Ur Brev två – tjugoförsta augusti, tjugohundrafjorton.

[...] blev världen som en studentkorridor där man bara gav sig ut för att sno glutenfritt knäckebröd ur det gemensamma skafferiet [...]

[...]

Till ljudet av musiken längst Reeperbahn,

i den svala mellaneuropeiska luften,

säger jag det högt för mig själv:

Jag förtjänar inte att dö.

Inte än.