. Åt sydväst. Den nedlagda skolan gapar förvånat och endast gardinerna vill liv, bensinmacken är naken, tvingad till snabba tankar och sedelinmatningen fungerar en gång på fyra, ibland inte ens det. Den våta asfalten vi åker på leder till Värmland och uttalade mål men vägen dit gör att man åter börjar tänka, på världen bortom diket, på orättvisor och en bortglömd medmänsklighet. På pekfingrar och gester, mot olikheten, den som vi istället borde applådera. Man förstår nu att det är sant som dom säger. Och jag pratar för mig själv: tror nog att någon glömt bort oss. Tror nog att vi glömt bort oss själva.

Problemet har haft olika angreppspunkter: ibland har det varit att bibliotekens kamp mot fördomar nafsat sig själv i stjärten och glömt ord som yttrandefrihet. Senare; en äldre sportjournalist som ville in för att värma sig men mycket snart hamnade i en svinkyla. Det har varit, och är, internetforum, skolgårdar, fikarum och det dolda spraket i stugorna. Röken ur skorstenarna och opinionsundersökningar, elden, rasismen, om den så är till vardags eller fest, är där närvarande. Den är där. Den är här. Ibland vet vi inte, ser den inte, vill inte se den, kastar något gammalt över den, klappar i smyg, matar den med rester från dagen, intryck eller brödbitar. I fukten och stor som katten. Fräsande.

By blir till skog och skog blir till by – ett bildspel som repriseras i mil efter mil. Min kropp har inte hälften så mycket problem som resten; huvudet, Sverige och världen. Jag räknar rotvältor men ger snart upp då antalet får övertaget kring min koncentration. Tänker istället på om det beror på dålig inställning eller på Gudrun. Vilken än just den sanningen må vara så ser jag något mycket livgivande i att rötter blottläggs, att stammen läggs omkull så att verkligheten kan synas. För trots att vissa tycker att man ska låta gamla saker, värderingar, människor och tallar få fortsätta med sina skeenden i lugn och ro så är det allra nödvändigast också att öppna ögonen. Att se djupare. Vi kan inte bara prata med oss själva, om oss själva, för om vi inte gör det här tillsammans kommer vi aldrig att hitta tillbaka. I stormen är snart världen ett kalhygge. Och i avgrunden är varje droppe den som rinner över.

Publicerad i Sveriges Radio P4 2012-11-16