AC/DC.

Fann mig själv
tre minuter utanför de stora dörrarna
med en insikt om att livet kom till mig
samtidigt som döden
och en inplastad ostsmörgås.
Kanske var det ödet.

Du skrek
berättade man för mig
i flera oktaver och med slem
och med blod och med frustration
över en melodi jag kände igen
från ett gammalt blandband.
Kanske var det AC/DC.

Hemma igen
två dygn eller ett liv senare
med dig i en mjuk korg
som jag ställde i hallen
andades ut
och in
ut
och in
för att samla tankar och luft
förstod att det här var något nytt.
Kanske var det ödet.


Publicerad ingenstans men finns i en påbörjad novell.

Dansar i bruset.

Ser skorstenen från fabriken ute vid kusten. Ser den lilla kiosken längre bort på gatan. Ser mig själv i en spegel och håret verkar nyvaket. Framför datan. Framför internet. Framför världen och med högerhandens små rörelser kan man helt plötsligt pilla på saker som man i sandlådan endast kunde drömma om. Där ens ungdoms-jag grävde och grävde i hopp om att möta Kina och nya världar men istället kletade nyllet fullt med kattpiss och folköl. Det finns en oändlig resa i det lilla tidsspann som innefattar mitt liv. Att på ett decennium ha lyckats reducera världen till en knapptryckning. Inte alltid helt utan problem. Inte längre svindlande. Men alltid med en strävan mot att förstå.

Mem - "En ur kulturarvet utbruten enhet, hypotetiskt sett analog med en specifik gen, och lydande under samma naturliga urval beroende av sina fördelar inom den egna idéfenotypen för sin överlevnad och utbredning i kulturmiljön”. Äsch. Mem är ett nätfenomen, en nätreaktion, där ofta smala och knasiga flugor sprider sig över internet och plötsligt blir en del av oss. Det har varit söta djur, Gangam Style, folk som försöker att göra sig illa på roliga sätt eller se ut som ugglor, och nu senast Harlem Shake. Harlem Shake går ut på att många människor dansar tillsammans i typ konstiga mössor. Lite som en studentfest. Sedan filmar man spektaklet, lägger ut det på internet, och på ett par dagar har memet dragit över 180 miljoner visningar. Det har blivit en del av oss. Vi har blivit det.

Min rufsiga frisyr och mina blanka ögon. Yrvaken inför framtidens hets mot att få sina 15 minuter i skenet av skärmens ljus. Jag känner mig som en kålsupare. Vi, ni, ungdomen och medelåldern kämpar mot att synas i ett allt mer grovkornigt brus av trivialiteter och nonsens. En jakt på bekräftelse med avsmak för sanning, ett gatlopp i en labyrint, en metafor som saknar grund. Jag sätter mig i sandlådan åter igen. I hopp och tro om att det inte är i pisslukt, men väl med skit under naglarna och genom ett öppet sinne, som världen blir lite bättre. Det är mitt mem till världen.


Publicerad i Norran 2013-02-25

Tonartshöjde mitt gråa liv.

Det är dagen efter. Och jag går i samma korridorer. Det är dagen efter och på golvet ligger rester från då stormvinden drog in över staden. Fjädrar från en rosa boa har sopats mot väggen i ett halvhjärtat försök att glömma. Lukten har inte bestämt sig. Publiken är borta men luften vill inte riktigt släppa taget och bli mänsklig, bli vardag, åter igen bli ett med djuret och svetten och de verkliga tårarna. Utanför arenan packas den sista långtradaren med de sista lådorna och snart har man glömt oss. Förälskelsen drar vidare mot andra deltävlingar men samma innehåll. Det är bara vi som är utbytta.

Kvällen innan. Dagen med stort D men små likheter. Jag hade bestämt mig för att försöka, ge mig hän, kväva mig själv med en discokula och bli en del av ett sammanhang. Det kändes festligt. Det kändes läskigt. Hemma framför stora spegeln gjorde jag miner och verkade uppriktigt glad, klädde mig i gå bort-kläder, tränade på tummen upp och upprepade MELLO MELLO MELLO som ett mantra. Det blev äkta. Det blev på låtsas men jag blev det på riktigt. Kom dit i tid och trängdes och köade och såg ett arrangemang värdigt en diktatur och en tävling värdig en diktatur och jag skrattade när jag borde skratta och jag överlevde och röstade och jag trängdes och jag kände mig som en del av ett sammanhang och jag försvann i en dimma av kall rök och varma känslor. Jag vet inte vad som hände. Jag blev bjuden på kaffe och mys. Man tog mig i sin famn.

