A.

Februari och det droppar från taket. Morbid är vintern om än bara för ett par väderleksrapporter då ordningen snart återställs. Minus många grader är som sig bör och luftrören ska hosta, i Norrlands nationalsång, svetten lacka under Kinaimporterade dunjackor och i utandningen suckar koldioxiden, allvaret, meningen med att bo och verka i slutet av den frusna floden Styx. Varför gnälla då det är kallt, vår breddgrads verkliga signum, och röken från våra munnar den bistra sanningen i ett ansiktsuttryck som vill men inte kan vara avslappnat. Inte längta efter våren då den aldrig kommer annat än lägligt. Precis när man behöver den. För tidigt och man hinner inte längta, för sent och man ger upp. Men våren vet exakt. En pendelrörelse som inte behöver smörjas av mänsklig hand; hur än mycket vi vill just det.

Det är med årstiderna som med så mycket annat: ett kretslopp av fyra veckor glädje och resten varierande kyla.

Vissa skulle säga att jag låter som Knausgård,
och visst är det här Min Kramp,
men inte ETT ENDA förlag har hört av sig.

Februari och det droppar.
Avhängda dunjackor.
Du fjällhöga nord.
Styx.