Monstret under sängen.

Man hittar sig själv i en buss, i ett flygplan, i Skåne eller i Göteborg och med strama läppar men ljusare framtidsutsikter. Det luktar vår men man tar intrycken med en nypa salt då man vet hur illa det kan gå om man ger sig hän, försvinner, och packar undan sina dunjackor och sin överlevnadsinstinkt i det trånga källarförrådet. Människorna på gatorna här har solglasögon och bråttom, deras hundar hinner inte med och släpas bakom i kopplet, deras tankar skjuts däremot alltid minst ett par dagar framåt mot en mål och en mening. Mot imorgon imorgon imorgon. Jag sitter på en stol med en kopp kaffe och en vän. Jag sitter på en stol med en kopp kaffe. Någonstans därute finns så klart en mening med att våren verkar vara på väg, det gäller bara att inte ta ut något i förskott.

Ensam på hotellrummet. Bara korridorerna känns bekanta. Jag läser 20 sidor ur en antologi av Göran Palm. Jag äter ett päron. Jag går ut på en promenad. Men ingenstans finns det där övertygade lugnet som man under sina bästa dagar kan luta sig mot. Det beror nog mest på slukhålet. Världens otäckaste ord i sin direkta mening men ännu mörkare som metafor över alltings förgänglighet. Nyheten: En 36-årig man i Florida svaldes av jorden när ett slukhål öppnade sig i hans sovrum, är inte bara otäck utan också ständigt närvarande. Som en påminnelse. Som monstret under sängen.

Men bussen och flygplanet hittar alltid hem. Landar försiktigt i snöovädret och våra fötter smyger de också över det plötsligt okända underlaget. Sulorna hade vant sig vid barmark. Sulorna är helt enkelt inte som själarna. Det var ett tag sedan men man andas snart luften utan att kroppen försöker säga ifrån, man kan släppa ner axlarna, väntar på att pulsen ska gå ner men det är inte som vanligt. Släpad i kopplet, och kuvad under slukhålets ständiga hot, så känns det plötsligt inte alls fel att sikta mot imorgon. Någonstans därute finns så klart en mening med att våren dröjer, det gäller bara att se nog långt fram.


Publicerad i Norran 2013-03-04