Golv.

Viiiiiiiiiiiiii,
jag dröjer på ordet
för att du inte ska gå.
Tillsammans stängde vi in
monstret i garderoben
Vad finns under sängen?
Golv, sa någon.
Vad finns under golvet, undrade jag.
Andra människor.
Du såg mig.
På ett annat sätt.
Viiiiiiiiiiii,
jag håller mig borta
för att du inte ska glömma.
Att jag tycker om dig.
På fler sätt än jag kan beskriva.
Golv.

Står skev på slätta.

Ordens kraft är i paritet med naturens. Aldrig möjligt att helt och hållet övervinna den med mänskliga ansträngningar. Vi släpper ut giftiga moln av ditten och datten men orden är skrivna, sagda, och ligger som årsringar i vårt inre. Vissa mörka som framtiden, andra ljusa - knappt märkbara.

Min vardag är en ständig kamp mot att, med lätta sulor, låta fötterna ta mark mellan konflikter. Omvägar på stan, uppskjutna samtal, en stängd käft. När man väl hittar sin ton, vågar vissla, blir det ibland lada. Man bygger ut sig själv.

Det finns inga krav.
Det finns bara nästa ord.

Och nästa.
Och nästa.

Une saison en enfer.

Det är den sjunde oktober 2013. Klockan är kanske 17.39.

Jag sitter i ett litet rum i min lagom lägenhet. Det minsta rummet. Här inne har vi packat in mycket av de saker som senare ska placerats ut i resten av lägenheten, så fort den har målats klart. Målaren är här från sju till fyra men han kommer alltid sent så i själva verket är han kanske här från nio till tre. Jag vet inte. Försöker undvika att vara hemma för jag är rädd för att få färg på kläderna och kallprat i ansiktet. Men han verkar vara en bra man. Målaren alltså. 

Och lägenheten ska bli vit.
Det blir enklast så.
 

Här inne, i det lilla rummet, ligger nedmonterade bokhyllor och några böcker: Barack Obama-biografin, en Roslund & Hellström, Handbok i konsten att vara social. Jag har inte läst någon av dem. Jag har knappt läst en enda bok sedan jag fick ögonskadan. Men vi återkommer till det senare. Vi återkommer till det om ett par kapitel eller i ett annat liv. Här inne står min landsvägscykel som jag fick köpa billigt och anteckningarna som kanske kommer att kosta mig mitt liv. Jag ser ord: klassklyfta, HIV, svart materia och siffror som 941 och 666. Här inne är det mörkt och jag lyssnar på Jason Isabel. Jag vet lika lite om de båda men har förstått att det är något man ska finnas i: svärta och nycountry.

Och hösten ska bli vit.

Det blir enklast så.

Jag får ett sms och jag läser och jag ler. Vi har pratat om grundämnen och om charterresor. Hen skriver ord som passar ihop och jag skriver något om Dylan. Utanför är det något väder som jag inte lade på minnet för att ibland är väder bara en parentes av ett visst antal grader och särskilda kläder.
Jag har aldrig förstått mig på folk som säger "det är så fint väder idag" när våren kommer mitt i vintern. För mig är det bara en inkräktare i lugnet. En främling som vill vilseleda vardagen och få oss att hoppas. Få 'bättre tider' i blicken.

Det var den sjunde oktober 2013. Jag har fortfarande inte lärt mig klockan.

Och helgen har varit vit.
Det blev enklast så.

Gör hiphop som Anders Tatement.

Ett utkast:

Bottenviken hemmaplan / dricka kaffe, hålla käft/

bara läsa Torgnys rader / lunka runt och vara less.
Springer ingenstans nu längre / morgondagen full av skit
riktar alltid blicken inåt / du och jag på lugna beats.

Stugan puffar röken mannen / eldar bara äkta skog
ingen vet vad som är hemma / gläntan där min Verner bor.

Gläntan där min Verner bor.
Bara läsa Torgnys rader.

Vill inte höras.
Vill inte synas.

Vågar inte andas.
Vågar inte leva.

Gamma - Jag/frost.