Det är kvällen efter. Jag har under ett helt dygn sopat intrycken mot den bakre väggen av mitt medvetande men kräver nu mig själv på ett svar. Det låter mindre farligt än vad det är. Det låter nästan okej. Vet inte om rätt eller fel låt vann eller fick en andra chans. Vet inte om folket tyckte att manuset var bra. Vet inte om man bryr sig om patriarkatets upprepade käftsmällar. Vet inte om jag såg Christer Björkman. Det enda jag vet är att många människor tycker att det är skönt att finnas i ett sammanhang. Jag försökte men det kändes nog mest som en jävla schlager. Men så klart. Det är bara innehållet som är utbytt. Och mitt liv drog vidare mot nya deltävlingar.


Publicerad i Norran 2013-02-18

Cirkusen drog förbi.

Vi satt på parkeringsdäcket

och såg cirkusen dra förbi.

Solen gick upp

eller ner

det skiljer bara minuter så här års

och den grå asfalten välkomnade färg.

Det gjorde också vi.

Du hade hånglat med min kompis.

Jag hade inte hånglat med någon

bortsett från natten

intrycken

ytligheten

vännerna!

(Doften från en popcornmaskin)

vännerna?

ytligheten

uttrycken.

Uppe i lägenheten hade människor somnat

det kändes bäst så.

Här nere var det svårare att veta.

Vi satt på parkeringsdäcket

och såg cirkusen dra förbi.

Kanske var det våra liv

Rasism - en rotvälta.

Åt sydväst skjuts vi genom landet och utanför mitt fönster finns i varje ögonblick en ny bild av det Sverige som sakta har börjat rinna oss ur fingrarna för att där nere i avgrunden ta mark. Dropp, dropp, dropp. Men ljudet är sedan länge bortglömt. I den fukten närs råttor stora som katten och åsikter små som fingerborgen. Åt sydväst. Den nedlagda skolan gapar förvånat och endast gardinerna vill liv, bensinmacken är naken, tvingad till snabba tankar och sedelinmatningen fungerar en gång på fyra, ibland inte ens det. Den våta asfalten vi åker på leder till Värmland och uttalade mål men vägen dit gör att man åter börjar tänka, på världen bortom diket, på orättvisor och en bortglömd medmänsklighet. På pekfingrar och gester, mot olikheten, den som vi istället borde applådera. Man förstår nu att det är sant som dom säger. Och jag pratar för mig själv: tror nog att någon glömt bort oss. Tror nog att vi glömt bort oss själva.

Problemet har haft olika angreppspunkter: ibland har det varit att bibliotekens kamp mot fördomar nafsat sig själv i stjärten och glömt ord som yttrandefrihet. Senare; en äldre sportjournalist som ville in för att värma sig men mycket snart hamnade i en svinkyla. Det har varit, och är, internetforum, skolgårdar, fikarum och det dolda spraket i stugorna. Röken ur skorstenarna och opinionsundersökningar, elden, rasismen, om den så är till vardags eller fest, är där närvarande. Den är där. Den är här. Ibland vet vi inte, ser den inte, vill inte se den, kastar något gammalt över den, klappar i smyg, matar den med rester från dagen, intryck eller brödbitar. I fukten och stor som katten. Fräsande.

By blir till skog och skog blir till by – ett bildspel som repriseras i mil efter mil. Min kropp har inte hälften så mycket problem som resten; huvudet, Sverige och världen. Jag räknar rotvältor men ger snart upp då antalet får övertaget kring min koncentration. Tänker istället på om det beror på dålig inställning eller på Gudrun. Vilken än just den sanningen må vara så ser jag något mycket livgivande i att rötter blottläggs, att stammen läggs omkull så att verkligheten kan synas. För trots att vissa tycker att man ska låta gamla saker, värderingar, människor och tallar få fortsätta med sina skeenden i lugn och ro så är det allra nödvändigast också att öppna ögonen. Att se djupare. Vi kan inte bara prata med oss själva, om oss själva, för om vi inte gör det här tillsammans kommer vi aldrig att hitta tillbaka. I stormen är snart världen ett kalhygge. Och i avgrunden är varje droppe den som rinner över.

