fredag 15 mars 2013

Jag minns.

Det är inte bara när det går åt helvete man ska utvärdera, sade tränaren till oss för många år sedan och fortsatte: utan det är viktigt att ibland bara ta ett steg tillbaka och tänka. Nästa match slog han sönder två klubbor och en sopkvast. Kallade målvakten för fitta.

Jag minns
hur jag hade problem att åka skridskor
medan de andra svischade förbi
på översteg och säkra fötter
i jakten på en dröm
miljoner kronor
ett omklädningsrum med bubbelbad
och att få vara nån.

Jag minns
hur pappa putsade mitt visir
med schampo och kärlek
för att kylan inte skulle få fäste
om utsikten
och insikten
på uterinken där var det 20 grader kallt
där min kompis ändå hade åkt
sedan morgonen.

Jag minns
beskedet
som rubbade ett helt liv
mitt mitt mitt
och att ingen trodde mig
då jag berättade att tårarna
visst var allergi
inte alls ett stukat självförtroende
utan pollen
i slutet av november.

Jag minns segrarna
blodet och benkrosset
ett öga för ett öga
och två framtänder för tre poäng
med siktet inställt på att överleva
bara en dag till
en period
ett ögonblick
i rampljuset eller under rubriken
katalogiserad som gubbslem
fanns inget annat.

Jag minns inte förlusterna
på samma sätt som man inte minns
den första kärleken
bästisen som försvann
våren
tre minuter innan läggdags
och vägen hem
men det är den sorts ärr
som försäkringsbolagen vägrar stå för.

Jag minns vännerna
som med försikt men på tre dagar
fanns i ens liv
nakna inför världen
men tillsammans mot den
med ibland en enda gemensam nämnare
och andra gånger samma dagbok
strid med kniven mot strupen
och i bästa fall lasagne
men sen försvann han till ungefär Ryssland
eller Sundsvall
eller ett bättre vetande.

Jag minns människorna
ramen
runt det heliga skådespelet
ansiktena
som skrek att jag var en idiot
men som omöjligt kunde veta
ansiktena
som skrek att jag var en hjälte
och fick varje droppe att kännas värdefull
oavsett smak.

Jag vet
att jag har problem med att åka skridskor
medan de andra svischar förbi
på översteg och säkra fötter
i jakten på en framtid
ser jag ödmjukt på gåvan
att få vara en del av ett sammanhang
en gemensam puls
av pisslukt och äkta känslor

Och det. Ska jag minnas.

onsdag 13 mars 2013

Samma skrik i andra korridorer.

Minns henne tydligt. Med det svarta håret och det till synes ännu mörkare sinnet, skorna var ofta oknytta, stegen långa och rappa men det blev aldrig en karikatyr. Minns henne tydligt. Från ungdomen och från skolan och när hon med eftertryck frågade om det inte vore på sin plats att hon pissade vår klassföreståndare i munnen. Tystnaden skrek i rummet och hon skrek snart i korridoren i vilken hon förpassades till. Det var inte bara en motkraft till en överhet, det var något mycket starkare och viktigare och något mycket mer främmande än ett ungdomligt långfinger. Vi andra skrev lydigt det oförberedda provet och smög sedan ut. I världen som ännu bara var på låtsas.

Vi gick i samma klass, kanske två eller tre år, och jag förundrades gång på gång över kraften och motståndet. Dagarna kunde byta skepnad i ett ögonblick bara för att hon vågade säga ifrån. Vågade stå upp för något oavsett om det var rätt eller fel. Själv tog man med sig sina åsikter i den slitna ryggsäcken, bet ihop, svalde stoltheten och blev en del av korridorerna och fick ibland en klapp på axeln och ibland högsta betyg. Man tog den andra vägen. Den snitslade.

”Min bästa egenskap? Att jag är konflikträdd”, skrev jag på skoj men på fullaste allvar på Facebook för att öppna mitt innersta och erkänna mig förlorad. Ett rop på hjälp i ett forum av eko. Jag vet inte om det gjorde varken från eller till. Jag vet bara att det kändes som en sanning. Tänker tillbaka och tänker att inte speciellt mycket har förändrats. Från lagom avstånd ser jag henne men den här gången är det ljuset som är framträdande och inte mörkret, det är andra överheter och längre korridorer, kanske är vi äldre. Och spänning är fortfarande elektrisk. Någonstans därute måste det finnas några som pissar orättvisor i munnen och andra som bara smyger ut. Det oförberedda provet är nu livet. Och världen är i högsta grad verklig.


Publicerad i Norran 2013-03-11

måndag 4 mars 2013

Monstret under sängen.

Man hittar sig själv i en buss, i ett flygplan, i Skåne eller i Göteborg och med strama läppar men ljusare framtidsutsikter. Det luktar vår men man tar intrycken med en nypa salt då man vet hur illa det kan gå om man ger sig hän, försvinner, och packar undan sina dunjackor och sin överlevnadsinstinkt i det trånga källarförrådet. Människorna på gatorna här har solglasögon och bråttom, deras hundar hinner inte med och släpas bakom i kopplet, deras tankar skjuts däremot alltid minst ett par dagar framåt mot en mål och en mening. Mot imorgon imorgon imorgon. Jag sitter på en stol med en kopp kaffe och en vän. Jag sitter på en stol med en kopp kaffe. Någonstans därute finns så klart en mening med att våren verkar vara på väg, det gäller bara att inte ta ut något i förskott.

Ensam på hotellrummet. Bara korridorerna känns bekanta. Jag läser 20 sidor ur en antologi av Göran Palm. Jag äter ett päron. Jag går ut på en promenad. Men ingenstans finns det där övertygade lugnet som man under sina bästa dagar kan luta sig mot. Det beror nog mest på slukhålet. Världens otäckaste ord i sin direkta mening men ännu mörkare som metafor över alltings förgänglighet. Nyheten: En 36-årig man i Florida svaldes av jorden när ett slukhål öppnade sig i hans sovrum, är inte bara otäck utan också ständigt närvarande. Som en påminnelse. Som monstret under sängen.

Men bussen och flygplanet hittar alltid hem. Landar försiktigt i snöovädret och våra fötter smyger de också över det plötsligt okända underlaget. Sulorna hade vant sig vid barmark. Sulorna är helt enkelt inte som själarna. Det var ett tag sedan men man andas snart luften utan att kroppen försöker säga ifrån, man kan släppa ner axlarna, väntar på att pulsen ska gå ner men det är inte som vanligt. Släpad i kopplet, och kuvad under slukhålets ständiga hot, så känns det plötsligt inte alls fel att sikta mot imorgon. Någonstans därute finns så klart en mening med att våren dröjer, det gäller bara att se nog långt fram.


Publicerad i Norran 2013-03-04