På gravplatsen,
och ljusen var 1000 ögon.
Längst den branta dalgången kom minnen i en ravin av förritin och jag försökte förstå varför massorna väntat till nu. Jag visste, men försökte förstå. Många timmar längre bort låg hon kedjad som ett djur av medicin men möblerna var inte fastskruvade här, som på barnpsyk, och det var galler för fönstret och väggarna var målade i ljusblått och sammanhanget andades lugnt. En strukturväv i släta försök att vilja visa ett tecken på liv.
Igår fanns vi båda i tårarna och skriken och en barfota vädjan om att få åka hem men vården tar aldrig ansvar för brustna drömmar om en konsert med Schumann. Istället sitter man där med eller utan foppatofflor och tittar på en kvinna som inte tittar på tv men riktar sin hela uppmärksamhet mot den. Ett stadigt brus av tusen svarta och vita punkter. Livet.
Här,
nedborrade i grund snö,
fanns lyktor och i avgrunden av mitt bröst låg lika många glödande bitar självförakt som sakta förvandlade min person till en vandrande mila. Vi hade pratat i tre månader. Varje sekund fanns på band.
Mitt Watergate.
Min slutgiltiga domedag.
Jag tände ett ljus vid en sten som stod mörk.
Ljusen var nu 1001 ögon,
då mitt andra försvann för några år sedan.
Man får inte ha skor där du är för att man kan strypa sig med sina skosnören och människor med kardborre är redan nästan alltid psykiskt sjuka.
Så tänker man.
Om skor,
och Gud.
Vi pratar senare när ditt ansikte inte är lika svullet och jag sitter i en bil och du sitter i skiten men vi är båda ironiskt nog på väg mot samma mål. Den första eller fjärde snön möter min vindruta och det är inte alls en metafor för livet tänker jag och kisar med ögat för att inte krocka med mötande trafik. För en som hatar livet så mycket är jag rätt bra på att överleva, säger jag för mig själv när jag glömt att du är med mig. Ursäkta, säger du. Vi skrattar. Är det något vi övertygat varandra om så är det att vi måste le fram till att det blir bättre.
'Här - världens två mest överskrattade smilgropar.'
- Jag vill ha en Jack Russell.
- Jag vill vara en uggla.
- Den ska bli min biljett bort från människodjuren.
- Vill bara bo i skogen och kunna vrida jättemycket på huvudet.
- Vi ska äta mjukglass.
- Folk ska inbilla sig att jag är intelligent.
Mil på mil på mil och jag är milan som förkolnats under dessa samtal. Enligt någon annans definition är jag kär och personen är kär i mig för det sa hon redan i början på september. Jag är kär i dig, sa hon och världen tystnade. Hallå, sa jag och samtalet hade brutits. Det var inte alls en metafor för livet tänkte jag och blundade för att inte se hur stormen tagit bort all kontakt med verkligheten men hon ringde upp snart igen och sa 'hej jag heter Deep Throat och jag är förälskad i dig'.

Någonstans där älven, också livet, kommer tillbaka efter lång högersväng stannar jag bilen på en liten rastplats och sitter där och försvinner under drivor av ångest. I min familj har vi aldrig pratat om ångest. Aldrig. Någonsin. Mina föräldrars skilsmässa var inte ångest.Trots bråken och tårarna och skriken och månaderna av flykt. Min farfars död var inte ångest. Trots att kistan var tung och jag hade köpt fel färg på slipsen och en kvinna i page sjöng falska psalmer. Hennes pojkvän var inte ångest. Trots att hon ringde mig på nätterna och lämnade luren på för att jag skulle lyssna på hennes andetag och väcka henne ur mardrömmen.
Aldrig ångest.
Bara liv.
Jag satt där. En uggla mitt i den mörkaste av skogar.
Nackdelen var att jag inte kunde vrida av min egen.
Nacke.
Och världen blir man ändå aldrig klok på.
Är Jack Russell ungefär som en schäfer?
Jag låtsades förstå.
Ångest?
Frost.
Gud.