Publicerad i Sveriges Radio P4 2012-11-16

Baghmati eller älven.

Baghmati.
Jag är 12 år. Men dör när jag är 13. Man dör om man vill det.
Sniffa lim. Dyka efter pengar. Och mamma är full.
Baghmati.
Jag dyker från stranden.
Fyller magen. Med mat och liv.
Jag gör det för att överleva.

Älven.
Jag är 60 år. Men dör när jag är 61. Man dör om man vill det.
Hålla andan. Dyka efter minnen. Och jag är full.
Älven.
Jag dyker från stranden.
Fyller hålen. Med tro och hopp.
Jag gör det för att överleva.

Vattnet är varmt.
Vattnet är kallt.
Den flyter i dalen.
Vinden har nu blåst bort våra drömmar.
Och vi fick aldrig träffas.

Harsprånget.

Det är kallt här. Men kaminen skriker, spottar och fräser för att hjälpa mig och mina tjocksockar i kampen mot gammeldags isolering. Radion, den gröna med stukad antenn, pratar som vanligt med hes röst. P4 Norrbotten från Jokkmokks marknad: Vild-Hasse, Finnen och Korvhandlare Bengtsson diskuterar pärleporten och kubanska cigarrer och man kan se ångan från deras munnar, iskristallerna i skägget, de långa liven och det korta allvaret. Mest av allt skratten. Titta på spåren från haren där ute, säger mamma och avbryter radiovågorna. Den tar alltid samma väg.

Det är kallt här. I den andra världen, med andra värden, men tyckarna skriker, spottar och fräser för att hjälpa någon eller sig själv i kampen mot gammeldags eller i högsta grad aktuella åsikter. Internet, med stukad självcensur, pratar som vanligt med versaler. På Twitter och i papperstidningar och i tv-soffor och hos grannen och i förtältet diskuteras de andra människorna. Man kan se glöden i deras ögon, de yviga gesterna och den snabba kicken. Mest av allt skratten. Eller gråten. Titta på den större bilden, säger ingen och hatet fortsätter. Det tar alltid samma väg.

Kyla eller kyla är det liv man lever i åtminstone halva livet. Det är en uppdelning som heller inte är beroende av klimat. Det finns inga dåliga kläder i en orkan blir det finns inga dåliga åsikter i det samhälle som kommit till att handla om att dela ut käftsmällar. Uppåt eller neråt eller på den andra kinden. Haren då? Mästare på att förvilla sina förföljare genom att springa tillbaka i sina egna spår för att sedan göra ett långt hopp, ett så kallat avhopp, vilket gör det svårt för jakthunden att följa spåret. Det känns som att vi har mycket att lära. För om det inte handlar om att våga titta tillbaka, omvärdera sig själv och sin värld, för att ibland skutta långt och sidan och fortsätta. Då kommer den där sista kubanska cigarren inte att smaka speciellt gott. Det måste vi förstå. Eller så dö i kylan.

Publicerad i Norran 2013-02-12

Kuken på svenska flaggan.

Jag pissar på flaggan, skrek Mattias Alkberg från scenen på Nordanå när han förra veckan hade kommit hit för scenshow tillika sin egen begravning och sedan fortsatte han med en sång om lillprinsen; fylld med monarkikäftsmällar, könsord, anarkism och med ett sväng som i vanliga fall hade rimmat med sittdans. Det var inte död, han var inte död, men så här en vecka senare har jag fortfarande inte bestämt mig. I det mörker som låg över hela sammanhanget, många lager täckfärg, har jag förblivit i dagarna sju, försmäktat och jonglerat med bollarna: geni, nödvändigt bottenslam eller bara märkligt. Konceptet, sminket och motorsågen; de yviga gesterna. Känslan suger, som ungdomen en gång sade. Suger musten ur en. Att inte riktigt veta vad man känner är värre än att inte känna alls.

