fredag 31 oktober 2014

Det som är och skola bli.

Kanske hade vi aldrig samma dröm
du sa: vill bli gammal med dig
jag: önskade oss evig ungdom

onsdag 29 oktober 2014

Tre, två, ett, rött ljus.

tre:
tjuvkopplad in i min ryggmärg
är du reflexen
vid min sida
där imorgon är mötande trafik
på promenaden mot Bombers Bicycle


två:
på den kalla behovstrappan
är jag munnen
som viskar dina ord:
någon att älska, något att göra, något att hoppas på
men allt som kommer ut är rök


(sätter inte punkt)


ett:
stormarknaden - ett myller
av halvfabrikat
och människor på extrapris
är inte längre något äventyr
precis som livet


(rött ljus)

Brev fem – tjugotredje augusti, tjugohundrafjorton: vila i frid.

Jag har aldrig varit närmare Sherwoodskogen,
och aldrig längre ifrån dig,
my lady.

Man vet att platsen man landar på inte kommer att sprudla när man ser Ryan Air-planen stå parkerade vid den enda terminalen. Men med sina usla villkor och billiga pris kan jag faktiskt känna igen mig vid flygplanskropparnas tomma, ostädade, skal som nästan alltid gör människor besvikna. Där destinationen aldrig blir rätt utan jag bara är en anhalt innan den riktiga semestern. Där mitt liv är det helvete av sena avgångar och äcklig mat som andra tvingas lida igenom innan drömmen man betalat för tar vid.

Det här är England, som filmen berättar, och i bästa fall lyckas man stöta på huliganer på stan och man har på sig fel färg på tröjan och blir ihjälslagen. Ärrade knogar rakt i det barnsliga ansiktet som jag själv redan dunkat blodigt i min nymålade vägg hemma i lägenheten. Att man får se sin tidslinje på Facebook passera i revy samtidigt som ärmarna på den svarta pikétröjan spänns runt hans energiska överarmar. Han heter säkert Steven. Och bryr sig inte. Där möts vi. Jag och Steven.
Men så tur har man väl inte,
att man får misshandlas,
och jag gillar inte ens fotboll.

Många säger att det här har varit den varmaste sommaren sedan 1994. Då var jag grabb och satt uppe med pappa på nätterna för att titta på fotbolls-VM. Vi åt chips men mest knäckebröd och det handlade nästan aldrig om idrott men alltid om att få finnas bara vi två; tätt omslutna av mörkret och det slitna tyget från fåtöljen. Vi övervann tvivel och tvekan, en bronsmedalj, och hela landets samlade ego blåstes upp till något som sedan dess har bitit oss i arslet. Tanken på att vi faktiskt kan. Tanken på att jag alltid kan sitta hos pappa där i den där fåtöljen när natten smyger sig på, när svärtan bränner, och känna att perspektivet alltid kan förflyttas inåt. Tryggheten i att Brolin alltid kommer att göra något bra oavsett om det handlar om fotboll eller städning. Vetskapen om att Klabbe aldrig skulle sluta stånga sig blodig.
Så är det aldrig längre.
Aldrig.
Även om det där dammsugarmunstycket funkar rätt bra.

Sommaren 2014 blev den varmaste och kallaste.
Sommaren 2014 blev mitt lidande och min död.
Alltid.
Så kommer det alltid att vara.

Ingenstans nu eller framåt kommer jag att glömma hur brevet var utformat. Hur hen helst ville se mig lida ganska länge för att sedan dö. Som en insekt. Personen verkade faktiskt vara rätt övertygad om att lösa det här åt mig. Så att jag slapp anstränga mig mer. Och jag kan med allt mitt förstånd inte förstå hur Steven kunde ha fått tag i min mejladress. Men här sitter jag nu i Nottingham och fuktar heltäckningsmattan med skammen från mina ögon och svärtan som rinner rakt ur mitt bröst är oljefläcken som breder ut sig över oceanen mig själv. Aldrig verkar energireserven av må dåligt ge upp.
Mitt självhat är Ingesson.

Utanför fönstret är det grått men det känns som ett rum av regnbågar i jämförelse med hur det ser ut när jag tittar inåt. Sommaren går mot höst och jag går mot min sista vila för att Brasilien är svårslagna i värmen,
och med knäckebröd mellan skinkorna,
är jag den Robin Hood som tar från mig själv för att överleva.
Ett guldmynt i taget.

Han slutade springa,
men gav aldrig upp,
och ofta känns just det helt overkligt.

Oo-de-lally, oo-de-lally, hoppsan, vilken dag!

måndag 25 augusti 2014

Ur Brev sex – tjugofjärde augusti, tjugohundrafjorton.

[...] Ingenstans finns handdukar som tvättats med lagom för mycket sköljmedel som alltid luktar liljor. Doften som berättar sommar när man stänger ögonen. [...]

[...]

Nu är det här och ALLES IST GUT, hade hon sagt i sitt sista andetag. 

Nu skriver han sitt, svarade jag. 

söndag 24 augusti 2014

RIP Mr. Hammond.

Jag är alla personer i Jurassic Park III.

Ur Brev två – tjugoförsta augusti, tjugohundrafjorton.

[...] blev världen som en studentkorridor där man bara gav sig ut för att sno glutenfritt knäckebröd ur det gemensamma skafferiet [...]

[...]

Till ljudet av musiken längst Reeperbahn,
i den svala mellaneuropeiska luften,
säger jag det högt för mig själv:
Jag förtjänar inte att dö.
Inte än.

fredag 25 juli 2014

(nr 1836) Smak: Söt, lätt, frisk, ren, fruktig smak. Eftersmak: Allt är lögn.

Vi som aldrig sa █████
är aldrig din vän
egentligen den man trodde?

Förra sommaren. Eller förrförra. Det kan också ha varit en annan årstid. Eller igår.
Hon stod på tå och upprepade:
du måste söka hjälp, du måste söka hjälp, du måste söka hjälp!
Sedan ytterligare en klunk. Det luktade sött och päron.
du måste söka hjälp, du måste söka hjälp, du måste söka hjälp!
Jag som trodde att hjälp var för folk som verkligen behöver den.
Hon lät försiktigt fötterna landa mot asfalten. Försiktigt inte så mycket.
Sedan skiljdes vi åt.
Hon skulle dansa.
Jag pausa.

