I Norrlands inland har hittills närmare 500 gropar registrerats. Många tror att groparna använts till förvaring av mat och skuld men det finns alternativa sanningar som berättar en historia fylld med större jävlar anamma än att stapla gammpalt'n som små torra islyktor nere i en meterdjup jordkällare. Som talar om värdighet och motstånd.
Om livet.
Ett finger på den puls som så tillbakadraget men kraftfullt slår i den här delen av landet. Solen i ögat på männen och kvinnorna. Allvaret i att bevara sig själva och varandra och inte låta samtiden få slå sina rena fingrar kring invanda mönster och gamla hjulspår. Det som är värt att bevara ska bevaras med näbbar och klor och gamla modem. För utan internet är man aldrig riktigt redo för strid. Som det var sagt. Civilisationen gör massor av framsteg: i varje krig dödar man människor på ett helt nytt sätt.
Han sitter på den kobenta stolen hemma i det lilla rummet i den ännu mindre byn och svär ikapp med uppkopplingen.
- Det är inte konstigt att ungdomen blir galen av det här, suckarna drunknar av pip och rassel, och jag har alltid sagt att det är med modern teknik som med moderna fruntimmer. Det lever om men blir sällan något gjort.
Det lilla rummet i den ännu mindre byn låg i ett hus som faktiskt ville mer. Man fick ta minst tjugo steg gånger femton steg för att ta sig runt och det här var riktiga karlasteg och ingen stepdans.
- Riktiga karlasteg mäter en meter eller mer. Stepdans mäter man mest i Stockholm.
Som sagt.
- Nuså. Sök: G-R-O-P.
Folket i byn kallar honom för Mytomannen vilket han själv hävdar kommer från ett missförstånd kring en utmaning i att dricka starksprit och häromkring ljuger man inte om sånt. Mytomannen döptes för 46 år sedan till Lars-Erik och det blev också hans första kallsup. Och på den vägen var det: genom livet - mest ensam men ibland på affär'n, ofta missförstådd - men när han frågade sig själv så var övertygelsen stark.
Övertygelsen den blinda tjänaren.
Starkspriten den eviga bödeln.
Gropen.
Väg 373 kommer från kusten och kilar snabbt inåt.
Man hör direkt hur bakvänt det låter i en tid då magneten är magneten och stormarknaden lockar med lägre priser och kedjan med bättre avkastning och staden med högre hus och vännerna med en vardag full av lyx som taco och taxi och kurbad och medmänniskor och motljus och så vidare.
Men inte väg 373.
Den är lång men går snabbt att köra då det finns lite att se, om man inte tittar inåt så klart, och barrskogen och varje träd är en milstolpe beroende på var man startar. Får man slut bensin är det däremot bara till å knata då förbipasserande från någon av byarna inte är särskilt intresserade av att hjälpa skeppsbrutna då det kan vilja sig riktigt illa och vara någon från civilisationen, som typ Glommers, och då börjar de kanske prata om ekonomin och det här med 3G.
Väg 373 kommer från kusten och kilar snabbt inåt.
Den här tidiga morgonen hade den sällskap av Finnström. Finnström hade säkert ett förnamn men det var sedan länge bortglömt. Som med kroppkakan.
Pojken Finnström hade bestämt sig för att träffa sin enda kvarvarande släkting, det var därför han var på väg inåt landet, och med sig hade han en termos men i övrigt inte stora förhoppningar. Lars-Erik hade han aldrig mött öga mot öga men de hade mejlet ett par veckor och fått så god kontakt man kan få via brev om gropar och dans.
Mest gropar.
Egentligen bara gropar.
Och det här med internet och modem kändes alltid en gnutta osäkert.
Senare och datamaskinen kvar i sidostupa vänteläge. De två i köttrymden. Över kalhygget och vidare.
- Vi är snart framme, mumlar Lars-Erik utan att vända sig om och ökar takten ännu lite till.
- Jag är inte van att gå bland rötterna.
- Du vänjer dig.
Finnström snavar ungefär var tredje steg eller ännu oftare. Det var svårt att hålla räkningen.
- Det handlar bara om att känna sig hemma.
- Va?
Skogen blir tätare för att sedan plötsligt öppna sig i en glänta.
- Hit hittar man däremot inte utan att gå vilse, förklarar han och sveper med handen för att visa Finnström som ser förvånad eller yr ut.
De var framme nu.
- Jag är yr.
- Du vänjer dig.
Andhämtningen.
- Visste du att det i Norrlands inland finns närmare 500 registrerade gropar? Det här är den senaste jag har hittat.
Lars-Erik kränger sin kropp ner genom en liten öppning och Finnström vågar inte inte följa efter för att hem skulle han ändå aldrig hitta. Det där med att gå vilse hade han aldrig varit vidare bra på.
Väl nere är gropen bra mycket större än förväntat.
- Man tänker att här hade det rymts palt för ett helt kompani, säger Lars-Erik.
- Beroende på kompaniets storlek, svarar Finnström lugnt.
Nere i ett av hörnen finns ingången till ännu en trång passage som tar de två vidare i det som snart visar sig vara ett virrvarv av gångar i flera våningar. På olika djup träffar man på sovsalar och kontor, ett kök med svängrum för minst fyra bättre hushållerskor, ett bibliotek och brunnar för latrin. Det är en egen värld här under. Självförsörjande med potatisland och eget vatten.
De återvänder mot marknivå efter en bra stund under jord och sätter sig ner i ett litet rum alldeles intill öppningen. Lungorna harklar sig som försommarens båtmotorer av damm och glömt underhåll.
- Här inne satt man visst och höll vakt, berättar Lars-Erik samlat, för faror som kom hit från kusten för att roffa åt sig av malmen och vår unika dialekt. Men fan heller att de gav med sig. I alla fall fram till det att de gav upp.
Senare.
Han åter på 373. Han åter på toppen av sitt livsverk. Den här dagen hade blivit den första dagen i resten av deras liv och kraften i midnattssolens bestämda strålar visade vägen mot kusten igen. Den kust som inte har någonting med Bottenviken att göra, inte Lule eller Pite eller den slingrande asfaltsormens vägarbetsgift, men som på alla sätt ändå handlar om att hitta hem.
Ett pipande modem.
En fräsande viskning av nu.
Livet.
I Norrlands inland har hittills närmare 550 gropar registrerats och Lars-Erik och Finnströms arbete, vårt gemensamma arbete, har bara börjat.
Jag loggar ut nu. Går till gropen.
Men det är aldrig någon som tror mig.
Mig.
Mytomannen.
Publicerad i NSD 2013-07-12
