Skrivkramp i benen.

Det var den andra veckan på den enda sommaren och vi satt tyst på varsin stol, min bror och jag, och blickade ut över Piteälven som långsamt tog sig fram mot nästa meter strand, mot friheten i det öppna havet ett par kilometer bort, och mot världens alla strömmar. Mil efter mil av en djupblå rymd: kall och slutgiltig. Förmiddagen hade nu lugnat sig och våra andetag hade också, om än motvilligt, närmat sig vardag. För tjugo minuter sedan låg vi utslagna och omringade av våra egna spyor, nej det är ingen metafor, borta på det svala golvet i den annars kvalmiga gymanläggningen och tystnaden hade varit definitiv från de sista sekunderna på den första intervallen och fram till nu.

- Vad håller vi egentligen på med, säger min bror i en utandning och vi skrattar till.
Frågan är inte alls oäven.

Ett år tidigare. I en stökig hotellfoajé sitter jag och pratar med författaren Torgny Lindgren som jag egentligen skulle intervjua till ett projekt kring berättartradition. Det slutar med att jag, och vi tillsammans, kanske kryper närmare kärnan än jag någonsin gjort tidigare. Kärnan i idrotten, vår älskade, det som handlar om ljuset i ögonen på tjejerna och killarna och om regnbågen som ibland kan riva fundament av hat och om svettdropparna, tårarna, blodet som pumpar och om minnena som skapas. Jag och Torgny berättar anekdoter från våra respektive karriärer för varandra och jag hade inte vunnit så mycket och han hade varit en medioker fotbollsmålvakt men det spelade ingen roll just då. Just då. Det handlade istället om en känsla, en speciell värme, och om en tradition som inte går från mun till mun utan som berättas med hjärtat.
- Har du slagit ut några tänder, säger han och ler.
- Har du haft skrivkramp någon gång, svarar jag och vi skrattar till.
Frågorna var inte alls oävna.

Huden hade blivit stram av svett som torkat in men en lätt bris och två ännu svagare kroppar höll oss kvar på altanen. Det enda ljudet som hördes var det från vattenspridaren på gården, den enda lukten som kändes var den från hästarna i inhägnaden längre bort och de enda tankarna som fanns kretsade kring viljan av att fortsätta framåt - mot nästa meter strand. Lulebandet Könsförrädare sjunger i sin låt Raging River: ”I'm supposed to rage and float to the sea, become the ocean” och i mina mörkaste stunder hade jag aldrig förstått men jag känner mig nu upplyst. Under det fromma skenet av Norrbotten sitter jag i det som en gång var mitt enda hemma och förstår precis vad vi håller på med. Det gör vi båda. Applåderna och rubrikerna och hoten om klubbor i pungen. Skott i mål och långsamma mil på övergiven kullersten och snabba krav om kolhydrater och resultat. Han som vill ha ens klubba, hon som vill ha min autograf, familjen som gör allt och anonyma tankar som betyder lika mycket. Vi håller på med känslor. Vi håller på med känslor och om en resa mot havet som kanske inte alls är kallt och evigt utan bara är en kort hållplats innan nästa älv. Kanske. Det enda vi egentligen vet är att man aldrig gör resan ensam.
Det finns alltid människor där: Torgny, brorsan och NI så klart.
- Vi ska träna en gång till idag va? säger han utan frågetecken.
Och sommaren. Älven. Livet. Fortsatte.


Publicerad i NSD HOCKEY 2013-09.