Brev ett – tjugofjärde juli, tjugohundrafjorton.

För att en natt ska få kallas ”tropisk” krävs det att temperaturen överstiger 20 grader ändå till morgonen. För att ett liv ska få kallas värdigt krävs det mycket mer än så.

Man ska hitta någon att älska.

Som älskar en tillbaka.

Man ska älska och älskas ungefär lika mycket (plusminus ett par procent). Annars bildas sprickor.

Sprickor gör att man börjar bråka om saker*.

saker* kan vara till exempel:
du köper aldrig blommor, du kysser mig med tungan, du är Ernst, lögnare, jag hoppas att du dör!

Man ska hitta någon att älska.
Det ska helst vara en person av ett annat kön. Men samma kultur. För det säger normen.
Det ska helst vara så att ni vill bo på cirka samma ställe. Till exempel ”jag trivs inte i Göteborg”.

Det ska helst inte skilja så mycket i ålder. Där finns det en ekvation. Också det säger normen.

Om ålder: Han är för gammal. Det är bara en siffra. Äckel. Gubbslem. Digger. Din jävla idiot. Usch!

Normen säger mycket och det mesta bakom våra ryggar. Bla bla hen är ett svin - punkt - .
Ekvationer skriker andra sanningar rakt i våra ansikten, som tårarna, men mycket torrare.

Där x och y inte är kuk och fitta, där ingen vet vad x och y egentligen är.
Där kön är en illusion utan ideal.

Där ingen vet men alla försöker hitta genvägarna. Till värmen, Gran Canaria, och kärleken.

Men,

facit ljuger.

Jag är facit. 

Du är.

Folk tittar på mig. Oss. Litar på mig. Oss. Känner sig trygga där längst bak i boken. 

Hon gjorde.

Han gjorde.

Du gjorde.
Låt oss understryka.

Gjorde.

Låt oss understryka.

Som älskar en tillbaka.

Det är torsdag hemma på torpet och den tredje raka tropiska natten har åter blivit dag. Jag välkomnade den allt mer stukade midnattssolen med ett huvud fullt av tvivel och tvekan, med ett huvud vars reservoar av tårar verkar till synes oändlig, med tre koppar pulverkaffe lika starkt som självhatet. I alla fall nästan.
För att ett liv ska få kallas värdigt krävs det inte bara kärlek, sprit, charter, matematik, kuk och fitta. Det krävs att man bottnar i den övertygelse som är att man inte spelar någon roll.

  

Att jag blev en person, att jag alltid varit, som bär på en förbannelse. Det gör också du. Att siffrorna på sidorna längst bak i vår bok bara är ett chiffer, en karta, där sista krysset visar stupet som man borde kasta sig ut från. Bara man hittar ett lämpligt stup.

Men det är svårt att hitta bra stup nuförtiden.

Jävla it-samhälle!

Och den sista ekvationen lyder.

X + Y = det spelar ingen roll.
Där vi är x och y är livet.

Det är 31 grader i skuggan.
Jag längtar efter vintern.