Svaret från kungahuset lät sig dock inte vänta. Den där bittra lulehasafoten ska inte få dra skam över oss, har det viskats om i salarna på Drottningholm, Haga och pensionärsboenden, från övervintrade Herman Lindqvist-figurer och trötta löständer. Blåblodets styrkedemonstration mot den gula urinen. Madeleine och hennes brittisk-amerikanska riddare i skinande rustning, den vida kostymen, hade nu förlovat sig och till sommaren väntar ett nytt bröllop, nytt porslin, förhoppningsvis jubileumsmazariner och folk som viftar med små flaggor och ännu mindre eftertanke. Spektaklet Sverige. Och Alkberg vrider sig i sin grav.

Applåder. Och med det vita sminket utsmetat, av svett och stress, ser man när Mattias Alkbergs begravning bugar inte bara fysiskt igenom masken och teatern utan något ännu mer, något som når ännu djupare, kanske tillbaka till livet. Förstår tidigt att jag vrider på mig för att det kliar i stjärten. Insikten om att det med ett koncept i förgrunden lätt blir mer hjärna än hjärta. Mindre punk och mer hov. Mindre Matti och mer fasad. Från stålverkets och snålblåstens Luleå har det kommit många sanningar. Den här har jag nog bara inte riktigt förstått ännu.

Publicerad i Norran 2012-10-29

Spotify: Mattias Alkberg – Skända Flaggan

Döbelns park.

Halleluja

skrek du med tysk brytning

fundamenten höjde sina ögonbryn

och vi gömde oss

i kapprummet

där en spiraltrappa ledde till fika

Halleluja

drömmarna

var bakade av änglarna

och var den här världens godaste

sade han och log

ett norrbottensleende

läpparna svagt krökta

till något positivt

välsignat

fritidsgårdigt

villrådigt

Amen

för påtåren

och påtåren

och påtåren

I Döbelns park spelade ett band

dödsmetal

med ondskans siluetter och en illa stämd bas

det måste ha varit lokalt

inte riktig död

utan lokalt

Amen

för varma tankar

och kalla jackor

du visste vägen genom häcken

jag visste mycket annat

till exempel att

det inte var ett hej då

utan ett farväl

Amen

din jävel

Amen

Om mina ord.

Varför söker du detta stipendium? 
 

I mycket kom det över mig när en länk till Berättarkrafts hemsida hamnade under min näsa. Jag såg temat AVGÖRANDE ÖGONBLICK och förflyttades snart till inlandet och till människor som inte sett kusten och till en berättartradition som inte sällan handlar om att hålla käft. Jag känner mig mycket hemma i en omgivning som har mycket att berätta men faktiskt låter bli, som bygger luftslott, och inte tar för givet att folk vill lyssna.

Jag packar väskan varje kväll.

Och packar upp den på morgonen.

Att berätta, med ord, är kanske den enda utflykten.

Beskriv kortfattat hur du arbetat med din berättelse och hur du relaterar till årets tema? 
 

Det finns situationer som kan verka speciella men egentligen handlar livet allra mest om de ögonblick som man faktiskt inte minns. I det lilla är varje ögonblick livsavgörande och i byn kan alla höra dig skrika, det är just därför man låter bli.

Arbetet med berättelsen började i ett möte och slutade ett par timmar senare i 7996 tecken. Så är det nästan alltid.

Enda skillnaden är att flaskposten den här gången nådde land.

Hur skulle du vilja utveckla din berättelse/berättarteknik inför ett muntligt framförande? 
 

Bara orden 'muntligt' och 'framförande' skär som två knivar i mig. Jag vet att det inte är bra men jag har svårt att se andra vägar. Utveckla?

Din tidigare erfarenhet inom muntligt berättande? 
 

En gång när jag gick i till exempel mellanstadiet höll jag en fem minuters muntlig redovisning om brunbjörnen. Man kunde nog tro att den satt under katedern.


Anmälningsformulär till stipendiet Berättarkraft 2013.

Det kommer garanterat att bli fisk.

Vi har satt ut varsitt bottenmete, agnat med mask eller illaluktande klet, kastat snett från sidan för att inte fastna i kvistarna från barrträden omkring och vi har skickat blysänket mot botten av Nävertjärn, kring Piteå, nästan i Sjulsmark och definitivt i lugn och ro. Vattnet krusar sig knappt märkbart. På andra sidan sitter en holk och gapar förvånat över långväga gäster, jag och sjöfågeln, samtidigt som solen smyger in och färglägger skuggorna, svart och vitt blir mycket ljusare men glömmer aldrig sin kärna, jag har sällan känt mig mer upplyst och inte ens myggen verkar vilja skapa oreda. Morfar säger att det helt garanterat kommer att bli fisk. Det kommer garanterat att bli fisk.