Vi som alltid sa █████
är alltid din vän
egentligen Bert Karlsson!

Lodrätt - 16 bokstäver. Ledtråd: jag.

Barnet i mig
en ensam och övergiven
krake
rädd för nästan allt
är ändå nyfiken på att försöka förstå världen.
Facebook
Twitter
elaka tungor viskar
LIVET?
ser mer och mer ut som en illusion
en jakt på din uppmärksamhet
bortom
en tid då andra värden fanns.
Hotet om att inte vara älskad
oavsett röst
värker i mig.

torsdag 24 juli 2014

En dikt från sommarsverige.

ISRAEL UT UR PALESTINA!
men först hämtpizza.

saker*

I.
I en bortglömd busskur
satt du inte längre
och väntade på mig.

II.
Solen skapade skuggor
den glesa skogsdungen
penseldrag på asfalten.

III.
Minnet
liljorna vissnade
utan förvarning.

IIII.
Vi satt i diket
du, åkerbär - jag, ogräs
bredvid en förlorad navkapsel.

IIII.
Jag satt i diket
du, borta, jag ensam
bredvid ett förlorat hopp.

III.
Minnet
imorgon fanns
blott som en illusion

II.
Moln skapar skuggor
den glesa sanningen
om kommande solsken.

I.
I en bortglömd busskur
satt jag kvar
och väntade på ingenting.

Brev ett – tjugofjärde juli, tjugohundrafjorton.

För att en natt ska få kallas ”tropisk” krävs det att temperaturen överstiger 20 grader ändå till morgonen. För att ett liv ska få kallas värdigt krävs det mycket mer än så.
Man ska hitta någon att älska.
Som älskar en tillbaka.
Man ska älska och älskas ungefär lika mycket (plusminus ett par procent). Annars bildas sprickor.
Sprickor gör att man börjar bråka om saker*.
saker* kan vara till exempel:
du köper aldrig blommor, du kysser mig med tungan, du är Ernst, lögnare, jag hoppas att du dör!
Man ska hitta någon att älska.
Det ska helst vara en person av ett annat kön. Men samma kultur. För det säger normen.
Det ska helst vara så att ni vill bo på cirka samma ställe. Till exempel ”jag trivs inte i Göteborg”.
Det ska helst inte skilja så mycket i ålder. Där finns det en ekvation. Också det säger normen.
Om ålder: Han är för gammal. Det är bara en siffra. Äckel. Gubbslem. Digger. Din jävla idiot. Usch!
Normen säger mycket och det mesta bakom våra ryggar. Bla bla hen är ett svin - punkt - .
Ekvationer skriker andra sanningar rakt i våra ansikten, som tårarna, men mycket torrare.
Där x och y inte är kuk och fitta, där ingen vet vad x och y egentligen är.
Där kön är en illusion utan ideal.
Där ingen vet men alla försöker hitta genvägarna. Till värmen, Gran Canaria, och kärleken.
Men,
facit ljuger.
Jag är facit. 
Du är.
Folk tittar på mig. Oss. Litar på mig. Oss. Känner sig trygga där längst bak i boken. 
Hon gjorde.
Han gjorde.
Du gjorde.
Låt oss understryka.
Gjorde.
Låt oss understryka.
Som älskar en tillbaka.

Det är torsdag hemma på torpet och den tredje raka tropiska natten har åter blivit dag. Jag välkomnade den allt mer stukade midnattssolen med ett huvud fullt av tvivel och tvekan, med ett huvud vars reservoar av tårar verkar till synes oändlig, med tre koppar pulverkaffe lika starkt som självhatet. I alla fall nästan.
För att ett liv ska få kallas värdigt krävs det inte bara kärlek, sprit, charter, matematik, kuk och fitta. Det krävs att man bottnar i den övertygelse som är att man inte spelar någon roll.
  
Att jag blev en person, att jag alltid varit, som bär på en förbannelse. Det gör också du. Att siffrorna på sidorna längst bak i vår bok bara är ett chiffer, en karta, där sista krysset visar stupet som man borde kasta sig ut från. Bara man hittar ett lämpligt stup.
Men det är svårt att hitta bra stup nuförtiden.
Jävla it-samhälle!

Och den sista ekvationen lyder.
X + Y = det spelar ingen roll.
Där vi är x och y är livet.

Det är 31 grader i skuggan.
Jag längtar efter vintern.

måndag 2 juni 2014

Min religion.

Kanske Koranen.

Den ensliga skogsvägen mellan här och 25:e varje månad är smalare än vanligt då en illa plogad omgivning nu reducerat den till bara en och halv fil. Till bara ett par meters felmarginal. Livet och riksväg nummer nånting. Där, genom dagens första andetag, rör sig postbilen inåt landet på övertygade dubbdäck. Radion letar efter en klar röst men genom den täta skogen når varken ljuset eller Rix FM. Sprak. Sprak. Spak. På passagerarsätet ligger den heliga skrift och berättar sanningar man aldrig behöver tolka så länge tron är stark. Programmet. Det handlar om öga för öga, det handlar om sjunga för full hals och att vandra genom öknen för att nå en frusen oas.
Jörgen, vid ratten, är 40 eller 43 år gammal beroende på när man slutar räkna och han har kört den här sträckan i ett par år nu. Morgonens tidningar och framtidens människor, gårdagens tragik i bakluckan, löpsedlar till folket. Han kör Stockholms-rubrikerna. Han kör mest av allt för att ha råd. På helgerna jobbar Jörgen extra och på vardagarna jobbar Jörgen extra och på vardagskvällarna jobbar Jörgen ofta för att någon måste ta hand om gräsplanen bakom skolan eller hålla ordning på gården eller någon behöver hjälp att flytta eller.
Eller?
Eller.
Han jobbar mest allra mest, lever allra helst, för att ha råd med sin övertygelse. Att det finns så många Eller? i livet att man därför måste vårda mötena. Människorna med samma tro. Insats. Därför är sammanhanget så avgörande. Övertygelsen, den aldrig avdomnade, om att det är genom prövning man hittar hem. Inte med en GPS.
OM 50 METER. SVÄNG HÖGER, uppmanar den bekanta rösten.
Kaffestopp. Halvvägs. Klockan är strax efter sex och tretti.
- Jag hörde det blev stökigt under senaste mötet, ler cafébiträdet.
- Utan känslor vore det här ingenting, svarar Jörgen och fortsätter.
- Nästan som en hobby. Nu är det religion istället.
- Religion?
- Min religion.
- Aha. Mjölk i?
- Amen.