På gravplatsen
Jag hade aldrig varit här tidigare.
Det stod ett ortsnamn på en blå skylt men döden har aldrig gjort skillnad på kommungränser i jakten på att fullborda sin samling, skapa den perfekta avbilden av jorden, där mänskliga själar inte behöver smycka ut sig med åsikter eller foppatofflor.
Backen upp var halkig. Känslorna svajade men jag hade varit låst i en cirkel och hade gjort allt för att bli religiös igen. Jag gick nu med fotriktiga skor och brodd.
Så tänker jag.
Om skor,
och Gud.
Backen upp var halkig för folk som inte tror. Men döden, den var för alla. Du hade alltid velat ha en hög gravsten så att den fortfarande skulle synas när vintern kom.
Jag minns det,
tydligt,
för att jag minns allt med dig som om den enda näthinnan hade präglats med din profil och som om håligheterna i cerebrum fyllts med nysnö.
- Tycker du att jag är som en snöflinga, frågade rösten.
- Hallå vem är du, sa jag.
- Jag går sönder av värme, svarade du i en utandning.
Går. Sönder. Av. Värme.
Gick bestämt med orden mot dig och mycket riktigt, stolt i ryggen, men krum under allvaret att du faktiskt är död. Död. Men levande under snön.
Sista tiden var världen i ett brus av svarta och vita punkter. Livet. Du tittade på skärmen. Jag hörde att du inte mindes: varken Clara Schumann eller mig. Sakta fortsatte det vita ta mark runt omkring och jag började förstå att mörker inte försvinner bara för att man blundar. Det blir bara i en annorlunda nyans.
Jag lät snön ligga kvar på din gravsten.
Min älskade Jack Russell.
Min slutgiltiga domedag.
Jag tände ett ljus vid din sten som stod mörk,
och ljusen var nu 1001 ögon.
Du försvann varje sekund,
där hösten blev till vinter på fem centimeter,
i kylan.


Publicerad i Norrländsk Journal Nr.1 2014.
Köp på: http://norrländskjournal.se/

Beta.

Jag har aldrig varit dålig i skolan.
Tvärtom.
Jag lärde mig multiplikationstabellen.
Jag lärde mig att passa in.
Jag lärde mig att föra saker i bevis.
Jag lärde mig att föra min talan.
Sen tappade jag mitt språk.
Jag lärde mig att böja franska verb.
Jag och Anton lärde oss svåra ord.
Jag och Johan byggde rökbomber.
Jag och Carro gömde oss med ett skelett.
Jag och Dan gick sida vid sida.
Jag lärde mig periodiska systemet utan till.
Jag lärde mig allt om renässansen.
Jag skrev ett arbete om svarta hål.
Sen föll jag i ett.
Men först fick jag högsta betyg för min körsång,
och mitt arbete om kommunism,
och provet i mekanik,
och för att jag aldrig sa hora.
Jag har aldrig varit dålig i skolan.
Men jag lärde mig klockan sist av alla mina klasskompisar.
Och än idag har jag inte förstått vad vi ska ha tiden till.
Tvärtom.

Inget av namnen i texten är fingerade.
Det är däremot drömmen om att övervinna kroppens gravitation.

Alfa 2.0.

Vi gick åt varsitt håll,
jag fick tre böcker av Sara Lidman, perkulatorn, mitt pick å pack,
och du tog min förmåga att älska. 

Alfa.

Vi gick åt varsitt håll,
och med dig tog du min förmåga att älska.

C.

Varning! Om du är rädd för ord om att till exempel inte äta mat. Sluta läsa nu. Varning!

I Sverige lider över 100 000 människor av ätstörningar.
Att inte lita på speglar, att efter varje måltid med händerna undersöka hur kroppen utvecklats, att som en da Vinci av tårtdiagram uppfinna egna tallriksmodeller, själväckel och ångest, Ceasarsallad och ”det han tog men utan potatis”. Skrev jag tårta? Usch.
Cykla 10 mil om dagen är kanske inte alltid för att man ogillar fenomenet män och därför fysiskt måste misshandla pung. Bara ibland.
Bara ibland.
Springa i skogen är mysigt i teorin men mygg i ögonen och barr i underkläderna, vrickade fötter på lömsk mossa, genomblöta kläder bakom lång väg hem, skav där ljumskar korvar sig, blå tånaglar bultar i takt med pulsen, kilometertid en kilometerstrid med kniven i strupen och. Bara ibland.
Bara ibland.
Att inte lita på ord, att se på andra och samtidigt dubbeldippa sin egen självdisciplin för att inte tvingas se hinhåledraterna i ögonen, att glömma sammanhanget "varje måltid", att promenera en podcast eller två trots att Alexander Bard redan tidigare i veckan försökte äta upp din själ. Skrev jag Bard? Usch.
I Sverige lider över 100 001 människor av ätstörningar.
För att jag är en av dessa.

Varning! Om du är rädd för ord om att överleva livet. Sluta läsa min blogg nu. Varning!

B.

Livet gjorde mig ledsen,
men du kysste bort tårarna från mina tinningar.

Livet leker (med oss),
men jag förstod aldrig spelreglernas viskningar.

