Den ensliga skogsvägen mellan här och 25:e varje månad är smalare än vanligt då en illa plogad omgivning nu reducerat den till bara en och halv fil. Till bara ett par meters felmarginal. Livet och riksväg nummer nånting. Där, genom dagens första andetag, rör sig postbilen inåt landet på övertygade dubbdäck. Radion letar efter en klar röst men genom den täta skogen når varken ljuset eller Rix FM. Sprak. Sprak. Spak. På passagerarsätet ligger den heliga skrift och berättar sanningar man aldrig behöver tolka så länge tron är stark. Programmet. Det handlar om öga för öga, det handlar om sjunga för full hals och att vandra genom öknen för att nå en frusen oas.
Jörgen, vid ratten, är 40 eller 43 år gammal beroende på när man slutar räkna och han har kört den här sträckan i ett par år nu. Morgonens tidningar och framtidens människor, gårdagens tragik i bakluckan, löpsedlar till folket. Han kör Stockholms-rubrikerna. Han kör mest av allt för att ha råd. På helgerna jobbar Jörgen extra och på vardagarna jobbar Jörgen extra och på vardagskvällarna jobbar Jörgen ofta för att någon måste ta hand om gräsplanen bakom skolan eller hålla ordning på gården eller någon behöver hjälp att flytta eller.
Eller?
Eller.
Han jobbar mest allra mest, lever allra helst, för att ha råd med sin övertygelse. Att det finns så många Eller? i livet att man därför måste vårda mötena. Människorna med samma tro. Insats. Därför är sammanhanget så avgörande. Övertygelsen, den aldrig avdomnade, om att det är genom prövning man hittar hem. Inte med en GPS.
OM 50 METER. SVÄNG HÖGER, uppmanar den bekanta rösten.
Kaffestopp. Halvvägs. Klockan är strax efter sex och tretti.
- Jag hörde det blev stökigt under senaste mötet, ler cafébiträdet.
- Utan känslor vore det här ingenting, svarar Jörgen och fortsätter.
- Nästan som en hobby. Nu är det religion istället.
- Religion?
- Min religion.
- Aha. Mjölk i?
- Amen.
Tror Torah.
Den lilla enrummaren, så trång att
orden tvingas stånästanpåvarandra, är inredd med en känsla av
minimalisk ekonomi eller ännu mindre insats men här handlar det om
kunskap, inte om Josef Frank-tyger. Hennes ansikte är upplyst av
skärmen, ansiktet fyllt av digitala fräknar, hennes huvud inställt
på tenta och säkert sociologi och saker som står antecknat i
kollegieblock. Frasig i kanterna och aldrig slutförda. Sidorna och
livet. På skrivbordet: smutsiga glas, tre pensionerade pennor och
ännu fler tankar, en bok, ytterligare en bok men den här är mycket
större, doftljuset som mest doftar stearin och sen ikonbilden så
klart. Ikonbilden - ansiktet med de sammanbitna läpparna, glöden i
ögonen, löften om lycka och välgång. Den är nog lite dammig men
bara fysiskt.
Jag borde verkligen, säger hon för sig själv. Borde verkligen, verkligen verkligen.
Och tar upp telefonen.
- Hej det är Imam. Jag kan tyvärr inte komma på fikat ikväll.
- Nej, men jag känner mig hängig och.
- Tyvärr.
- Jag följer med en annan gång. Lovar.
Hon bor inte hemma längre, utan borta, men församlingen är alltid närvarande i hennes liv, ibland så närvarande att man måste ljuga, ibland så definitiv att inte ens en morotskaka kan övertala, ibland är alltid och alltid är en del av vem man blev. Vad man tror på. Bland likasinnade är det aldrig lika svårt men heller aldrig lika spännande, orden behöver vässas nu, och man varken kan eller orkar alltid diskutera för sin sak. Ibland vill man bara försvinna i övertygelsen. Känna så mycket att blodådrorna vid tinningarna får liv igen. Känna hur världen hänger på just min bön.
Jag borde verkligen. Borde verkligen, verkligen verkligen.
Säger hon och sätter sig leende i soffan.
Det här är också religion.