Tror Torah.

Den lilla enrummaren, så trång att orden tvingas stånästanpåvarandra, är inredd med en känsla av minimalisk ekonomi eller ännu mindre insats men här handlar det om kunskap, inte om Josef Frank-tyger. Hennes ansikte är upplyst av skärmen, ansiktet fyllt av digitala fräknar, hennes huvud inställt på tenta och säkert sociologi och saker som står antecknat i kollegieblock. Frasig i kanterna och aldrig slutförda. Sidorna och livet. På skrivbordet: smutsiga glas, tre pensionerade pennor och ännu fler tankar, en bok, ytterligare en bok men den här är mycket större, doftljuset som mest doftar stearin och sen ikonbilden så klart. Ikonbilden - ansiktet med de sammanbitna läpparna, glöden i ögonen, löften om lycka och välgång. Den är nog lite dammig men bara fysiskt.
Jag borde verkligen, säger hon för sig själv. Borde verkligen, verkligen verkligen.
Och tar upp telefonen.
- Hej det är Imam. Jag kan tyvärr inte komma på fikat ikväll.
- Nej, men jag känner mig hängig och.
- Tyvärr.
- Jag följer med en annan gång. Lovar.
Hon bor inte hemma längre, utan borta, men församlingen är alltid närvarande i hennes liv, ibland så närvarande att man måste ljuga, ibland så definitiv att inte ens en morotskaka kan övertala, ibland är alltid och alltid är en del av vem man blev. Vad man tror på. Bland likasinnade är det aldrig lika svårt men heller aldrig lika spännande, orden behöver vässas nu, och man varken kan eller orkar alltid diskutera för sin sak. Ibland vill man bara försvinna i övertygelsen. Känna så mycket att blodådrorna vid tinningarna får liv igen. Känna hur världen hänger på just min bön.
Jag borde verkligen. Borde verkligen, verkligen verkligen.
Säger hon och sätter sig leende i soffan.
Det här är också religion.
Eller?
Min religion.

Bland annat Bibeln.

- Kim.
- KIM! Börja göra dig i ordning. Vi ska åka nu.
Det är söndag och morgon. Det är som de flesta andra söndagsmorgnar; sömnigt, förväntansfullt och på gång mot uppklätt hemma i radhuset. Hemma i radhuset skulle också kunna ha varit en metafor men just här så är det praktiskt nog inte. Eller? Hemma i radhuset bor familjen som är Kim och hens föräldrar och hemma i radhuset har saker på sistone börjat bli mer och mer på riktigt. Tonen är allvarligare och kallare, trots att ingen har tvivlat, men det kanske helt enkelt är så det blir med tiden.
- Jag är på väg!
- Vill du inte åka så behöver du inte.
Stressen, ibland som karikatyr av sig själv, förvränger rösterna och skapar en nerv i de mest banala samtal. Man vet precis. Men glömmer alltid.
- Ska du ha en macka innan vi åker? Du vet att det kan hålla på ganska länge.
- OK!
Kampen, ofta en förlängning av lek, kan visst bli ett helvete att aldrig brinna i men alltid brännas av. Till den grad att man ger upp. Många hamnar där. Ännu fler borde. Är det inte din religion är det någon annans. Är det inte religion överhuvudtaget så är det kanske fars.
- Det här är inget tvång. Huvudsaken är att du har roligt.
- Amen.
Det är söndag och morgon, också ett upplyst ögonblick, hemma i radhuset som mycket väl kan användas som metafor också här. Det sekulariserade, kalla, eländiga, visserligen vita och fräscha och Ikea-chica, men också allvarliga och på kanten till en avgrund, det hårda klimatet och mjuka ryggradernas folkhem.
Kim gjorde sig i ordning för sitt sista sakrament.
Föräldrarna hade annat att tänka på.
Eller?
Hemma i radhuset.
”Hemma i radhuset”.

Kung Milindas frågor.

I arenan. Kören sjunger, prisar, spelarnas kamp.
Ishockeyreligionen reduceras ner till trummans pulsslag.
Envetet, hängivna ögon, bestämda handflator för framtida segrar. Här står Jörgen, här står Imam, här står Kim, här står var och en med det människovärde de kom att beskriva. Bara tre av många andra. Var och en men alltid tillsammans. Var och en men aldrig ensam att dela glädje och sorg med, att hand i hand gå genom öknen, leverera rubrikerna andra har skapat för att själv kunna, vilja och måsta, vara en del av det här sammanhanget, missa en morotskaka och tre vänner för att matchen visas på tv, att ge upp sin egen kamp men aldrig den för sanningen om idrott, viljan i att finnas bland människor som aldrig blir mer olika men ändå övertygas om att vårda kärleken till ikonen, gruppen, staden eller laget eller bara en universell gemenskap av kokt korv, tidiga morgnar i kalla ishallar, tältsängar, svikna löften och brutna ben, oljemiljoner, förutfattade meningar, uppklädd i axelskydd och hjälm, rädslan att förlora, machoidealet, den heliga skrift av statistik, de oändliga budorden av domartabbar, svordomarna, kramarna, värmen, chansen att påverka, glädjen i ett barns ögon, mjölk i kaffet, vädjan i sin mammas ansikte, hans sista pengar, din medmänniskas totala oförståelse, NHL, ett par millimeters felmarginal och han den snygga från Åre.

Det är inte alltid lätt att förstå,
men det är min religion,
säger Imam, Kim och Jörgen och tar på sig sina halsdukar. Alla i olika färg.
En regnbåge av framtid.
För alla eller ingen. Men alltid för någon.

Amen.


Publicerad i Norrländsk Journal Nr.2 2014.
Köp på: http://norrländskjournal.se/

måndag 28 april 2014

torsdag 3 april 2014

Arkimedes pilar.

