Palmevind i mitt ansikte.

Det blåser högervindar i världen. Snålblåsten i ansiktet på de som tror på människan och som inte tittar snett mot olika bakgrund och hudfärg, mat och kultur, musik och tankar. Det blåser högervindar i Europa. Allvaret där man inte bara kan, utan tydligen också med gott resultat bör, gå till val med en politik som vill skapa ett större avstånd istället för att förena och som söker svaren i skuggorna. Det blåser högervindar i Sverige. Där fikarummen bubblar av äckligt kaffe och ännu bittrare ton och där man pekar finger mot en egen sanning och mot isbjörnar och Ica-handlare och det som för just den dagen passar in. Det blåser. Blåser.

Jag läser SvD Kulturs recension av En pilgrims död, miniserien om Palmemordet som bygger på Leif GW Perssons bokserie Välfärdsstatens fall. Och texten berättar redan i ingressen: ”Tv-dramat bjuder på alldeles för lite action och för mycket prat, och många av gestalterna blir bara karikatyrer”. Förstår orden men har svårt att greppa sammanhanget. För visst har svenska snutar på film och tv genom åren haft svårt att föra sig i realistiskt dialog men visst måste det var minst lika tröttsamt att kräva ett hollywoodyfierat polishus och pangpang. Men någonstans talar det här om vår generation. Att det ska vara mycket action och lite prat. Att det gärna får smälla utan eftertanke. Någonstans i denna utvecklingen är det faktiskt skönt med det gråa och ibland taffliga, med det rossliga suckarna och det långsamma allvaret. Med livet.

Det var många år sedan nu. Det var många år sedan det var 1986 men det är med jämna mellanrum han kommer tillbaka till våra vardagsrum. Ibland som dokumentär, ibland som fiktion, ofta övertygad men alltid med blicken mot något rättvist. Man må tycka vad man vill om orden. Man må tycka att det är för lite action och karikatyren den har alltid både stor näsa och stort ego. Men ibland är det skönt att det blåser Palme-vindar. Som omväxling.


Publicerad i Norran 2013-01-28