Det som är och skola bli.

Kanske hade vi aldrig samma dröm
du sa: vill bli gammal med dig
jag: önskade oss evig ungdom

Tre, två, ett, rött ljus.

tre:
tjuvkopplad in i min ryggmärg
är du reflexen
vid min sida
där imorgon är mötande trafik
på promenaden mot Bombers Bicycle


två:
på den kalla behovstrappan
är jag munnen
som viskar dina ord:
någon att älska, något att göra, något att hoppas på
men allt som kommer ut är rök


(sätter inte punkt)


ett:
stormarknaden - ett myller
av halvfabrikat
och människor på extrapris
är inte längre något äventyr
precis som livet


(rött ljus)

Brev fem – tjugotredje augusti, tjugohundrafjorton: vila i frid.

Jag har aldrig varit närmare Sherwoodskogen,
och aldrig längre ifrån dig,
my lady.

Man vet att platsen man landar på inte kommer att sprudla när man ser Ryan Air-planen stå parkerade vid den enda terminalen. Men med sina usla villkor och billiga pris kan jag faktiskt känna igen mig vid flygplanskropparnas tomma, ostädade, skal som nästan alltid gör människor besvikna. Där destinationen aldrig blir rätt utan jag bara är en anhalt innan den riktiga semestern. Där mitt liv är det helvete av sena avgångar och äcklig mat som andra tvingas lida igenom innan drömmen man betalat för tar vid.

Det här är England, som filmen berättar, och i bästa fall lyckas man stöta på huliganer på stan och man har på sig fel färg på tröjan och blir ihjälslagen. Ärrade knogar rakt i det barnsliga ansiktet som jag själv redan dunkat blodigt i min nymålade vägg hemma i lägenheten. Att man får se sin tidslinje på Facebook passera i revy samtidigt som ärmarna på den svarta pikétröjan spänns runt hans energiska överarmar. Han heter säkert Steven. Och bryr sig inte. Där möts vi. Jag och Steven.
Men så tur har man väl inte,
att man får misshandlas,
och jag gillar inte ens fotboll.

Många säger att det här har varit den varmaste sommaren sedan 1994. Då var jag grabb och satt uppe med pappa på nätterna för att titta på fotbolls-VM. Vi åt chips men mest knäckebröd och det handlade nästan aldrig om idrott men alltid om att få finnas bara vi två; tätt omslutna av mörkret och det slitna tyget från fåtöljen. Vi övervann tvivel och tvekan, en bronsmedalj, och hela landets samlade ego blåstes upp till något som sedan dess har bitit oss i arslet. Tanken på att vi faktiskt kan. Tanken på att jag alltid kan sitta hos pappa där i den där fåtöljen när natten smyger sig på, när svärtan bränner, och känna att perspektivet alltid kan förflyttas inåt. Tryggheten i att Brolin alltid kommer att göra något bra oavsett om det handlar om fotboll eller städning. Vetskapen om att Klabbe aldrig skulle sluta stånga sig blodig.
Så är det aldrig längre.
Aldrig.
Även om det där dammsugarmunstycket funkar rätt bra.

Sommaren 2014 blev den varmaste och kallaste.
Sommaren 2014 blev mitt lidande och min död.
Alltid.
Så kommer det alltid att vara.

Ingenstans nu eller framåt kommer jag att glömma hur brevet var utformat. Hur hen helst ville se mig lida ganska länge för att sedan dö. Som en insekt. Personen verkade faktiskt vara rätt övertygad om att lösa det här åt mig. Så att jag slapp anstränga mig mer. Och jag kan med allt mitt förstånd inte förstå hur Steven kunde ha fått tag i min mejladress. Men här sitter jag nu i Nottingham och fuktar heltäckningsmattan med skammen från mina ögon och svärtan som rinner rakt ur mitt bröst är oljefläcken som breder ut sig över oceanen mig själv. Aldrig verkar energireserven av må dåligt ge upp.
Mitt självhat är Ingesson.

Utanför fönstret är det grått men det känns som ett rum av regnbågar i jämförelse med hur det ser ut när jag tittar inåt. Sommaren går mot höst och jag går mot min sista vila för att Brasilien är svårslagna i värmen,
och med knäckebröd mellan skinkorna,
är jag den Robin Hood som tar från mig själv för att överleva.
Ett guldmynt i taget.

Han slutade springa,
men gav aldrig upp,
och ofta känns just det helt overkligt.

Oo-de-lally, oo-de-lally, hoppsan, vilken dag!

Ur Brev sex – tjugofjärde augusti, tjugohundrafjorton.

[...] Ingenstans finns handdukar som tvättats med lagom för mycket sköljmedel som alltid luktar liljor. Doften som berättar sommar när man stänger ögonen. [...]

[...]

Nu är det här och ALLES IST GUT, hade hon sagt i sitt sista andetag. 

Nu skriver han sitt, svarade jag. 

RIP Mr. Hammond.

Jag är alla personer i Jurassic Park III.

Ur Brev två – tjugoförsta augusti, tjugohundrafjorton.

[...] blev världen som en studentkorridor där man bara gav sig ut för att sno glutenfritt knäckebröd ur det gemensamma skafferiet [...]

[...]

Till ljudet av musiken längst Reeperbahn,

i den svala mellaneuropeiska luften,

säger jag det högt för mig själv:

Jag förtjänar inte att dö.

Inte än.

.

(nr 1836) Smak: Söt, lätt, frisk, ren, fruktig smak. Eftersmak: Allt är lögn.

Vi som aldrig sa █████
är aldrig din vän
egentligen den man trodde?

Förra sommaren. Eller förrförra. Det kan också ha varit en annan årstid. Eller igår.
Hon stod på tå och upprepade:
du måste söka hjälp, du måste söka hjälp, du måste söka hjälp!
Sedan ytterligare en klunk. Det luktade sött och päron.
du måste söka hjälp, du måste söka hjälp, du måste söka hjälp!
Jag som trodde att hjälp var för folk som verkligen behöver den.
Hon lät försiktigt fötterna landa mot asfalten. Försiktigt inte så mycket.
Sedan skiljdes vi åt.
Hon skulle dansa.
Jag pausa.

Vi som alltid sa █████
är alltid din vän
egentligen Bert Karlsson!

Lodrätt - 16 bokstäver. Ledtråd: jag.

Barnet i mig
en ensam och övergiven
krake
rädd för nästan allt
är ändå nyfiken på att försöka förstå världen.
Facebook
Twitter
elaka tungor viskar
LIVET?
ser mer och mer ut som en illusion
en jakt på din uppmärksamhet
bortom
en tid då andra värden fanns.
Hotet om att inte vara älskad
oavsett röst
värker i mig.

En dikt från sommarsverige.

ISRAEL UT UR PALESTINA!
men först hämtpizza.