Mät inte
kärlek med sorg,
men likt Arkimedes princip
är tyngden av den undanträngda vätskan; tårarna,
en lika stor kraft som
densiteten i mitt hjärta.

torsdag 27 mars 2014

Mer än vällagade kåldolmar - jag möter Torgny Lindgren.

Gårdsplanen ensam.
Dimman, lågt över gräsmattan, slingrar sig mellan aldrig riktigt gröna strån och vidare mot barrskog i tre och ett halvt vädersträck. Det är endast där vägen kommer från gränsen man pratar med ord som jag inte riktigt förstår och ett halvt språk av samma träd men fler konsonanter. Ibland använde farmor och farfar finlandssvenskan för att vi inte skulle veta vad som väntade. Stakande och annorlunda. Nerv. Det handlade nästan alltid om fika eller sängdags, lärde jag mig, men aldrig om tro. Om nu inte Drömmar räknas.
Jag stod ofta där när morgonen hade försovit sig, som skrivstil lutad mot fönsterkarmen, med händerna i håret och blicken riktad mot det större huset och väntade på att skorstenen skulle ge ifrån sig den första signalen av liv. Små flämtningar av värme. Ett enda andetag från läpparna på taknocken räckte för att jag skulle hoppa jämfota i mina skor och slänga jackan över axlarna. För syns skull. ”Man blir ändå inte förkyld av att vara kall”, hade jag lärt mig. Man lärde sig mycket här, både i det stora huset och det lilla huset men allra mest i skogen, där man tog tre snabba stövelsteg för att precis komma ikapp med farfars enda. Stigarna slingrade upp mot gläntan där man sköt gevär och rekylen satte sig som ett avtryck både i axeln och i själen. Stigarna mot sjön, Haukijärvi, där tiden lyste långsamt och berättade om en tradition som för alltid skulle glömmas bort men aldrig begravas. Stigarna och berättelserna båda i svår terräng då rötterna sköt upp ur marken som minnen från förritin. Tankar om imorgon. Underjordiska ledningar från norr till norr. Från han till mig. Och när vi gick där så berättade han historier om berget och när han fick sitt första körkort och när framrutan gick sönder på bussen. Det var kallt och långt hem men man blir inte sjuk av kyla. Sånt är för Stockholmare. Och sen. Det stora huset med Silverbibeln uppslagen på bordet i allrummet och medaljen från Erlander bredvid. Metall som inte förstod damm och tro som inte förlåter. Det gamla testamentet, det rangliga folkhemmet. Det lilla huset med en mellanstor familj som fortfarande sov och jag i startposition. Vaken.
Gårdsplanen ensam.
Haparanda.
Barn.

Vuxen.
Skellefteå.
Parkeringen livlig.
Det är många år senare och traditionen begravdes en sommar och jag hade köpt fel färg på slipsen, men jag fick 15% sorgerabatt, och en kvinna sjöng hans psalmer med falsk röst och överdrivet vibrato. Han dog på ålderdomshemmet han aldrig gillade. Farfar. Men det mesta överlevde. Det regnar eller snöar här och det känns som om världens samlade tårar tävlar om att träffa just min vindruta. Jag sitter på parkeringen och låter andetagen ta sin tid, små flämtningar av värme, i hopplösa försök att rikta min kropp och min själ. Mot honom. Jag ska träffa personen bakom. Det var en dag då det var ok att prata väder och ändå gjorde vi det inte, faktiskt inte en enda gång, om nu inte tårarna räknas. Han sitter i fåtöljen på Stadshotellet, han är Torgny Lindgren, benen ligger omlott men blicken är rak och riktad mot uppslaget i kvällstidningen där en stor bild av en leende Anders Behring Breivik täcker nästan halva ena sidan. Rysningarna och allvaret lämnar ett malande i luften, som senare visar sig vara en automatisk kaffekvarn, men situationen gör alla metaforer överflödiga. Vi skakar på våra huvuden men luften står stilla. Jag står bredvid hans fåtölj och den står utanför hatet.

- Du är hockeyspelaren va?
- Och du är författaren?
- Det är en grym värld det här.
- Fascismen?
- Och idrotten?
- Och livet.
- Ja.

Färden går sedan från schelettraktens dalgångar till storföretagens tidigare samarbeten med nazityskland. Och samhällets ständiga samarbete med samma mekanismer. Vi smaskar mentala kåldolmar som tar minst tre dagar att tillaga men så mycket tid har man bara om man är författare, berättar Torgny. Eller sitter i fängelse, svarar jag. Vi tar på oss handskar och smeker med försiktiga handflator över ryggen på det stinkande lik som en gång var seriös journalistik och man känner fortfarande ryckningar av liv men det kan också vara en puls av död. Jag säger att jag skriver för lokalorganet. Han säger att han var målvakt och ogillade dåliga bakåtpassningar. Vi kommer överens om att det kanske är samma sak.

Utanför har himlen lugnat ner sig och innanför också jag, moln på drift, där ord och värme skingrat det värsta av mörkret. Vi skrattar i munnen på varandra, som jag minns det, och ibland är det skönt att försvinna till frizonen i den där fåtöljen som står utanför sunt förnuft, till det lilla huset som står mitt i skogen, där omvärldens skrik blir ett sorl och framtidens hot blir en stilla suck. Men ingenting varar längre än till påtåren. Jag frågar om barndomen. Hur Torgny Lindgrens uppväxt var. Han berättar om tuberkulosen. Han berättar om kampen. Helvetet i luftvägarna. Men det är en infektion och inget annat för det har jag lärt mig, avbryter jag. Hur kroppen knappt orkade hanka sig till nästa andetag, fortsätter han. Energin som försvinner i små doser koldioxid, och läppar som försöker hålla kvar det sista av liv. Rösten är lugn men drabbande. Jag vet inte exakt när jag slutade lyssna. Men jag vet att jag var tvungen då tårarna började rinna nedför kinden under mitt friska öga. Orden kom för nära, helt enkelt, sammanhanget blev för intensivt för mitt övertygande ansiktes alla försök att hålla masken. Jag rämnade. Minnet av rötterna, då jag drömmer mig bort och tillbaka till Haparanda, och det sista mötet vi hade där på äldreboendet. Jag och farfar. Det ansiktet också med tydliga årsringar, en ödmjuk blick som förstår, glasögon för syns men inte för synens skull och en luftkonditionering som hostar ovant. Svagt kaffe. Torr kaka. MEN! Också en värme som betyder mycket mer än allt vi kan stoppa i oss. Till och med mer än vällagade kåldolmar. Som betyder kärlek och familj. Som betyder liv när det finns som minst av det. Tre bokstäver är LIV och DÖD. Värmen här hemma är densamma. Värmen här hemma, säger jag och håller handen för bröstet. Jag gråter fortfarande och jag vänder mig bort. Förlåt men ditt berättande påminde mig om farfar, säger jag skakigt. Ni är lika. Han hade också tuberkulos och hans bror dog i detsamma för att han inte åkte till sanatorium. Inte ville, som han sa, vara i vägen.
Det är ingen fara, försäkrade Torgny. Och jag förstod att det var så. Att det egentligen aldrig är någon fara.
En grym värld där ute
Men aldrig i berättandet.
Så torkade jag tårarna.
Och vi gick vidare.