Livet? frågetecknet sätter punkt,
och aldrig vet man varför imorgon dröjer.

A.

Februari och det droppar från taket. Morbid är vintern om än bara för ett par väderleksrapporter då ordningen snart återställs. Minus många grader är som sig bör och luftrören ska hosta, i Norrlands nationalsång, svetten lacka under Kinaimporterade dunjackor och i utandningen suckar koldioxiden, allvaret, meningen med att bo och verka i slutet av den frusna floden Styx. Varför gnälla då det är kallt, vår breddgrads verkliga signum, och röken från våra munnar den bistra sanningen i ett ansiktsuttryck som vill men inte kan vara avslappnat. Inte längta efter våren då den aldrig kommer annat än lägligt. Precis när man behöver den. För tidigt och man hinner inte längta, för sent och man ger upp. Men våren vet exakt. En pendelrörelse som inte behöver smörjas av mänsklig hand; hur än mycket vi vill just det.

Det är med årstiderna som med så mycket annat: ett kretslopp av fyra veckor glädje och resten varierande kyla.

Vissa skulle säga att jag låter som Knausgård,
och visst är det här Min Kramp,
men inte ETT ENDA förlag har hört av sig.

Februari och det droppar.
Avhängda dunjackor.
Du fjällhöga nord.
Styx.

Tre.

Den uppbrutna rälsen,

mellan mig och hela mitt förflutna,
fanns ett kapitel av Jules Verne.

Den hemlighetsfulla ön,
i morgonljusets första blinkningar,
var man aldrig nånsin ensam.

Öppnade boken igen,
i skymundan av livet,
betyder orden nu något annat.

Skuggorna på klänningen,
mörkret var annorlunda,
när du fanns i det.

Du sa tre saker om Gud,
jag lyssnade bara på den sista,
som var ett farväl.

Två.

Det är den nittonde februari. Klockan är 16.15.

Men låt oss ta det tillbaka lite.

Sommaren 2013.

Jag är utan jobb och sitter på mammas torp med en fysisk guldmedalj runt halsen, en lika påtaglig klump där i, och jag vet inte vilket som gör det svårt att andas. Under de senaste dagarna, kanske veckorna om man orkar vara ärlig, hade nätterna sällan överlistat mig och morgnarna blev inte ett uppvaknande till en ny dag utan bara höger fot framför vänster fot framför höger fot framför vänster. Många nätter hade jag inte sovit alls och det hände att jag bara gick runt i det väna norrbottensregnet i timmar, bara för att förstå, men ingenting verkade fungera. 

Upp från torpet och höger, alltid höger, de första kilometerna var det bara skog men det kändes lagom för då slapp jag hantera intryck. Sedan rakt fram genom trevägskorsningen och förbi husen som såg övergivna ut. Vi kom bra överens, såg varandra i ögonen och nickade, men jag började nästan alltid att gråta. Mitt ansikte blev ett med nederbörden och natten var ljusare än man kan tro trots att molnen gjorde sitt, livet likaså, trots att mitt samvete och självhat ständigt sprang ikapp för att lägga krokben på nästa tanke fanns här det enda lugn jag kunde greppa. Under den stora vägen genom den gråa tunneln och upp mot den lilla gårdsbutiken. Visste att hunden skulle skälla och att jag skulle ta det personligt. Jag grät fortfarande. Jag försökte skylla på Kristian Gidlund men efter ett par rundor kunde jag hans Sommarprat utantill. 

Hästgården. 

Det lilla huset som stod kursiverat. 

Tre postlådor. 

En traktor som kantrat i ett dike. 

Svart katt. Kristus. Korsning. 

Senare kom nästa område med hus i små kluster och dubbelgarage under nyproduktionens förtryck stod vid vägkanten och stirrade hotfullt med sina kantiga djävulsögon och jag gick alltid på den andra sidan av vägen, älvsidan, för jag visste att där hade jag min allierade, min jämlike, det sakta rinnande och aldrig sviktande gråa djupet. Jag och den mot världen. Att drunkna tillsammans med. I ett ögonblick då 'hålla andan' inte var något alternativ. 

Snart tillbaka vid grusgången och två eller tre timmar av ingenting hade passerat, flera tusen (jag räknade) tårar hade skavt mina kinder, och jag smög som vanligt in i mitt rum så att ingen skulle märka. Så att uppvaknandet skulle bli med müsli och grus i ögonen och juice i glaset och med samma gamla teater av långsamma rörelser: maskeraden frukost. 

