Livet är vackert att se på.

Morgonen rullar försiktigt in och det är söndag, plötsligt, men grannens översnöade bil verkar inte höja torkarbladen avsevärt över detta faktum då dennes ide verkar handla om att sova i fem månader eller mer. Det är svårt att känna igen sig. Både i morgonen och i bilen och i människor som pratar med ord man förstår men med sammanhang som verkar komma från ett annat universum. Alla bara: Kylan är så vacker att se på. Bara man slipper gå ut i den.

Men visst. Det är lätt att man av ren lättja faller djupt i de svarta rubrikerna och de snabba uttalandena och snart ser sig själv trampa gegga för att hålla näsan över ytan. Att man sugs mot eländet och vänder ryggen mot ljuset med rädsla för att bländas, förföras, forslas iväg till en plats där man går på rosa moln och klär sig i typ morgonrock och ett lätt samvete. Där lugnet och söndagarna inte alls betyder mycket mer än Vinterstudion och sofflocket och promenader och ännu långsammare tankar och där man helt enkelt blir en del av det andra universumet. Där Lisa Nordén vinner Jerringpriset och ”HUR FAN HAR NI RÖSTAT?” medan rasisterna kommer in i riksdagen och ”FOLKET HAR SAGT SITT!”

Morgonen rullar försiktigt in och det är måndag, det är tisdag och det är onsdag. Morgnarna rullar in och ut ur våra medvetanden och kalendrar. Det finns något ihärdig med morgnar, som med ockupanter eller bagare eller inkastare eller långtradarchaufförer eller sjuksköterskor eller du och jag. Vare sig ni tänker omfamna dagen med solsken i blick eller med huvudet gömt under allvaret så måste ni lova att ta hand om varandra, att klä er varmt och inte glömma dubbla sockar. Alla bara: Kylan är så vacker att se på. Bara man slipper gå ut i den. Jag svarar: Livet är så vackert att se på. Bara man slipper gå ut i det. 

Publicerad i Norran 2013-01-21