Hallgolvet ensamt.
Ett vitt kuvert, den första snön, och Svenska akademins logotyp i hörnet är överkryssad. Hans namn står där istället, Torgny Lindgren, i spretig skrivstil. Jag tar upp det med båda händerna. Väger orden. Ibland använde farmor och farfar finlandsvenskan för att vi inte skulle förstå men man lärde sig ändå. Och det är samma sak med berättandet. För världen kan handla om fika eller om läggdags, ibland om drömmar eller religion, tuberkulos, konsonanter, fascism, rekylen eller Tage Erlander. Men det finns alltid där en tradition som kanske kan begravas men som aldrig kommer glömmas bort. Sammanhang som till slut alltid kommer rinna nedför någons kind. Min. Och din.
När jag som barn fanns där vid fönstret i det lilla huset med blicken fäst på skorstenen på andra sidan gården så ser man också bilden av bröderna Hadar och Olof från boken Hummelhonung. Där de stod och inväntade döden och jag stod och inväntade livet. Tre bokstäver är både LIV och DÖD.
Men skogen och orden är alltid eviga. Därför är det ingen fara om man gråter ibland.
Ingen fara om man ibland måste gå vidare,
så länge man inte glömmer rötterna
och där berättandet får vara en frizon.
En fåtölj. Moln på drift. Den döda journalisten. Tre och ett halv vädersträck.

Tack för den insikten Torgny.
Tack för kaffe och tår.

Din vän,
Johan.



Publicerad 2014 i Berätta - Ett nyfiket magasin om litterärt och muntligt berättande i Skellefteregeionen.

torsdag 27 februari 2014

Golv.

Viiiiiiiiiiiiii,
jag dröjer på ordet
för att du inte ska gå.
Tillsammans stängde vi in
monstret i garderoben
Vad finns under sängen?
Golv, sa någon.
Vad finns under golvet, undrade jag.
Andra människor.
Du såg mig.
På ett annat sätt.
Viiiiiiiiiiii,
jag håller mig borta
för att du inte ska glömma.
Att jag tycker om dig.
På fler sätt än jag kan beskriva.
Golv.


Står skev på slätta.

Ordens kraft är i paritet med naturens. Aldrig möjligt att helt och hållet övervinna den med mänskliga ansträngningar. Vi släpper ut giftiga moln av ditten och datten men orden är skrivna, sagda, och ligger som årsringar i vårt inre. Vissa mörka som framtiden, andra ljusa - knappt märkbara.

Min vardag är en ständig kamp mot att, med lätta sulor, låta fötterna ta mark mellan konflikter. Omvägar på stan, uppskjutna samtal, en stängd käft. När man väl hittar sin ton, vågar vissla, blir det ibland lada. Man bygger ut sig själv.

Det finns inga krav.
Det finns bara nästa ord.

Och nästa.
Och nästa.

söndag 23 februari 2014

Une saison en enfer.

Det är den sjunde oktober 2013. Klockan är kanske 17.39.
Jag sitter i ett litet rum i min lagom lägenhet. Det minsta rummet. Här inne har vi packat in mycket av de saker som senare ska placerats ut i resten av lägenheten, så fort den har målats klart. Målaren är här från sju till fyra men han kommer alltid sent så i själva verket är han kanske här från nio till tre. Jag vet inte. Försöker undvika att vara hemma för jag är rädd för att få färg på kläderna och kallprat i ansiktet. Men han verkar vara en bra man. Målaren alltså. 
Och lägenheten ska bli vit.
Det blir enklast så.
 
Här inne, i det lilla rummet, ligger nedmonterade bokhyllor och några böcker: Barack Obama-biografin, en Roslund & Hellström, Handbok i konsten att vara social. Jag har inte läst någon av dem. Jag har knappt läst en enda bok sedan jag fick ögonskadan. Men vi återkommer till det senare. Vi återkommer till det om ett par kapitel eller i ett annat liv. Här inne står min landsvägscykel som jag fick köpa billigt och anteckningarna som kanske kommer att kosta mig mitt liv. Jag ser ord: klassklyfta, HIV, svart materia och siffror som 941 och 666. Här inne är det mörkt och jag lyssnar på Jason Isabel. Jag vet lika lite om de båda men har förstått att det är något man ska finnas i: svärta och nycountry.
Och hösten ska bli vit.
Det blir enklast så.

Jag får ett sms och jag läser och jag ler. Vi har pratat om grundämnen och om charterresor. Hen skriver ord som passar ihop och jag skriver något om Dylan. Utanför är det något väder som jag inte lade på minnet för att ibland är väder bara en parentes av ett visst antal grader och särskilda kläder.
Jag har aldrig förstått mig på folk som säger "det är så fint väder idag" när våren kommer mitt i vintern. För mig är det bara en inkräktare i lugnet. En främling som vill vilseleda vardagen och få oss att hoppas. Få 'bättre tider' i blicken.
Det var den sjunde oktober 2013. Jag har fortfarande inte lärt mig klockan.
Och helgen har varit vit.
Det blev enklast så.

lördag 22 februari 2014

Gör hiphop som Anders Tatement.