Den öppna elden är inte blyg för att här finns inga främlingar och ur den lilla vedbon, nött av tiden, väntar virket i vågrätt givakt, redo att värma kaffepannan. Det nappar inte. Två sädesärlor flyger i området, tvära kast i jakt på mest sländor, tätt över ytan men djupt i mitt hjärta, och ur deras näbbar spretar det snart av insekter med endast ett öde. Det är många munnar att mätta. När jag ska hämta mer ved ser jag boet och jag vill genast försvinna, där i ligger tre döda små sädesärlor, där i ligger det som en gång var ödet. Föräldrarnas jakt - tidigare beundransvärd, heroisk, nödvändig – känns nu som ett sorgearbete och det är lätt att bli drabbad. Plötsligt ett försiktigt rop, pip, och jag förstår att det finns en överlevare. Bakom en ensam klabb, en lika ensam sädesärla. Jakten hade plötsligt en mening igen och jag smyger ut. Det nappar inte.

Mest tyst; sitter vi vid lägerelden, insuper stämning och kaffe, mår mer än värdigt bra över stunden och att historien med fågelboet ändå fick ett något så när lyckligt slut. Så länge nu inte någon dumjävel kommer och tar det där vedträet, suckar morfar. Så är det nästan alltid, att man tar ett vedträ med god mening men att det i förlängningen kan förstöra ett liv. Det kommer garanterat att bli fisk, fortsätter han och öppnar frysfacket.


Publicerad i Norran 2012-07-09

Allt på rött.

Vet inte om det var mycket folk eller mindre än så, mina förväntningar har en förmåga att dra en blöt filt av okoncentration över eventuella omgivningar. Alltså hade den suddiga verkligheten som var en foajé på Nordanå lika gärna kunnat vara i mitt eget huvud, i duschen, i ingenting eller i allt. Jag hängde inte av mig jackan trots att många andra gjorde det. Många andra var nästan uteslutande småbarnsföräldrar. Man kände varandra och log brett men här fanns inga barnvagnar att hålla avstånd med, inga lägliga blöjbyten eller lagoma möten på dagis, det här var avskalat och naket och skönt att se från distans, från den höjd som min relativa ungdom och definitiva kravlöshet byggt under mina sulor, påklädd och utanför. Med händerna i fickorna kunde ingen se mig.

Höst i Västerbotten. Höst i landet och till och med scendekoren ville bli ett med löven. Ett med Löven inte lika mycket. Det är vi som är Henry Chapman, berättar sångaren Magnus Ericsson en kort bit in i spelningen. Henry är egentligen mycket maskiner, fortsätter han men förklarar att man ikväll ska göra som Tomas, och ta det lugnt. Det kallas förband men betyder mycket mer då vi för första gången på många år, faktiskt sedan albumet Futurum, får ta del av kärvheten, sparkarna och den ikväll helt blottade sanningen. Jag vet inte om man ska tycka att uttrycket låter bittert, vissa gör det, många undrar varför det inte låtit alls, och jag själv förstår inte varför det tar slut. Under sista låtens, den för många helt nya Kastanjetter, avslutning blir stämningen något mycket större. På scenen står Magnus med vänster hand i luften, som en predikant framför sin fromma församling, och messar: hej då, hej då, hej då! Jag vägrar lyssna. Det här bör inte bli något annat än en nystart.

Hämtar andan och antecknar digitala stödord i min smartphone, det mesta i versaler: STARTEN, ALLT PÅ RÖTT, HALLELUJA och samtidigt kommer Tomas Andersson Wij in på scenen och sjunger att: ”jag var på väg mot Max, utan en aning vart jag skulle sen”. Kanske vet han också något om det som resten av Sverige kallar Norrland. Men aldrig lika mycket som oss. Aldrig lika mycket som Henry Chapman.

Publicerad i Norran 2012-10-22

Hepatica nobilis.

