Ett.

”Du kan höra av dig när du upphört vara en manipulativ narcissist.”

Det är en tisdag i slutet på februari men vintern har bara varit här en dryg vecka, i min själ ett par månader, och jag sitter gråtande i min bil på parkeringsplatsen. Den mörka men samtidigt bleka norrbottenshimlen, samma rymd som vanligtvis leker i norrsken, har verkat mycket mer tveksam den senaste tiden; som om också den ryggat tillbaka inför min existens. Alla sex rutor och alla mina ett och ett halvt öga har immat igen av fukt och känslor och illa tvättad interiör och i denna igloo av självhat/leasingbil sitter jag och försöker förstå riktigt var allting, personen Johan, gick riktigt fel. Minnesbilderna. Vintern. Himlen.

Minns min första dag på förskolan. Det blev min sista dag på förskolan. Efter frukostsamlingen kom jag hemspringande till mamma, då också gråtande och likblek, med ansiktet uppgivet och förskräckt. Hon frågade vad som var fel, om någon hade varit elak eller om jag var sjuk. Jag svarade: ”mamma jag kan inte gå dit fler gånger, de andra barnen har massor med snor i ansiktet”. Jag gick aldrig dit fler gånger. Förskolan.

Minns min första dag på lågstadiet. Det skulle bli hennes sista första dag efter sommarlovet. Min lärare som hade fått MS och vi visste inte vad MS var mer än att det var ett konstigt spel på datorn på vilken vi fick testa internet för första gången. Jag sökte på Pamela Anderson för att spela någon annan. Sedan sökte jag på blommor för att vara mig själv.
Jag gick dit fler gånger. Internet.

Det är en tisdag i slutet på en del av livet och jag har skrivit på internet att jag har tagit ett uppehåll från internet. Jag vet inte om någon har brytt sig, men jag vet att jag saknar er, och jag vet att det är allt mitt liv har kommit att handla om: min helhjärtade övertygelse om att jag bryr mig om alla andra, förutom mig själv. Min kropp som kuvas under sanningen att man aldrig kommer förstå, varken världen eller sig själv, och att norrskenet kanske bara är ett skuggspel trots allt.

Läser sms:et från min vän ytterligare en gång.

”Du kan höra av dig när du upphört vara en manipulativ narcissist.”

Manipulation betyder att med bedrägliga eller konstfärdiga metoder behandla något eller någon för att förändra detta eller denna, utan dettas eller dennas kännedom om avsikterna vilka som regel är egoistiska.

Narcissism är en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan.

Det är inte första gången människor lämnar mig för att jag bara tänker på mig själv. Det är inte sista gången jag lämnar mig själv för att slippa tänka överhuvudtaget. Den mörka men samtidigt bleka norrbottenshimlen ligger som en dov slöja över varje ögonblick och inte ens kylan förklarar för mig att det har gått timmar, då mitt huvuds till synes eviga reservoar av tårar aldrig sinar, och där vintern redan snöat över mig i många månader.

Kanske borde jag ha stannat den där dagen på förskolan för att lära mig mer om människor med snor i ansiktet och kanske borde jag ha surfat mer på döden än på Baywatch och mjölkört. Nu sitter jag här, en manipulativ narcissist, och stirrar Kafka i ansiktet. För er som vill följa med mig: välkomna. Till er som gått vilse: förlåt. Jag kommer här framöver att skriva om saker som inte ens jag vill höra talas om. Försöka förstå var allting gick riktigt fel.

Det blir en resa utan mål. Precis som livet.
Minnesbilderna. Vintern. Helvetet.

Och Pamela Anderson så klart.