Ett utkast:

Bottenviken hemmaplan / dricka kaffe, hålla käft/
bara läsa Torgnys rader / lunka runt och vara less.
Springer ingenstans nu längre / morgondagen full av skit
riktar alltid blicken inåt / du och jag på lugna beats.
Stugan puffar röken mannen / eldar bara äkta skog
ingen vet vad som är hemma / gläntan där min Verner bor.
Gläntan där min Verner bor.
Bara läsa Torgnys rader.

Vill inte höras.
Vill inte synas.
Vågar inte andas.
Vågar inte leva.

fredag 21 februari 2014

Gamma - Jag/frost.

På gravplatsen,
och ljusen var 1000 ögon.
Längst den branta dalgången kom minnen i en ravin av förritin och jag försökte förstå varför massorna väntat till nu. Jag visste, men försökte förstå. Många timmar längre bort låg hon kedjad som ett djur av medicin men möblerna var inte fastskruvade här, som på barnpsyk, och det var galler för fönstret och väggarna var målade i ljusblått och sammanhanget andades lugnt. En strukturväv i släta försök att vilja visa ett tecken på liv.
Igår fanns vi båda i tårarna och skriken och en barfota vädjan om att få åka hem men vården tar aldrig ansvar för brustna drömmar om en konsert med Schumann. Istället sitter man där med eller utan foppatofflor och tittar på en kvinna som inte tittar på tv men riktar sin hela uppmärksamhet mot den. Ett stadigt brus av tusen svarta och vita punkter. Livet.
Här,
nedborrade i grund snö,
fanns lyktor och i avgrunden av mitt bröst låg lika många glödande bitar självförakt som sakta förvandlade min person till en vandrande mila. Vi hade pratat i tre månader. Varje sekund fanns på band.
Mitt Watergate.
Min slutgiltiga domedag.
Jag tände ett ljus vid en sten som stod mörk.
Ljusen var nu 1001 ögon,
då mitt andra försvann för några år sedan.
Man får inte ha skor där du är för att man kan strypa sig med sina skosnören och människor med kardborre är redan nästan alltid psykiskt sjuka.
Så tänker man.
Om skor,
och Gud.
Vi pratar senare när ditt ansikte inte är lika svullet och jag sitter i en bil och du sitter i skiten men vi är båda ironiskt nog på väg mot samma mål. Den första eller fjärde snön möter min vindruta och det är inte alls en metafor för livet tänker jag och kisar med ögat för att inte krocka med mötande trafik. För en som hatar livet så mycket är jag rätt bra på att överleva, säger jag för mig själv när jag glömt att du är med mig. Ursäkta, säger du. Vi skrattar. Är det något vi övertygat varandra om så är det att vi måste le fram till att det blir bättre.
'Här - världens två mest överskrattade smilgropar.'
- Jag vill ha en Jack Russell.
- Jag vill vara en uggla.
- Den ska bli min biljett bort från människodjuren.
- Vill bara bo i skogen och kunna vrida jättemycket på huvudet.
- Vi ska äta mjukglass.
- Folk ska inbilla sig att jag är intelligent.
Mil på mil på mil och jag är milan som förkolnats under dessa samtal. Enligt någon annans definition är jag kär och personen är kär i mig för det sa hon redan i början på september. Jag är kär i dig, sa hon och världen tystnade. Hallå, sa jag och samtalet hade brutits. Det var inte alls en metafor för livet tänkte jag och blundade för att inte se hur stormen tagit bort all kontakt med verkligheten men hon ringde upp snart igen och sa 'hej jag heter Deep Throat och jag är förälskad i dig'.

Någonstans där älven, också livet, kommer tillbaka efter lång högersväng stannar jag bilen på en liten rastplats och sitter där och försvinner under drivor av ångest. I min familj har vi aldrig pratat om ångest. Aldrig. Någonsin. Mina föräldrars skilsmässa var inte ångest.Trots bråken och tårarna och skriken och månaderna av flykt. Min farfars död var inte ångest. Trots att kistan var tung och jag hade köpt fel färg på slipsen och en kvinna i page sjöng falska psalmer. Hennes pojkvän var inte ångest. Trots att hon ringde mig på nätterna och lämnade luren på för att jag skulle lyssna på hennes andetag och väcka henne ur mardrömmen.
Aldrig ångest.
Bara liv.
Jag satt där. En uggla mitt i den mörkaste av skogar.
Nackdelen var att jag inte kunde vrida av min egen.
Nacke.
Och världen blir man ändå aldrig klok på.
Är Jack Russell ungefär som en schäfer?
Jag låtsades förstå.
Ångest?
Frost.
Gud.

På gravplatsen
Jag hade aldrig varit här tidigare.
Det stod ett ortsnamn på en blå skylt men döden har aldrig gjort skillnad på kommungränser i jakten på att fullborda sin samling, skapa den perfekta avbilden av jorden, där mänskliga själar inte behöver smycka ut sig med åsikter eller foppatofflor.
Backen upp var halkig. Känslorna svajade men jag hade varit låst i en cirkel och hade gjort allt för att bli religiös igen. Jag gick nu med fotriktiga skor och brodd.
Så tänker jag.
Om skor,
och Gud.
Backen upp var halkig för folk som inte tror. Men döden, den var för alla. Du hade alltid velat ha en hög gravsten så att den fortfarande skulle synas när vintern kom.
Jag minns det,
tydligt,
för att jag minns allt med dig som om den enda näthinnan hade präglats med din profil och som om håligheterna i cerebrum fyllts med nysnö.
- Tycker du att jag är som en snöflinga, frågade rösten.
- Hallå vem är du, sa jag.
- Jag går sönder av värme, svarade du i en utandning.
Går. Sönder. Av. Värme.
Gick bestämt med orden mot dig och mycket riktigt, stolt i ryggen, men krum under allvaret att du faktiskt är död. Död. Men levande under snön.
Sista tiden var världen i ett brus av svarta och vita punkter. Livet. Du tittade på skärmen. Jag hörde att du inte mindes: varken Clara Schumann eller mig. Sakta fortsatte det vita ta mark runt omkring och jag började förstå att mörker inte försvinner bara för att man blundar. Det blir bara i en annorlunda nyans.
Jag lät snön ligga kvar på din gravsten.
Min älskade Jack Russell.
Min slutgiltiga domedag.
Jag tände ett ljus vid din sten som stod mörk,
och ljusen var nu 1001 ögon.
Du försvann varje sekund,
där hösten blev till vinter på fem centimeter,
i kylan.