Undrar

varför orkar jag ens lyssna

på ert bla bla bla

om Hepatica nobilis

när det finns

så många andra blommor

som inte spränger genom snön

och inte vägrar värme

när jag gråter mig till sömns

genom mörkret

i fyra raka nätter.

Sommartorpet.

Dagarna på torpet. Genom den uttunnade lövdräkten ser jag Piteälven närma sig land nere vid stranden, där sätter vågorna vasstrån i vibration; flera tusen stumma stämgafflar. En hund har skällt i säkert tio minuter. Varför. Färgen på det större huset åldras snabbt nu och vissa plankor verkar endast stanna på fasaden för att de aldrig testat något annat, rädslan av att släppa taget om sin historia är för stor. Mannen på granngården, han med den krokiga ryggen, skjuter om morgnarna sin rullator framför sig och mot högen med tjocka grenar. Det ska bli till brasved. Ett hugg för att låta eggen få fäste i barken och sedan ett hårt slag ner för att klyva. Sådär håller det på under så lång tid att ljudet blir ett med allt och försvinner ur mitt medvetande.

Jag försvinner tillsammans med Arvo Pärt, upp på loftet i det där huset. Här finns gamla möbler och fotografier, många böcker och symaskinen som man måste trampa runt, bordet jag alltid slår smalbenen mot, spikar som det en gång hängde på, här finns historia och en märklig lukt. Luktar inte nu utan hemma. Jag lägger mig i sängen och stirrar på det tak som så många före mig stirrat rakt upp i, vissa av utmattning, många med drömmar men de flesta bara för att. Att sova här uppe är ibland för kallt, ibland för varmt men alltid tänkvärt. Och de gamla fönstren knakar alltid lugnt mot morgonen.

En trappa upp och man kan lämna världen. Man behöver inte tänka på oljeborrningar och ensamma barn, inte på småsaker som skaver, eller på patriarkatet, eller på Lars Winnerbäck eller på foliehattarna. Och återigen hör jag yxan. I tider där det mesta handlar om att utmana sig själv finns det något sunt i grannfarbrorn' och i plankorna på husfasaden. I sådana som inte alls vill kasta sig ut handlöst utan vill vårda det som fungerar fram till den dagen då man blir som spiken: krokig och rostfläckig, slagen på huvudet men fortfarande stark. Jag ligger där och förstår allt. Imorgon vet jag återigen ingenting.


Publicerad i Sveriges Radio P4 2012-11-26

Livet är vackert att se på.

Morgonen rullar försiktigt in och det är söndag, plötsligt, men grannens översnöade bil verkar inte höja torkarbladen avsevärt över detta faktum då dennes ide verkar handla om att sova i fem månader eller mer. Det är svårt att känna igen sig. Både i morgonen och i bilen och i människor som pratar med ord man förstår men med sammanhang som verkar komma från ett annat universum. Alla bara: Kylan är så vacker att se på. Bara man slipper gå ut i den.

Men visst. Det är lätt att man av ren lättja faller djupt i de svarta rubrikerna och de snabba uttalandena och snart ser sig själv trampa gegga för att hålla näsan över ytan. Att man sugs mot eländet och vänder ryggen mot ljuset med rädsla för att bländas, förföras, forslas iväg till en plats där man går på rosa moln och klär sig i typ morgonrock och ett lätt samvete. Där lugnet och söndagarna inte alls betyder mycket mer än Vinterstudion och sofflocket och promenader och ännu långsammare tankar och där man helt enkelt blir en del av det andra universumet. Där Lisa Nordén vinner Jerringpriset och ”HUR FAN HAR NI RÖSTAT?” medan rasisterna kommer in i riksdagen och ”FOLKET HAR SAGT SITT!”

Morgonen rullar försiktigt in och det är måndag, det är tisdag och det är onsdag. Morgnarna rullar in och ut ur våra medvetanden och kalendrar. Det finns något ihärdig med morgnar, som med ockupanter eller bagare eller inkastare eller långtradarchaufförer eller sjuksköterskor eller du och jag. Vare sig ni tänker omfamna dagen med solsken i blick eller med huvudet gömt under allvaret så måste ni lova att ta hand om varandra, att klä er varmt och inte glömma dubbla sockar. Alla bara: Kylan är så vacker att se på. Bara man slipper gå ut i den. Jag svarar: Livet är så vackert att se på. Bara man slipper gå ut i det. 