Jag hade sovit gott. 

Jag. Hade. Sovit. Gott. 

Jag hade (sovit) gått för att komma bort från mig själv länge men det var först nu som jag verkligen kunde känna lukten av avgrunden. Det här är en död som inte stressar, en bila som arbetar metodiskt med gravitationen, ett sammanhang som sakta kramar livet ur varje cell i din kropp.

Sommaren 2013. Vila i frid.

Jag vill inte kalla det här en dagbok, en text, kanske inte ens för ord.

Det är korta ögonblicksbilder av tiden som varit och tiden som är.

Det är den nittonde februari. Klockan är 16.36.
Låt mig aldrig ta oss tillbaka.

Ett.

”Du kan höra av dig när du upphört vara en manipulativ narcissist.”

Det är en tisdag i slutet på februari men vintern har bara varit här en dryg vecka, i min själ ett par månader, och jag sitter gråtande i min bil på parkeringsplatsen. Den mörka men samtidigt bleka norrbottenshimlen, samma rymd som vanligtvis leker i norrsken, har verkat mycket mer tveksam den senaste tiden; som om också den ryggat tillbaka inför min existens. Alla sex rutor och alla mina ett och ett halvt öga har immat igen av fukt och känslor och illa tvättad interiör och i denna igloo av självhat/leasingbil sitter jag och försöker förstå riktigt var allting, personen Johan, gick riktigt fel. Minnesbilderna. Vintern. Himlen.

Minns min första dag på förskolan. Det blev min sista dag på förskolan. Efter frukostsamlingen kom jag hemspringande till mamma, då också gråtande och likblek, med ansiktet uppgivet och förskräckt. Hon frågade vad som var fel, om någon hade varit elak eller om jag var sjuk. Jag svarade: ”mamma jag kan inte gå dit fler gånger, de andra barnen har massor med snor i ansiktet”. Jag gick aldrig dit fler gånger. Förskolan.

Minns min första dag på lågstadiet. Det skulle bli hennes sista första dag efter sommarlovet. Min lärare som hade fått MS och vi visste inte vad MS var mer än att det var ett konstigt spel på datorn på vilken vi fick testa internet för första gången. Jag sökte på Pamela Anderson för att spela någon annan. Sedan sökte jag på blommor för att vara mig själv.
Jag gick dit fler gånger. Internet.

Det är en tisdag i slutet på en del av livet och jag har skrivit på internet att jag har tagit ett uppehåll från internet. Jag vet inte om någon har brytt sig, men jag vet att jag saknar er, och jag vet att det är allt mitt liv har kommit att handla om: min helhjärtade övertygelse om att jag bryr mig om alla andra, förutom mig själv. Min kropp som kuvas under sanningen att man aldrig kommer förstå, varken världen eller sig själv, och att norrskenet kanske bara är ett skuggspel trots allt.

Läser sms:et från min vän ytterligare en gång.

”Du kan höra av dig när du upphört vara en manipulativ narcissist.”

Manipulation betyder att med bedrägliga eller konstfärdiga metoder behandla något eller någon för att förändra detta eller denna, utan dettas eller dennas kännedom om avsikterna vilka som regel är egoistiska.

Narcissism är en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan.

Det är inte första gången människor lämnar mig för att jag bara tänker på mig själv. Det är inte sista gången jag lämnar mig själv för att slippa tänka överhuvudtaget. Den mörka men samtidigt bleka norrbottenshimlen ligger som en dov slöja över varje ögonblick och inte ens kylan förklarar för mig att det har gått timmar, då mitt huvuds till synes eviga reservoar av tårar aldrig sinar, och där vintern redan snöat över mig i många månader.

Kanske borde jag ha stannat den där dagen på förskolan för att lära mig mer om människor med snor i ansiktet och kanske borde jag ha surfat mer på döden än på Baywatch och mjölkört. Nu sitter jag här, en manipulativ narcissist, och stirrar Kafka i ansiktet. För er som vill följa med mig: välkomna. Till er som gått vilse: förlåt. Jag kommer här framöver att skriva om saker som inte ens jag vill höra talas om. Försöka förstå var allting gick riktigt fel.

Det blir en resa utan mål. Precis som livet.
Minnesbilderna. Vintern. Helvetet.

Och Pamela Anderson så klart.