Det sjätte F är Farväl.

Det fjärde F är Flickan, så smilande och skön; hon lockar dig till dårskap som får sin svåra lön.

Karlfeldt skrev det där och någonstans mitt i meningen, med livet?, så fanns hon bara där i sovrummet. Nätterna hade inte varit sig lik i två, eller tre, eller tolv veckor. Hur många visste man inte för att tiden verkade inte spela roll i ett sammanhang av känslor och roulette. Här inne finns inga klockor, sade den kvicka turisten men förstod inte alls att det egentligen handlade om att 'här inne finns inga vänner'. Här inne finns bara död men för att göra det ordentligt måste man ta hissen upp på översta våningen. På alla andra våningar går det inte att öppna fönstren. Ska man verkligen dö måste man ta sig förbi hotellvakten som vill se ditt hotellkort eller ditt testamente och sen måste du ta hissen till högsta våningen och sen måste du kasta dig ut och landa på i bästa fall asfalt. I sämsta fall en pool, en sanning eller en familj från Nebraska. Märkligt nog kommer de alltid från Nebraska.
Där inne finns inga klockor och i mitt sovrum finns inga vänner.
Varje natt.
Högsta våningen.
Asfalt.

Hon.

Död.

Tre timmar innan läggdags blev aldrig vad man hade tänkt sig och rann snarare över till morgonen. Morgonen var egentligen bara en anhalt för att kunna fortsätta livet. Beställa tjocka pannkakor av smala människor.
Beställa mer tid av Herren.
Herren? The Lord.
För här inne var det han som bestämde vem som skulle få lönnsirap och vem som fick nöja sig med blåbär. Jag blev alltid utan båda. Men tro fan det om man ska stå på sig.

Det heter faktiskt plättar.
Plättar? The Plätts.

Morgonen eller förmiddagen eller då man inte orkade lyssna mer till sin egen stilla klagan, och värmens djupa hunger. Och Karlfeldt.

När man satt där i mörkret på sängen.

När man sätt där i ljuset med älven.

Tänkte tillbaka på för tre djupa andetag sedan och förstod att om lika långsamt som de unga lövens svajningar och lika osäkert som världens överlevnad fanns man nu ensam igen. Det bortglömda kyskhetsbälten. Tom. 

Utan kort på hand.

Ett. Två. Tre. Fyra. Fem.

Noll.

Utan pengar på banken

Noll. Noll. Noll. Noll.

Noll.

Men med ett fuck (you) som kanske allra mest försöker icke-förklara om instanser, papper, möten, åtgärder, omfördelning, utbildning, kompasser och bajs. Och Karlfeldt så klart.

Är jag den enda?

Nej.

Är jag den enda?

Ja.

I väntrummet satt kanske femton personer och det var svårt att se vilka som egentligen behövde hjälp. Mannen just bredvid hade somnat av alkohol. Det var alldeles säkert alkohol för det luktade billig whisky. Jag var den lukten bekant. På min inre resan från punkt A till punkt Jim Beam hade timmarna varit åtskilliga och i avsaknaden av likvida...blä....av cash lärde man sig att känna igen vissa lukter. Medan andra försvann.
Det daggvåta gräset. Borta.

Sågverket mitt emot. Borta.

Fyra fingrar starkt med en skvätt tropisk juice. Och dimman låg tät över fjärden.
Kvinnan. Barnet. Kvinnan med det andra barnet. Jag tappade räkningen efter sex men det var allra säkrast 15. 15 människor och endast en eller två spelade roll. Resten var bara raka streck i små kolumner och sned skrivstil på raka rader och korta försök till att sätta sig in i känslor. Det blev lätt utsvävande när man försökte närma sig. Det var bara då dialekten fick fart. Det var bara då man skrattade åt världens allra hemskaste trick.

15 människor.
Men bara en skulle helt säkert dö.
Han hade hotellnyckeln i handen.

På andra sidan staketet är gräset aldrig lika grönt som man minns det från drömmen. Men det finns ett hus och knackar man på så kan man få stanna längre. Men aldrig nog länge.
Du vill nog glömma. 

Jag har myggbett överallt.

Planet landade.
Det blåste kraftigt från öster. Nej väster så klart.

Nordanvinden var påtaglig när informationen mötte den enda passageraren. Han satt mest tyst och lyssnade utan att förstå precis som om det skulle göra att situationen försvann. Nordanvinden drev genom medvetandet som en ungdom och kvar fanns snart bara spillror.

Vraket.
Söndersliten metall, sådana där små Coca Cola-burkar, hans själ.
Över den sluttande gräsmatten ner mot älven låg spillrorna av två, eller tre, eller tolv veckor.
Nordanvinden.
Hotellvakten.

Familjen från Nebraska.

The Lord.

Och Karlfeldt den jäveln.

Jag satte mig ner och orden lossnade,

blev till minnen,

blev till Minnen.

Karlfeldt har ingenting på Torgny.

Och jag fick aldrig bjuda på kåldolmar.

Tre. Två. Ett.
Noll.

Död.