Publicerad i Norran 2013-01-21

Astrid och punkaren.

Kanske har jag skrivit om honom förut, Piteås snyggaste punkare, men i sådana fall pekar det helt riktigt mot hur nära just det minnet alltid ligger hos mig. Vi brukade cykla förbi det där huset. Det var gult och såg ungefär ut som hus gjorde på vårt kvarter. På uppfarten framför garaget en stor bil och en liten bil men man visste att det här bara var en fasad. Där inne gömde han människolik och anarki och pentagram och bestämda åsikter och hårspray till sin tuppkam. Precis som alla punkare. Vi brukade cykla förbi huset och tänka att där inne fanns ett jävlar anamma. Sedan åt vi glass.

Mitt Norrbotten i fokus. Dels. Det stora och vidsträckta som är svårt att greppa, där många tusen småsparares plånböcker försvunnit djupt i en gruva kring Pajala, men också rubrikerna och bilderna som pekar på utfrysning av känslor och inte kapital, där Tunaskolan i Luleå tyckte det var lattjo med sexistiska väggmålningar och där de vuxna skrattade åt den enda som vågade säga ifrån, 14-åriga Astrid. På internet stormade det i ett vattenglas men i den köttsliga delen av världen luftades andra typer av åsikter och det luktade minst sagt unket. Det luktade avföring och presens. Det luktade som vi gör.

En gång möttes vi på den stora parkeringen mellan lekparken och stora vägen. Jag stirrade i asfalten och såg en lika hotfull som av piercingar och självförtroende brokig skuggbild. Han sade hej och jag sade ingenting. Han sade att han gillade min keps och jag cyklade därifrån. Efter det så var han min hjälte. Många år senare fick jag på omvägar höra att han blivit uppäten av sin orm och en del av mig dog. Han var Piteås snyggaste punkare. Det verkar nu som att Astrid ska fylla hans plats. För är det något jag uppskattar mer än säkerhetsnålar och Joe Strummer så är det folk som faktiskt vågar säga ifrån. Jag tänker att vi cyklar förbi det där huset. Nu bor hon där. 

Publicerad i Norran 2013-02-05

Palmevind i mitt ansikte.

Det blåser högervindar i världen. Snålblåsten i ansiktet på de som tror på människan och som inte tittar snett mot olika bakgrund och hudfärg, mat och kultur, musik och tankar. Det blåser högervindar i Europa. Allvaret där man inte bara kan, utan tydligen också med gott resultat bör, gå till val med en politik som vill skapa ett större avstånd istället för att förena och som söker svaren i skuggorna. Det blåser högervindar i Sverige. Där fikarummen bubblar av äckligt kaffe och ännu bittrare ton och där man pekar finger mot en egen sanning och mot isbjörnar och Ica-handlare och det som för just den dagen passar in. Det blåser. Blåser.

Jag läser SvD Kulturs recension av En pilgrims död, miniserien om Palmemordet som bygger på Leif GW Perssons bokserie Välfärdsstatens fall. Och texten berättar redan i ingressen: ”Tv-dramat bjuder på alldeles för lite action och för mycket prat, och många av gestalterna blir bara karikatyrer”. Förstår orden men har svårt att greppa sammanhanget. För visst har svenska snutar på film och tv genom åren haft svårt att föra sig i realistiskt dialog men visst måste det var minst lika tröttsamt att kräva ett hollywoodyfierat polishus och pangpang. Men någonstans talar det här om vår generation. Att det ska vara mycket action och lite prat. Att det gärna får smälla utan eftertanke. Någonstans i denna utvecklingen är det faktiskt skönt med det gråa och ibland taffliga, med det rossliga suckarna och det långsamma allvaret. Med livet.

Det var många år sedan nu. Det var många år sedan det var 1986 men det är med jämna mellanrum han kommer tillbaka till våra vardagsrum. Ibland som dokumentär, ibland som fiktion, ofta övertygad men alltid med blicken mot något rättvist. Man må tycka vad man vill om orden. Man må tycka att det är för lite action och karikatyren den har alltid både stor näsa och stort ego. Men ibland är det skönt att det blåser Palme-vindar. Som omväxling.


Publicerad i Norran 2013-01-28