Publicerad i Norrländsk Journal Nr.1 2014.
Köp på: http://norrländskjournal.se/

Beta.

Jag har aldrig varit dålig i skolan.
Tvärtom.
Jag lärde mig multiplikationstabellen.
Jag lärde mig att passa in.
Jag lärde mig att föra saker i bevis.
Jag lärde mig att föra min talan.
Sen tappade jag mitt språk.
Jag lärde mig att böja franska verb.
Jag och Anton lärde oss svåra ord.
Jag och Johan byggde rökbomber.
Jag och Carro gömde oss med ett skelett.
Jag och Dan gick sida vid sida.
Jag lärde mig periodiska systemet utan till.
Jag lärde mig allt om renässansen.
Jag skrev ett arbete om svarta hål.
Sen föll jag i ett.
Men först fick jag högsta betyg för min körsång,
och mitt arbete om kommunism,
och provet i mekanik,
och för att jag aldrig sa hora.
Jag har aldrig varit dålig i skolan.
Men jag lärde mig klockan sist av alla mina klasskompisar.
Och än idag har jag inte förstått vad vi ska ha tiden till.
Tvärtom.

Inget av namnen i texten är fingerade.
Det är däremot drömmen om att övervinna kroppens gravitation.

Alfa 2.0.

Vi gick åt varsitt håll,
jag fick tre böcker av Sara Lidman, perkulatorn, mitt pick å pack,
och du tog min förmåga att älska. 

Alfa.

Vi gick åt varsitt håll,
och med dig tog du min förmåga att älska.

torsdag 20 februari 2014

C.

Varning! Om du är rädd för ord om att till exempel inte äta mat. Sluta läsa nu. Varning!

I Sverige lider över 100 000 människor av ätstörningar.
Att inte lita på speglar, att efter varje måltid med händerna undersöka hur kroppen utvecklats, att som en da Vinci av tårtdiagram uppfinna egna tallriksmodeller, själväckel och ångest, Ceasarsallad och ”det han tog men utan potatis”. Skrev jag tårta? Usch.
Cykla 10 mil om dagen är kanske inte alltid för att man ogillar fenomenet män och därför fysiskt måste misshandla pung. Bara ibland.
Bara ibland.
Springa i skogen är mysigt i teorin men mygg i ögonen och barr i underkläderna, vrickade fötter på lömsk mossa, genomblöta kläder bakom lång väg hem, skav där ljumskar korvar sig, blå tånaglar bultar i takt med pulsen, kilometertid en kilometerstrid med kniven i strupen och. Bara ibland.
Bara ibland.
Att inte lita på ord, att se på andra och samtidigt dubbeldippa sin egen självdisciplin för att inte tvingas se hinhåledraterna i ögonen, att glömma sammanhanget "varje måltid", att promenera en podcast eller två trots att Alexander Bard redan tidigare i veckan försökte äta upp din själ. Skrev jag Bard? Usch.
I Sverige lider över 100 001 människor av ätstörningar.
För att jag är en av dessa.

Varning! Om du är rädd för ord om att överleva livet. Sluta läsa min blogg nu. Varning!

B.

Livet gjorde mig ledsen,
men du kysste bort tårarna från mina tinningar.

Livet leker (med oss),
men jag förstod aldrig spelreglernas viskningar.

Livet? frågetecknet sätter punkt,
och aldrig vet man varför imorgon dröjer.

onsdag 19 februari 2014

A.

Februari och det droppar från taket. Morbid är vintern om än bara för ett par väderleksrapporter då ordningen snart återställs. Minus många grader är som sig bör och luftrören ska hosta, i Norrlands nationalsång, svetten lacka under Kinaimporterade dunjackor och i utandningen suckar koldioxiden, allvaret, meningen med att bo och verka i slutet av den frusna floden Styx. Varför gnälla då det är kallt, vår breddgrads verkliga signum, och röken från våra munnar den bistra sanningen i ett ansiktsuttryck som vill men inte kan vara avslappnat. Inte längta efter våren då den aldrig kommer annat än lägligt. Precis när man behöver den. För tidigt och man hinner inte längta, för sent och man ger upp. Men våren vet exakt. En pendelrörelse som inte behöver smörjas av mänsklig hand; hur än mycket vi vill just det.

Det är med årstiderna som med så mycket annat: ett kretslopp av fyra veckor glädje och resten varierande kyla.

Vissa skulle säga att jag låter som Knausgård,
och visst är det här Min Kramp,
men inte ETT ENDA förlag har hört av sig.

Februari och det droppar.
Avhängda dunjackor.
Du fjällhöga nord.
Styx.

Tre.

Den uppbrutna rälsen,
mellan mig och hela mitt förflutna,
fanns ett kapitel av Jules Verne.

Den hemlighetsfulla ön,
i morgonljusets första blinkningar,
var man aldrig nånsin ensam.

Öppnade boken igen,
i skymundan av livet,
betyder orden nu något annat.

Skuggorna på klänningen,
mörkret var annorlunda,
när du fanns i det.

Du sa tre saker om Gud,
jag lyssnade bara på den sista,
som var ett farväl.

Två.

Det är den nittonde februari. Klockan är 16.15.
Men låt oss ta det tillbaka lite.

Sommaren 2013.
Jag är utan jobb och sitter på mammas torp med en fysisk guldmedalj runt halsen, en lika påtaglig klump där i, och jag vet inte vilket som gör det svårt att andas. Under de senaste dagarna, kanske veckorna om man orkar vara ärlig, hade nätterna sällan överlistat mig och morgnarna blev inte ett uppvaknande till en ny dag utan bara höger fot framför vänster fot framför höger fot framför vänster. Många nätter hade jag inte sovit alls och det hände att jag bara gick runt i det väna norrbottensregnet i timmar, bara för att förstå, men ingenting verkade fungera. 

