Två.

Det är den nittonde februari. Klockan är 16.15.

Men låt oss ta det tillbaka lite.

Sommaren 2013.

Jag är utan jobb och sitter på mammas torp med en fysisk guldmedalj runt halsen, en lika påtaglig klump där i, och jag vet inte vilket som gör det svårt att andas. Under de senaste dagarna, kanske veckorna om man orkar vara ärlig, hade nätterna sällan överlistat mig och morgnarna blev inte ett uppvaknande till en ny dag utan bara höger fot framför vänster fot framför höger fot framför vänster. Många nätter hade jag inte sovit alls och det hände att jag bara gick runt i det väna norrbottensregnet i timmar, bara för att förstå, men ingenting verkade fungera. 

Upp från torpet och höger, alltid höger, de första kilometerna var det bara skog men det kändes lagom för då slapp jag hantera intryck. Sedan rakt fram genom trevägskorsningen och förbi husen som såg övergivna ut. Vi kom bra överens, såg varandra i ögonen och nickade, men jag började nästan alltid att gråta. Mitt ansikte blev ett med nederbörden och natten var ljusare än man kan tro trots att molnen gjorde sitt, livet likaså, trots att mitt samvete och självhat ständigt sprang ikapp för att lägga krokben på nästa tanke fanns här det enda lugn jag kunde greppa. Under den stora vägen genom den gråa tunneln och upp mot den lilla gårdsbutiken. Visste att hunden skulle skälla och att jag skulle ta det personligt. Jag grät fortfarande. Jag försökte skylla på Kristian Gidlund men efter ett par rundor kunde jag hans Sommarprat utantill. 

Hästgården. 

Det lilla huset som stod kursiverat. 

Tre postlådor. 

En traktor som kantrat i ett dike. 

Svart katt. Kristus. Korsning. 

Senare kom nästa område med hus i små kluster och dubbelgarage under nyproduktionens förtryck stod vid vägkanten och stirrade hotfullt med sina kantiga djävulsögon och jag gick alltid på den andra sidan av vägen, älvsidan, för jag visste att där hade jag min allierade, min jämlike, det sakta rinnande och aldrig sviktande gråa djupet. Jag och den mot världen. Att drunkna tillsammans med. I ett ögonblick då 'hålla andan' inte var något alternativ. 

Snart tillbaka vid grusgången och två eller tre timmar av ingenting hade passerat, flera tusen (jag räknade) tårar hade skavt mina kinder, och jag smög som vanligt in i mitt rum så att ingen skulle märka. Så att uppvaknandet skulle bli med müsli och grus i ögonen och juice i glaset och med samma gamla teater av långsamma rörelser: maskeraden frukost. 

Jag hade sovit gott. 

Jag. Hade. Sovit. Gott. 

Jag hade (sovit) gått för att komma bort från mig själv länge men det var först nu som jag verkligen kunde känna lukten av avgrunden. Det här är en död som inte stressar, en bila som arbetar metodiskt med gravitationen, ett sammanhang som sakta kramar livet ur varje cell i din kropp.

Sommaren 2013. Vila i frid.

Jag vill inte kalla det här en dagbok, en text, kanske inte ens för ord.

Det är korta ögonblicksbilder av tiden som varit och tiden som är.

Det är den nittonde februari. Klockan är 16.36.
Låt mig aldrig ta oss tillbaka.