Fishtank - 5:2.

Granitgolvet,

slätt som efter år av nederbörd,

tårar och flytande drömmar som fallit och slipat marken under den helvetiska himlen. Satt där i duschen och försökte andas mellan suckarna som aldrig frågade men alltid försökte få omvärlden att förstå att ironin bara var ytterligare ett lager av pansar på personen jag och att leendet bara fanns där för att jaga bort en spegelbild. Frågan: vad ska man inte äta till lunch idag då?

Det hade börjat långt tidigare. För minst fem kilo och ytterligare några år sedan. Nej jag har inte gått ner i vikt jag har bara en smal själastomme, var orden som man sprang ikapp med genom natten. Gick bredvid. Cyklade framför. Lyfte på morgonen för att gymmet var alltid öppet. Sömnen var aldrig stängd. Det fanns något hotfullt i hinhålhydraterna som var tvunget att förvisas och det fanns en för stor del av personen jag som var tvungen att förgöras. Det fanns helt enkelt aldrig nog lite. Mamma ringde. Det gjorde hon inte så ofta.

- Jag såg en bild på dig på internet. Du ser välmående ut och har former. Det hade inte jag i din ålder. Då vägde bara knappt 40 kilo.

Tomrummet,

tystnaden som fyllde hela huvudet,

var uppbyggt av flera hundra kalorier självhat och några väl valda ord. Jag har ätit tapenade idag, sade jag inte utan hummade mest avväpnande men det var jag som stod naken. Naken. Naken-Janne. Minns hur han gick där på tv med den bleka kroppen, den något krumma hållningen men stolta personen som drev frihetens budskap och naturens dingeldanglande kuk till åsikt om att våga vara sig själv. Reducerat till sin innersta kärna. Skrynklig. Han och den. Vi också. Och naken – bortsett från glasögonen. För inte ens en fri själ klarar sig med ett synfel. Inte ens ett bart arsle kan blända världen. Naken. Men jag hade alltid flera lager kläder på mig för att dölja. Naken-Janne. Och tv:n lägger visst på ett par kilo självförakt. Jag hade bara ätit tapenade idag. Det var ungefär vad jag åt. På tal om Naken-Janne - och Charles Dicken. En kost av oliver med twist.

- Jag måste sluta. Ska iväg på en dejt.
- Dejt? Visst vet du att onani är kalorifritt?

Det hade slutat i korta intervall. Ärren på knogarna var påminnelser om måltider som kommit och gått. Som inristningar på väggen i en fängelsecell. Som grön paprika i en sallad. Något som man försökte blunda inför men som ändå aldrig gick att glömma. Där såret inte var fysiskt och smaken alltid var fadd. Jag orkade inte orka längre. Men det är en helt annan historia. Den platsar inte i humor. Det handlar inte om paleo. Mitt största problem med paleo är att det faktiskt inte fanns Instagram på stenåldern? I alla fall inte digitalt. Men jag gillar din grottmålning och det var bra att du ropade kvarg. Ensam. Jag hade funnit formeln. Det hade aldrig kvällstidningarna. Aldrig förortsmammorna. Aldrig han med PT. Det hade ingen annan gjort. Och det fanns något hotfullt i det.

Granitgolvet,
slätt som efter år av nederbörd,
där jag satt och grät utan anledning innan jag förstod att det alltid finns en anledning. Det var inte min historia. Men det var hennes. Min kompis. Hennes pappa. Grabben på bussen. Förortsmamman. Han med PT. Alla hade förstått att det handlar om att springa iväg från sig själv. Det handlar om att onanera och att sakta tugga den gröna paprikan. I slutändan är det ändå en mäktig efterätt från Halv åtta hos mig som dödar glädjen. Där ditt adamsäpple är min passionsfrukt. Och där spegelbilden av samhällets strukturer aldrig verkar bli en annan än igår.

Vi vägde inte mer än 40 kilo. Du och jag och Naken-Janne.