Upp från torpet och höger, alltid höger, de första kilometerna var det bara skog men det kändes lagom för då slapp jag hantera intryck. Sedan rakt fram genom trevägskorsningen och förbi husen som såg övergivna ut. Vi kom bra överens, såg varandra i ögonen och nickade, men jag började nästan alltid att gråta. Mitt ansikte blev ett med nederbörden och natten var ljusare än man kan tro trots att molnen gjorde sitt, livet likaså, trots att mitt samvete och självhat ständigt sprang ikapp för att lägga krokben på nästa tanke fanns här det enda lugn jag kunde greppa. Under den stora vägen genom den gråa tunneln och upp mot den lilla gårdsbutiken. Visste att hunden skulle skälla och att jag skulle ta det personligt. Jag grät fortfarande. Jag försökte skylla på Kristian Gidlund men efter ett par rundor kunde jag hans Sommarprat utantill. 
Hästgården. 
Det lilla huset som stod kursiverat. 
Tre postlådor. 
En traktor som kantrat i ett dike. 
Svart katt. Kristus. Korsning. 

Senare kom nästa område med hus i små kluster och dubbelgarage under nyproduktionens förtryck stod vid vägkanten och stirrade hotfullt med sina kantiga djävulsögon och jag gick alltid på den andra sidan av vägen, älvsidan, för jag visste att där hade jag min allierade, min jämlike, det sakta rinnande och aldrig sviktande gråa djupet. Jag och den mot världen. Att drunkna tillsammans med. I ett ögonblick då 'hålla andan' inte var något alternativ. 

Snart tillbaka vid grusgången och två eller tre timmar av ingenting hade passerat, flera tusen (jag räknade) tårar hade skavt mina kinder, och jag smög som vanligt in i mitt rum så att ingen skulle märka. Så att uppvaknandet skulle bli med müsli och grus i ögonen och juice i glaset och med samma gamla teater av långsamma rörelser: maskeraden frukost. 
Jag hade sovit gott. 
Jag. Hade. Sovit. Gott. 
Jag hade (sovit) gått för att komma bort från mig själv länge men det var först nu som jag verkligen kunde känna lukten av avgrunden. Det här är en död som inte stressar, en bila som arbetar metodiskt med gravitationen, ett sammanhang som sakta kramar livet ur varje cell i din kropp.
Sommaren 2013. Vila i frid.

Jag vill inte kalla det här en dagbok, en text, kanske inte ens för ord.
Det är korta ögonblicksbilder av tiden som varit och tiden som är.

Det är den nittonde februari. Klockan är 16.36.
Låt mig aldrig ta oss tillbaka.

Ett.

”Du kan höra av dig när du upphört vara en manipulativ narcissist.”

Det är en tisdag i slutet på februari men vintern har bara varit här en dryg vecka, i min själ ett par månader, och jag sitter gråtande i min bil på parkeringsplatsen. Den mörka men samtidigt bleka norrbottenshimlen, samma rymd som vanligtvis leker i norrsken, har verkat mycket mer tveksam den senaste tiden; som om också den ryggat tillbaka inför min existens. Alla sex rutor och alla mina ett och ett halvt öga har immat igen av fukt och känslor och illa tvättad interiör och i denna igloo av självhat/leasingbil sitter jag och försöker förstå riktigt var allting, personen Johan, gick riktigt fel. Minnesbilderna. Vintern. Himlen.

Minns min första dag på förskolan. Det blev min sista dag på förskolan. Efter frukostsamlingen kom jag hemspringande till mamma, då också gråtande och likblek, med ansiktet uppgivet och förskräckt. Hon frågade vad som var fel, om någon hade varit elak eller om jag var sjuk. Jag svarade: ”mamma jag kan inte gå dit fler gånger, de andra barnen har massor med snor i ansiktet”. Jag gick aldrig dit fler gånger. Förskolan.

Minns min första dag på lågstadiet. Det skulle bli hennes sista första dag efter sommarlovet. Min lärare som hade fått MS och vi visste inte vad MS var mer än att det var ett konstigt spel på datorn på vilken vi fick testa internet för första gången. Jag sökte på Pamela Anderson för att spela någon annan. Sedan sökte jag på blommor för att vara mig själv.
Jag gick dit fler gånger. Internet.

Det är en tisdag i slutet på en del av livet och jag har skrivit på internet att jag har tagit ett uppehåll från internet. Jag vet inte om någon har brytt sig, men jag vet att jag saknar er, och jag vet att det är allt mitt liv har kommit att handla om: min helhjärtade övertygelse om att jag bryr mig om alla andra, förutom mig själv. Min kropp som kuvas under sanningen att man aldrig kommer förstå, varken världen eller sig själv, och att norrskenet kanske bara är ett skuggspel trots allt.

Läser sms:et från min vän ytterligare en gång.

”Du kan höra av dig när du upphört vara en manipulativ narcissist.”

Manipulation betyder att med bedrägliga eller konstfärdiga metoder behandla något eller någon för att förändra detta eller denna, utan dettas eller dennas kännedom om avsikterna vilka som regel är egoistiska.

Narcissism är en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan.

Det är inte första gången människor lämnar mig för att jag bara tänker på mig själv. Det är inte sista gången jag lämnar mig själv för att slippa tänka överhuvudtaget. Den mörka men samtidigt bleka norrbottenshimlen ligger som en dov slöja över varje ögonblick och inte ens kylan förklarar för mig att det har gått timmar, då mitt huvuds till synes eviga reservoar av tårar aldrig sinar, och där vintern redan snöat över mig i många månader.

Kanske borde jag ha stannat den där dagen på förskolan för att lära mig mer om människor med snor i ansiktet och kanske borde jag ha surfat mer på döden än på Baywatch och mjölkört. Nu sitter jag här, en manipulativ narcissist, och stirrar Kafka i ansiktet. För er som vill följa med mig: välkomna. Till er som gått vilse: förlåt. Jag kommer här framöver att skriva om saker som inte ens jag vill höra talas om. Försöka förstå var allting gick riktigt fel.
Det blir en resa utan mål. Precis som livet.
Minnesbilderna. Vintern. Helvetet.
Och Pamela Anderson så klart.