Jag borde verkligen, säger hon för sig själv. Borde verkligen, verkligen verkligen.
Och tar upp telefonen.
- Hej det är Imam. Jag kan tyvärr inte komma på fikat ikväll.
- Nej, men jag känner mig hängig och.
- Tyvärr.
- Jag följer med en annan gång. Lovar.
Hon bor inte hemma längre, utan borta, men församlingen är alltid närvarande i hennes liv, ibland så närvarande att man måste ljuga, ibland så definitiv att inte ens en morotskaka kan övertala, ibland är alltid och alltid är en del av vem man blev. Vad man tror på. Bland likasinnade är det aldrig lika svårt men heller aldrig lika spännande, orden behöver vässas nu, och man varken kan eller orkar alltid diskutera för sin sak. Ibland vill man bara försvinna i övertygelsen. Känna så mycket att blodådrorna vid tinningarna får liv igen. Känna hur världen hänger på just min bön.
Jag borde verkligen. Borde verkligen, verkligen verkligen.
Säger hon och sätter sig leende i soffan.
Det här är också religion.
Eller?
Min religion.
Min religion.
Bland annat Bibeln.
- Kim.
- KIM! Börja göra dig i ordning. Vi ska åka nu.
Det är söndag och morgon. Det är som de flesta andra söndagsmorgnar; sömnigt, förväntansfullt och på gång mot uppklätt hemma i radhuset. Hemma i radhuset skulle också kunna ha varit en metafor men just här så är det praktiskt nog inte. Eller? Hemma i radhuset bor familjen som är Kim och hens föräldrar och hemma i radhuset har saker på sistone börjat bli mer och mer på riktigt. Tonen är allvarligare och kallare, trots att ingen har tvivlat, men det kanske helt enkelt är så det blir med tiden.
- Jag är på väg!
- Vill du inte åka så behöver du inte.
Stressen, ibland som karikatyr av sig själv, förvränger rösterna och skapar en nerv i de mest banala samtal. Man vet precis. Men glömmer alltid.
- Ska du ha en macka innan vi åker? Du vet att det kan hålla på ganska länge.
- OK!
Kampen, ofta en förlängning av lek, kan visst bli ett helvete att aldrig brinna i men alltid brännas av. Till den grad att man ger upp. Många hamnar där. Ännu fler borde. Är det inte din religion är det någon annans. Är det inte religion överhuvudtaget så är det kanske fars.
- Det här är inget tvång. Huvudsaken är att du har roligt.
- Amen.
Det är söndag och morgon, också ett upplyst ögonblick, hemma i radhuset som mycket väl kan användas som metafor också här. Det sekulariserade, kalla, eländiga, visserligen vita och fräscha och Ikea-chica, men också allvarliga och på kanten till en avgrund, det hårda klimatet och mjuka ryggradernas folkhem.
Kim gjorde sig i ordning för sitt sista sakrament.
Föräldrarna hade annat att tänka på.
Eller?
- KIM! Börja göra dig i ordning. Vi ska åka nu.
Det är söndag och morgon. Det är som de flesta andra söndagsmorgnar; sömnigt, förväntansfullt och på gång mot uppklätt hemma i radhuset. Hemma i radhuset skulle också kunna ha varit en metafor men just här så är det praktiskt nog inte. Eller? Hemma i radhuset bor familjen som är Kim och hens föräldrar och hemma i radhuset har saker på sistone börjat bli mer och mer på riktigt. Tonen är allvarligare och kallare, trots att ingen har tvivlat, men det kanske helt enkelt är så det blir med tiden.
- Jag är på väg!
- Vill du inte åka så behöver du inte.
Stressen, ibland som karikatyr av sig själv, förvränger rösterna och skapar en nerv i de mest banala samtal. Man vet precis. Men glömmer alltid.
- Ska du ha en macka innan vi åker? Du vet att det kan hålla på ganska länge.
- OK!
Kampen, ofta en förlängning av lek, kan visst bli ett helvete att aldrig brinna i men alltid brännas av. Till den grad att man ger upp. Många hamnar där. Ännu fler borde. Är det inte din religion är det någon annans. Är det inte religion överhuvudtaget så är det kanske fars.
- Det här är inget tvång. Huvudsaken är att du har roligt.
- Amen.
Det är söndag och morgon, också ett upplyst ögonblick, hemma i radhuset som mycket väl kan användas som metafor också här. Det sekulariserade, kalla, eländiga, visserligen vita och fräscha och Ikea-chica, men också allvarliga och på kanten till en avgrund, det hårda klimatet och mjuka ryggradernas folkhem.
Kim gjorde sig i ordning för sitt sista sakrament.
Föräldrarna hade annat att tänka på.
Eller?
Hemma i radhuset.
”Hemma i radhuset”.
”Hemma i radhuset”.
Kung Milindas frågor.
I
arenan. Kören sjunger, prisar, spelarnas kamp.
Ishockeyreligionen reduceras ner till trummans pulsslag.
Envetet, hängivna ögon, bestämda handflator för framtida segrar. Här står Jörgen, här står Imam, här står Kim, här står var och en med det människovärde de kom att beskriva. Bara tre av många andra. Var och en men alltid tillsammans. Var och en men aldrig ensam att dela glädje och sorg med, att hand i hand gå genom öknen, leverera rubrikerna andra har skapat för att själv kunna, vilja och måsta, vara en del av det här sammanhanget, missa en morotskaka och tre vänner för att matchen visas på tv, att ge upp sin egen kamp men aldrig den för sanningen om idrott, viljan i att finnas bland människor som aldrig blir mer olika men ändå övertygas om att vårda kärleken till ikonen, gruppen, staden eller laget eller bara en universell gemenskap av kokt korv, tidiga morgnar i kalla ishallar, tältsängar, svikna löften och brutna ben, oljemiljoner, förutfattade meningar, uppklädd i axelskydd och hjälm, rädslan att förlora, machoidealet, den heliga skrift av statistik, de oändliga budorden av domartabbar, svordomarna, kramarna, värmen, chansen att påverka, glädjen i ett barns ögon, mjölk i kaffet, vädjan i sin mammas ansikte, hans sista pengar, din medmänniskas totala oförståelse, NHL, ett par millimeters felmarginal och han den snygga från Åre.
Det är inte alltid lätt att förstå,
men det är min religion,
säger Imam, Kim och Jörgen och tar på sig sina halsdukar. Alla i olika färg.
En regnbåge av framtid.
Ishockeyreligionen reduceras ner till trummans pulsslag.
Envetet, hängivna ögon, bestämda handflator för framtida segrar. Här står Jörgen, här står Imam, här står Kim, här står var och en med det människovärde de kom att beskriva. Bara tre av många andra. Var och en men alltid tillsammans. Var och en men aldrig ensam att dela glädje och sorg med, att hand i hand gå genom öknen, leverera rubrikerna andra har skapat för att själv kunna, vilja och måsta, vara en del av det här sammanhanget, missa en morotskaka och tre vänner för att matchen visas på tv, att ge upp sin egen kamp men aldrig den för sanningen om idrott, viljan i att finnas bland människor som aldrig blir mer olika men ändå övertygas om att vårda kärleken till ikonen, gruppen, staden eller laget eller bara en universell gemenskap av kokt korv, tidiga morgnar i kalla ishallar, tältsängar, svikna löften och brutna ben, oljemiljoner, förutfattade meningar, uppklädd i axelskydd och hjälm, rädslan att förlora, machoidealet, den heliga skrift av statistik, de oändliga budorden av domartabbar, svordomarna, kramarna, värmen, chansen att påverka, glädjen i ett barns ögon, mjölk i kaffet, vädjan i sin mammas ansikte, hans sista pengar, din medmänniskas totala oförståelse, NHL, ett par millimeters felmarginal och han den snygga från Åre.
Det är inte alltid lätt att förstå,
men det är min religion,
säger Imam, Kim och Jörgen och tar på sig sina halsdukar. Alla i olika färg.
En regnbåge av framtid.
För alla eller ingen. Men alltid för
någon.
Amen.
Publicerad i Norrländsk Journal Nr.2 2014.
Köp på: http://norrländskjournal.se/
Amen.
Publicerad i Norrländsk Journal Nr.2 2014.
Köp på: http://norrländskjournal.se/
